Så tar dom för sig igen

Arbetslösa sätts i tvångsarbete och trakasseras. Anställningarna blir alltmer osäkra och arbetstiderna längre – utan motsvarande höjning av lönerna. Men de översta bland de översta ser sina rikedomar växa i enastående omfattning. Det handlar inte om 1930-talet. Clarté 1/06.


strejkbrytareSURT KOMMENTERAR det nya Europas visionärer framgången för den franska folkrörelsen mot en avveckling av anställningsskyddet för unga. De som försvarar fackliga och sociala rättigheter är bakåtsträvare, förklarar Dagens Nyheter en ledare. De söker “bevara privilegiesamhället”.[1]

I Paris uttalar sig den forne studentledaren Daniel Cohn-Bendit nedlåtande om sina nutida efterföljare. När han var Dany le rouge under majrevolten 1968 handlade det om en “positiv vision”, förklarar han, en kamp för “mer frihet”. Dagens protester är negativa, de “härrör ur en rädsla för otrygghet och förändring”.[2]

EU-parlamentarikern Daniel Cohn-Bendit har, som många andra revoltörer, lämnat gatan för att uppstiga i ett socialt reservat där otrygghet och rädsla för förändring är känslor utan mening. I de postmoderna glaspalatsen ängslas man inte för lön, anställning, bostad och pension. Där är det redan sörjt för sådant.

“Vad vill dom?”, utbrast Jacques Delors, tidigare ordförande för kommissionen i Bryssel, efter det franska folkets nej till EU-konstitutionen 2005.[3] Unionens ledare förklarade samfällt att nu gällde det att stålsätta sig och genomdriva nödvändiga reformer trots medborgarnas brist på framtidstro och ansvar, och efter upploppen i förorterna talade Nicolas Sarkozy, inrikesministern med presidentambitioner om ett “sanningens ögonblick”. Frankrike skulle, som Storbritannien under Thatcher och Blair, resa sig ur stagnation och förfall för att träda in i en ny era.[4] Hans rival, premiärminister Dominique de Villepin, skyndade till täten i nyordningen, såg miljoner fransmän tåga ut på gatorna i protest och fick nesligt vika sig.

I Tyskland förlorade Gerhard Schröder valet på en djärv försämring av villkoren för de arbetslösa. Den nya regeringen, en koalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater, har lovat att ta vid där han slutade. På programmet står en försämring av anställningsskyddet som är mer långtgående än den franska. Men folkopinionen är ogin och oberäknelig. En trög massa, oförmögen och ovillig att anpassa sig till den nya tidens villkor, tycks stå i vägen för Europas förnyelse.

Hur ser den gäckande framtiden ut?

Sociologen Daniel Bell förutspådde redan i början av 1970-talet de utvecklade ländernas inträde i ett postindustriellt samhälle. Idag är föreställningen om en ny era bortom den industriella kapitalismen och dess klassmotsättningar en självklar utgångspunkt för ideologer till höger och vänster. I kunskapssamhället, heter det, böjer sig finanskapitalet för humankapitalet. De stora företagskoncernerna löses upp i ett gränslöst nätverk, där symbolanalytiker, människor med kunskaper och kompetenser, höjer sig över mängden av rutinarbetare som fastnat i det förgångna.

Vad gör vi med dem som utvecklingen sprungit förbi, frågar glaspalatsens visionärer när de kikar ut genom de tonade rutorna. Det finns två alternativ, föreställer de sig. Ett är att låta eftersläntrarna behålla sina löner, anställningsvillkor och trygghetssystem. Då kommer en stor mängd av dem att stängas ute från arbetsmarknaden. Ett annat är att ge utrymme för dem som, med en formulering från Financial Times, “är villiga att jobba mer för mindre”.[5] Då kan växtkrafter frigöras och Europa framgångsrikt anpassa sig till en globaliserad kunskapsekonomi.

1993 presenterade Jacques Delors en tillväxtstrategi för EU. Fler offentliga tjänster var det inte tal om. De sociala utgifterna skulle tvärtom hållas nere. De som inte platsade i de högteknologiska kunskapsföretagen och exportkoncernerna skulle i stället sugas upp i en lågproduktiv privat tjänstesektor. Det förutsatte, förklarade EU-kommissionen senare, “en spridning av lönerna på löneskalans nedre del”, alltså lägre löner för lågavlönade. Därför måste de alternativa försörjningsmöjligheter som stått till buds attackeras. Om a-kassan och andra socialförsäkringar går att leva på blir folk nämligen mindre benägna att söka sig till osäkra jobb med låg lön i en förslummad tjänstesektor.

Strategin lanserades som ett alternativ till den amerikanska modellen, men mottogs för den skull inte med större tacksamhet. De sociala försämringarna, påskyndade av den nya valutan och dess stabilitetspakt, ledde tvärtom till att motståndet mot EU-projektet tilltog också i unionens kärnländer. “Bakåtsträvarna” satte sig på tvären.

Det är förklaringen till att vi idag i den svenska debatten hör inte bara systemskiftande socialdemokrater utan också framträdande moderater tala lent om folkhemmet och dess trygghetssystem. “Den nordiska modellen” gör för tillfället succé på kontinenten. Den har inspirerat såväl de tyska som franska försöken att stöpa om arbetsmarknaden, och den står i centrum för intresset när stukade ledare söker utvägar ur krisen för sitt nya Europa.

Det stora föredömet är Danmark. Där har företagen, heter det, lika stor frihet att anställa och avskeda folk som i USA och Storbritannien. Men människorna har sina inkomster tryggade genom generösa arbetslöshetsersättningar. Därför anpassar de sig villigt till den globala kapitalismens nycker. Flexicurity, flexibilitet och trygghet i förening, tycks erbjuda det bästa av två världar, den nyliberala och den traditionellt socialdemokratiska. Men harmonin är förrädisk.

Danmark har en stor andel små och medelstora företag. Därför är arbetsmarknaden sedan länge relativt rörlig – möjligheterna att inom storkoncerner disponera om arbetskraften har varit begränsade. Men flexibiliteten inte fullt så stor som ideologerna förespeglar oss. Danska företag kan inte välja och vraka bland sin anställda hur som helst. Sådant som i Sverige regleras i lagen om anställningsskydd finns i Danmark stadgat i kollektivavtal.

Detta fackliga värn mot godtycket riskerar att trasas sönder av den vassa egg som politikerna på senare år försett den danska tryggheten med. Liksom i Sverige har villkoren skärpts för de delar av arbetarklassen som saknar reguljär anställning. Bidragen till flyktingar och andra nyanlända invandrare har skurits ner med 30-50 procent, och hela arbetsmarknadspolitiken har förskjutits från inkomstskydd, omskolning och vidareutbildning till disciplinering. Den arbetslöse placeras i jobbsökarkurser och tvingas utföra mer eller mindre meningsfulla sysslor utan den lön och de rättigheter som en normal anställning ger.[6]

Tidskriften Time har inga svårigheter att känna igen det amerikanska workfare-systemet. En dansk yngling berättar i ett reportage hur han kände sig förödmjukad i den nya “aktiva sysselsättningspolitiken”. Som många andra européer har han lärt sig läxan, skriver reportern. Nu gäller det att “arbeta hårdare och längre utan någon höjning av lönen och med betydligt sämre trygghet än tidigare”.[7]

De skärpta villkoren tycks till att börja med inte beröra lönearbetarna i ekonomins mitt. Tvärtom utlovas individuella löneförmåner, kompetensutveckling och livslångt lärande i utbyte mot en flexibel anpassning till den moderna just-in-time-kapitalismen. Men det som börjar med hårda tag mot invandrare och bidragstagare och fortsätter med en utbredning av svartjobb, kriminalitet och lösare anställningsformer i arbetsmarknadens utkanter, gör det förr eller senare svårt också för tidigare skyddade skikt av arbetarklassen att försvara sina ställningar.

I USA införde politikerna workfare, tvångsarbete för arbetslösa och fattiga, samtidigt som fackföreningar vid enskilda företag försökte säkra löner och anställningsvillkor för sina existerande medlemmar genom att gå med på radikala försämringar – lägre lön och ingen sjukförsäkring – för nya anställda. Det gav lättnader för stunden men splittrade arbetarklassen och öppnade för angrepp mot kvarvarande fackliga positioner. Nu köper General Motors ut långvarigt fast anställda för att bli av med allt fackföreningen tillkämpat sig genom åren, och på underleverantören Delphi kräver ledningen en sänkning av lönerna med upp till 54 procent.[8]

Lika allvarlig är utvecklingen i Tyskland efter Gerhard Schröders nyordning av a-kassan. Efter ett år utan jobb har en ensamstående idag bara rätt till omkring 3.000 kronor i månaden i ersättning. Det gör att lokala fackliga ledare sänker lönerna under centralt avtalad nivå och går med på ytterligare försämringar av rädsla för arbetslösheten. Volkswagen kräver att bilarbetarna ska kontraktera sig för ett visst antal felfria bilar per vecka – på obetald övertid om så krävs. Samtidigt sträcks den ordinarie arbetstiden ut från 28,8 timmar till 35 timmar i veckan – utan lönekompensation.[9] På andra håll är 40-timmarsveckan tillbaka. De offentliganställda strejkade i nio veckor utan att mer än marginellt lyckas stå emot.

“Jobba mer för mindre…” Blir det kunskapsekonomi med tillväxt och välfärd sedan? Aktuell statistik från båda sidor av Atlanten visar vad som väntar.

I USA svindlar sig konjunkturen ännu en tid fram på kredit, och produktiviteten, mätt som förädlingsvärde per anställd, stiger till följd av de vidlyftiga affärerna på Wall Street och personalens jäkt längs Wal-Marts försörjningslinjer.[10] Men inkomsten för medianhushållet, den familj som har lika många över som under sig, sjönk med nästan fyra procent 1999-2004. Ekonomin växer utan att det stora flertalet erfar några framsteg. Ett tunt överskikt lägger beslag på det mesta av de ökade inkomsterna. Den hälft av hushållen i USA som tjänar minst fick dela på 12 procent av den samlade inkomsttillväxten 1966 till 2001. Under samma tid rakade tiondelen i toppen in drygt 49 procent.[11]

Förloppet har accelererat. Alltfler tvingas jobba mer för mindre, och därmed “faller den historiska länken mellan produktivitetstillväxt och högre levnadsstandard … isär”, sammanfattar ekonomerna Ian Dew-Becker och Robert J. Gordon. “Det är inte bara så att de 90 procent av de amerikanska lönearbetarna som befinner sig längst ner har misslyckats att /med sina inkomster/ hänga med produktivitetstillväxten. Många har tagit skada av den.”[12]

Statistiken är svår att förena med den vitt spridda föreställningen om ett tvåtredjedelssamhälle, där en växande, välmående medelklass träder in i informationsåldern och lämnar marginaliserade rester av industriepoken bakom sig. I USA går det inte att urskilja någon märkbar vidgning av inkomstklyftan mellan lönearbetarna i mitten och tiondelen längst ner.[13]

Statistiken jävar också Robert Reichs mer realistiska uppdelning, där avståndet växer mellan 20 procent “symbolanalytiker” och 80 procent rutinarbetare. Inkomstskillnaderna har visserligen ökat något mellan hushållen strax under den översta tiondelen och familjerna kring medianen, men det är i den översta tiondelen – och i de översta tiondelarna och hundradelarna av denna tiondel – som de verkligt dramatiska förändringarna skett. En procent i toppen samlade 1966-2001 på sig en större del av inkomstökningarna än hela den nedre hälften av hushållen, och 0,01 procent, knappt 14.000 familjer, ackumulerade mer än 27 miljoner hushåll i den lägsta femtedelen.[14]

Yrkesgrupper i USA som är förknippade med utveckling och avancerad användning av datorer och annan informationsteknik har, tvärtemot föreställningen om ett framträngande “humankapital”, haft en svag inkomstutveckling. Realinkomsterna för matematiker och systemvetare steg med bara 4,8 procent 1989-97. Ingenjörernas sjönk med 1,4 procent. Under samma period såg landets verkställande direktörer sina inkomster fördubblas.[15]

De som berikar sig i detta framtidsland är inte några nätverkssamhällets kunskapsarbetare utan ett fåtal som i kraft av aktiekontroll eller byråkratiska positioner behärskar storföretag, banker och andra centrala ekonomiska institutioner. Dessa monopolkapitalister har efter sig ett följe av framstående advokater, börsmäklare och superstjärnor inom sport, massmedia och underhållningsindustri. Tillsammans uttaxerar de växande andelar av de mervärden som i led på led utvinns ur den globala produktionsprocessen.

Frankrike förefaller onekligen ligga en bit efter i denna utveckling. Liksom i USA minskade toppskiktets andel av inkomsterna kraftigt efter 1930-talets depression och de två världskrigen. Men i Frankrike kan fram till 2000 ingen märkbar återhämtning skönjas i statistiken.[16]

I Storbritannien och Sverige, två europeiska föregångare i pensionsreformer, privatiseringar och avregleringar av arbetsliv och finansmarknader, ser vi däremot samma vändning som i USA, om än i annan skala. Från slutet av 1970-talet och början 1980-talet börjar överskiktet återta förlorade positioner. I de svindlande affärerna i IT-hysterin i Sverige kring millennieskiftet kapar promillen i toppen åt sig lika stora inkomstandelar som på 1930-talet.[17] I USA återser de översta bland de översta höjder de inte varit i närheten av sedan 1920-talets börsyra och första världskrigets slut.[18]

Den gäckande framtiden är en återgång till ordningen före massdemokrati, välfärdsstat och klasskompromisser. De som sätter sig emot kallas bakåtsträvare.

Mikael Nyberg, Clarté 1/2006

 NOTER

[1] Dagens Nyheter 060406.

[2] Financial Times 060318.

[3] FT 050531

[4] FT 051203, jfr. 050712.

[5] Krönikören Christopher Caldwell, FT 060325. Caldwell är en av redaktörerna på nykonservativa The Weekly Standard i USA. Jfr John Thornhill, FT 060318.

[6] Thomas Bredgaard, Flemming Larsen, Per Kongshøj Madsen: The flexible Danish labour market – a review, CARMA Aalborg University, April 2005, <www.socsci.auc.dk/carma/carma_1.pdf>.

[7] Time 051003.

[8] FT 060331.

[9] FT 060213.

[10 ] FT 060125.

[11] Ian Dew-Becker & Robert J. Gordon, Northwestern University: Where did the Productivity Growth Go? Inflation Dynamics and the Distribution of Income, October, 27, 2005 revision, Forthcoming in the Brookings Papers on Economic Activity, 2005:2, <faculty_web.at.northwestern.edu/economics/gordon/BPEA_Meetingdraft_Complete_051118.pdf>, s. 1, 37, 42.

[12] A.a., s. 61.

[13] A.a., s. 35, 61.

[14] A.a., s. 37, Thomas Piketty & Emmanuel Saez: “Income Inequality in the United States, 1913-2002”, November 2004, <http://elsa.berkeley.edu/~saez/piketty_saezOUP04US.pdf>, Table 1. Jag växlar mellan begreppen “hushåll” och “familjer” trots att de inte är helt synonyma i statistiken, där det också räknas i “skatteenheter”.

[15] Dew-Becker & Gordon, a.a., s. 49.

[16] Piketty & Saez: The Evolution of Top Incomes: A Historical and International Perspective, Working Paper, National Bureau of Economic Research, January 2006, <http://www.nber.org/papers/w11955>, Figure 3.

[17] Jesper Roine & Daniel Waldenström: Top Incomes in Sweden Over the Twentieth Century, SSE/EFI Working Paper Series in Economics and Finance No. 602, Preliminary Version, <swopec.hhs.se/hastef/papers/hastef0602.pdf>, Figure 6.

[18] Piketty & Saez, Income Inequality in the United States, 1913-2002, November 2004, Figure 3.

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone