Robert Nyberg Strejkrätt

Målet är fogliga fackföreningar

Regeringen vill inskränka strejkrätten. Förslaget är beställt av Svenskt Näringsliv – med stöd av ledarna för LO, TCO och Saco. Förevändningen är hamnkonflikten. Minimering av de fackliga stridsmöjligheterna länge stått på Svenskt Näringslivs program. Dagens arbetsliv med planerad underbemanning, osäkra anställningar, hyvlingar av arbetstiderna och allmän förslumning förutsätter lamslagna eller fogliga fackföreningar. En artikel i Aftonbladet 3 februari 2018.


SVENSKT NÄRINGSLIV kräver att regeringen påskyndar en beställd inskränkning av strejkrätten.

Vad säger de fackliga centralorganisationerna?

De ansluter sig till kravet.

LO, TCO, Saco och Svenskt Näringsliv välkomnar gemensamt regeringens förslag. Med ett tillägg: ”… det är mycket viktigt att de nya reglerna träder i kraft så snart som möjligt.” Redan 1 juli ska en utvidgad fredsplikt lamslå fackliga organisationers möjligheter att försvara sina medlemmars intressen och tillkämpa sig kollektivavtal, när företag valt att knyta en annan facklig part till sig.

Peter Jeppsson, Svenskt Näringslivs vice VD, hänvisar till hamnkonflikten:

– Att Hamnarbetarförbundet nu återigen går ut i konflikt, trots att de har blivit erbjudna det de har begärt, gör det allt mer angeläget att få den nya lagstiftningen på plats så snart som möjligt.[1]

Peter Jeppsson har betalt – bra betalt – för att prata skit.

Så här ligger det till: Hamnarbetarna i Sverige har två skilda fackföreningar – LO-förbundet Transport och det fristående Hamnarbetarförbundet. Sveriges Hamnar har ett riksavtal med Transport, men lokalt har Hamnarbetarförbundet i decennier gjort överenskommelser om arbetstider, bemanning och annat. Skyddsombuden har fått göra sitt jobb, och förtroendevalda har haft tid för sina uppdrag. Ofta har förbundet lokalt samarbetat med Transport.

Hamnarbetarförbundet har en utvecklad inre demokrati. Medlemmarna röstar i frågor som berör dem. För motparten är det ett oskick. 2009 privatiserade socialdemokraterna och de borgerliga i Göteborg stadens hamn. APM Terminals, en del av danska storkoncernen Maersk, tog över. Företaget föresatte sig att ersätta fast anställda med bemanningspersonal, försämra arbetsvillkoren och knäcka Hamnarbetarförbundet.

APM Terminals vägrar att erkänna förbundet som motpart, och Sveriges Hamnar har följt efter. Över hundra skyddsombud kan inte längre göra sitt jobb, fackliga företrädare får inte företräda sina medlemmar i förhandlingar och från sina lokaler i hamnarna är de utestängda.

Därför har Hamnarbetarförbundet utlöst en serie två timmar långa punktstrejker. Sveriges hamnar svarar med upp till 18 timmar långa lockouter – och larmar över följderna av konflikten.

Hamnarbetarna kräver fackliga rättigheter och ett kollektivavtal med samma villkor som Transports. Avtal kan ni få, svarar Sveriges hamnar, men rättigheterna är en annan sak. Hamnarbetarförbundet ska frånsäga sig rätten att förhandla lokalt och gå till Arbetsdomstolen när motparten bryter mot gällande avtal. Peter Jeppsson kallar kapitulationsvillkoren ett erbjudande.

Hamnkonflikten är ett led i en långvarig kampanj för att inskränka möjligheterna för arbetare och tjänstemän att freda sig mot den pågående upprullningen av allt som arbetarrörelsen tillkämpat sig. Daglönarna är tillbaka som timmisar, varuhuskedjor hyvlar godtyckligt ner arbetstiderna, åttatimmarsdagen är avskaffad för många taxichaufförer, och bemanningsbolag och upphandlingar förslummar bransch efter bransch.

Det löpande bandets hets är tillbaka och drabbar nya arbetsplatser med planerad underbemanning och leveranser just-in-time. Personalen på sjukhusens akutmottagningar vet vad det handlar om.

Kvästa fackföreningar, fogliga fackföreningar eller inga fackföreningar alls är modellens grundvillkor. En produktion där det löpande bandet bildligt talat sträckts ut över länder och världsdelar, och där allt utom kontrollbyråkratin och direktörsbonusarna karvats ner till ett minimum, är extremt sårbar för störningar, inte minst fackliga aktioner.

Följaktligen är det numera rutin i Sverige att stridbara fackliga företrädare får sparken av, som det heter, personliga skäl.

Och följaktligen ska varje kollektiv som är redo att försvara sig klämmas åt.

Redan 1996 krävde Svenska Arbetsgivareföreningen inskränkningar av strejkrätten för att skydda just-in-time-produktionen från störningar.[2] Regeringsförslaget – gemensamt dikterat av Svenskt Näringsliv, LO, TCO och Saco – öppnar utsikter för företagen att sluta avtal med den fackförening som har lägst anspråk på löner och arbetsvillkor. De anställda kan ansluta sig till ett annat fack, men någon rätt att ta strid för sina intressen får de inte.

”Århundradets fackliga svek”, skriver arbetsrättsjuristen Kurt Junesjö i Clarté om de fackliga ledarnas agerande.[3] Det handlar inte bara om Hamnarbetarförbundet. Lagförslaget är ett angrepp mot varje ansats inom den fackliga rörelsen att organisera ett motstånd mot den pågående samhällsutvecklingen.

Noter

[1]  https://www.svensktnaringsliv.se/fragor/avtalsrorelsen/jeppsson-hamnkonflikten-far-oproportionerliga-konsekvenser_728956.html

[2]  Dagens Nyheter 961122.

[3]  https://www.clarte.nu/clarte-pa-naetet/3-2018/10607-arhundradets-fackliga-svek-106

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook273Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>