Greven, direktörerna och vreden i Säffle

Liberala ideologer letar gärna efter rasismens rötter i tv-soffor i slitna bruksorter. Tillströmningen av flyktingar tycks ha väckt en främlingsfientlighet i de undre samhällslagren. Åke Sandberg framhåller andra förklaringar till SD:s framgångar i en studie av Säffle, kommunen där han växte upp. Till bilden hör också pratet vid middagsborden på Östermalm och kapitalägarnas intresse av foglig arbetskraft. En artikel i Flamman 18 november 2021.


EN SUR UPPSTÖTNING i de undre samhällslagren. Så brukar anständig borgerlighet förklara framgångarna för de politiska krafter som hetsar mot invandrare och muslimer.

Dagens Nyheter skriver i en ledare om ”mänskliga gener som predisponerar för främlingsfientlighet i vissa lägen”, närmare bestämt hos ”unga män med låg utbildning, kraftig fysik”. Redaktörerna tycker sig se hur ett kunskapssamhälle breder ut sig utanför fönstren i DN-skrapan. Snart sitter alla framför datorer med stimulerande, kreativa arbetsuppgifter. Då har männen med musklerna inget att komma med. De blir white trash, sopor som utvecklingen lämnat bakom sig. De söker en ”symbolisk revansch”. De blir rasister.

Artikeln går i tryck i december 1991. Greve Ian Wachtmeister och direktör Bert Karlsson har just tagit sig in i riksdagen med larm om invandringen och muslimerna – och ett program dikterat av Svenska Arbetsgivareföreningens konsulter. Men det faller inte redaktörerna in att analysera denna strömning inom borgerligheten. Ledaren slutar i en förhoppning om ”gränsmarkeringar” från ”kloka moderater” och ”mognande nydemokrater” mot de våldsamma reflexerna hos muskelmännen.[1]

Idag bildar Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna block med de kostymklädda järnrörsgossarna. DN-liberalerna stretar emot men företräder en minoritet inom borgerligheten. Nästan var femte väljare röstar på Sverigedemokraterna, och bland LO-medlemmar och invånare i många landsortskommuner är stödet ännu större.

Människornas oro måste tas på allvar, heter det i debatten. Det är en ursäkt för politiker, massmedier och intellektuella att delta i giftspridningen. Eftertanken blir förlamad i ekot efter skjutningarna. Det går inte att fästa blicken på kriminalitetens sociala förutsättningar: trångboddheten, arbetslivets förslumning och utförsäljningen av skolor och andra allmänna inrättningar. Allt handlar om hårdare tag mot invandraren och den etniskt profilerade brottslingen.

Sociologen Åke Sandberg återvänder till Säffle, staden där han växte upp, för att finna förklaringar till utvecklingen. Rapporten Främling i sin stad: stängda fabriker och butiker – missnöje och framtidstro (BoD 2021) är utgiven i all hast på eget förlag. Manuset är ofärdigt, det hade behövt en sträng förlagsredaktör. Men boken är värd att diskutera.

I december 2015 motsvarade antalet asylsökande i Säffle 4,2 procent av befolkningen. Danderyd noterade 0,34 procent, Vaxholm 0,18. De rika kommunerna motade iväg flyktingarna till landsbygder och bruksorter med hög arbetslöshet och tomma bostäder. Samhällsplaneringen var outsourcad till marknadskrafterna. Direktör Bert Karlsson kunde från en vecka till en annan öppna flyktingförläggning och tvinga kommunen att ordna platser i skola och förskola för barnen.[2]

Med de statliga bidragen blev det plus i budgeten. Men Migrationsverket stängde sina boenden lika snabbt som de öppnats. Barn som just börjat rota sig bussades iväg, anslagen försvann och kommunen stod med kostnader för lokaler och anställda.[3]

Åke Sandberg talar med människor han möter på stan. Långtifrån alla är fientligt inställda till nykomlingarna, men misstänksamheten och motviljan är utbredd. Ett par röster:

”Dom sitter här och rullar på sina  mobiler, samma som vi har. En kan ha jobbat i tjugo-trettio år och är arbetslös och har det inte bättre än flyktingar som nyss kommit hit.”

”Flyktingarna från Syrien ser ju ut som vilken pizzeriagubbe som helst, men svartingarna märks ju på ett annat sätt. Jag tycker inte om det, men en får ju acceptera det.”

Widar Andersson, chefredaktör för socialdemokratiska Folkbladet i Norrköping, delar Sandbergs bok i två. En ”vänsterlutande” del slänger han åt sidan: ”Jag kan helt enkelt inte få in Säffles utveckling … i den förklaringsmodell av högerradikalism, populism och nationalism som Sandberg anför.” Desto mer tilltalas han av det ”jordnära” och ”människointresserade” i socialforskarens rapport. Ur halvan som blev kvar av boken utläser han sin egen förutfattade mening: Sverigedemokraternas frammarsch och Socialdemokraternas tillbakagång är inget större bekymmer – ”bland en del andra problem är /det/ konsekvenser av en alldeles för omfattande invandring under alldeles för lång tid…”[4]

I själva verket avvisar Åke Sandberg uttryckligen ”fokus på invandringen som orsak till problem i Sverige”:

”Att i stället framhålla årtionden av globalisering och industriell omvandling som de grundläggande orsakerna till nedgång och klyftor är en svårare pedagogisk uppgift … lösningen är inte enkel.”[5]

Bussarna med främlingar från den globala periferin anländer just som den svenska periferin lämnas vind för våg i kasten i den kapitalistiska ekonomin. Alla de tomma skyltfönstren i Säffles centrum vittnar om en kommers som flyttat ut till nätet och plåtladorna längs motorvägarna. Sjukhuset är stängt och rader av industrier nedlagda. Volvo flyttar sin bussfabrik till Polen samtidigt som flyktingarna ska ut på arbetsmarknaden. I samma veva beslutar regeringen att slå sönder Arbetsförmedlingen och bjuda ut resterna till de fiffiga direktörerna.

Då söker vreden sitt spår.

Varför hamnar den hos Jimmie Åkesson? I riksdagsvalet 2018 var Sverigedemokraterna med en fjärdedel av rösterna nästan ikapp Socialdemokraterna i Säffle.

De bruna hade starka fästen i omgivningarna på 1930-talet, och på 90-talet härjade Vitt Ariskt Motstånd omkring. Idag är SD:s röstandel högre på landsbygden än i tätorten där flyktingarna finns. Åke Sandberg inventerar akademiska kollegors rön och letar runt i GAL-TAN-diagram över svenskarnas värderingar. Men något riktigt fäste ger inte förklaringarna.

Forskningsfältet tycks lida av en död vinkel. Akademiker undersöker de undre samhällslagren, men det går inte att begripa genombrottet för Sverigedemokraterna och liknande krafter i andra länder utan att också studera utsöndringen av politiskt gift i glaspalatsen, residensen och de välmående villakvarteren.

Det finns ingen rät linje mellan klassintresse, föreställningsvärld och politik. Både arbetare och kapitalister försöker orientera sig i flödet av idéer för att hitta de tankar som bäst främjar intresset. Men kapitalägarna har en fördel. De behärskar utbudet, de kontrollerar offentlighetens infrastruktur, själva marknaden för idéer. De tankar som borgerligheten fastnar för tenderar därför att genomsyra det allmänna medvetandet. Reaktionära föreställningar som cirkulerat både i tv-soffor i Säffle och vid middagsbord på Östermalm får plötsligt politiskt genomslag. Så har kapitalets drabanter genom historien förgiftat samhället med rastänkande, fascism och nationell chauvinism. 

Ali Esbatis bok 10 år efter Utöya kretsar kring detta ämne: hur Breiviks dåd och efterspelet präglas av en ideologisk förskjutning i samhällets överdel, en återkomst för rastänkandet och det reaktionära i uppdaterade, mer eller mindre förfinade former.

Åke Sandberg berör som hastigast ”utbudet av högerradikal politik”. Han nämner ”en slags idémässig integration mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna” och citerar Benjamin Dousa, chefen för Timbro: ”Ojämlikheten i Sverige är i princip helt driven av hög asyl- och anhöriginvandring …”[6]

Efterforskningarna stannar där.

En långvarig kampanj från ledande kapitalister ligger bakom vändningen ut i det blåbruna i den svenska politiken. ”Det är inget nytt detta”, säger Marcus Storch, som räknar sig till minoriteten bland företagsledarna. ”Under andra världskriget var högersidan i Sverige extremt tyskvänlig. Den har alltid haft en fäbless för starka krafter.”[7]   

Antonia Ax:son Johnson, själv medlem av Liberalerna, tillhör pådrivarna. Vad ser hon hos järnrörsgossarna? Det här: en lönsam investering, en möjlighet att hindra oron i de undre samhällslagren att äventyra profiterandet på det allmännas förfall.

Rastänkandet hos Sverigedemokraterna är också i linje med företagsamhetens behov av foglig arbetskraft. Ian Wachtmeister var rådgivare till Jimmie Åkesson. Greven lärde SD-ledaren något väsentligt. Säg inte stopp för invandringen, förklarade han, säg stopp för flyktingar och deras anhöriga.[8] Arbetskraften är välkommen, men människor med medborgarskap och sociala och fackliga rättigheter vill vi inte veta av.

Mikael Nyberg, Flamman 18 november 2021


[1]  Dagens Nyheter 911229, https://arkivet.dn.se/tidning/1991-12-29/353/2

[2]  Åke Sandberg: Främling i sin stad. Stängda fabriker och butiker – missnöje och framtidstro, BoD 2021, s. 113f.

[3]  Sandberg, s. 153ff.

[4]  Folkbladet 210927, https://folkbladet.se/nyheter/artikel/en-framling-i-invandringens-segregerade-varldar/jpgzw9kj

[5]  Sandberg, s. 20.

[6]  Sandberg, s. 20, 186.

[7]  Dagens Industri 150918, www.di.se/di/artiklar/2015/9/18/marcus-storch-det-har-gatt-for-langt

[8]  Dagens Nyheter 100921, www.dn.se/nyheter/politik/wachtmeister-jag-ar-radgivare-at-sd

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter
Share on LinkedIn
Linkedin
Email this to someone
email

En kommentar

  1. ”Idag är SD:s röstandel högre på landsbygden än i tätorten där flyktingarna finns” min förklaring till ovanstående är media. Vi lever alla i en mediavärld där dagligen problem upprepas som vi sällan själva upplever. Ofta är det mindre negativ stämning på orter där invandraren har ett ansikte och är en riktig individ, ingen mediaillusion. Läste om en bok som beskrev detta fenomen i en rad europeiska länder. Tyvärr har jag glömt titeln.

Lämna ett svar till Sven Andersson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *