Det självutnämnda världssamvetet mördar i massomfattning och beklagar våldet med samma självklarhet. Grymheterna bär alltid mörka, främmande krafters märke, och rätten för den fria världen att försvara sig är aldrig omtvistad. Men Sara Lidman lösgjorde sig ur det koloniala tänkandet. Ett tal vid Saradagen 22 februari 2025.
SARA VAR NOGA med orden.
Hon läste en gång något jag skrivit om Henry Kissinger. I rubriken kallades han ”Slaktaren Henry Kissinger”. Sara reagerade. Metaforen var inte bara sliten. Den var nedrig. Inte mot Kissinger men mot slaktaren.
Jag läser om Vietnam i en årskrönika från 1965. Jolo, den berömde DN-journalisten, skriver om det krig USA inlett. Han är inte okritisk, men kritiken bejakar en förhärskande världsbild. Amerikanerna kämpar för demokratin, men omgivna av ”durkdrivna yrkesrevolutionärer” och ”terrorister” dras de ner i en våldsspiral. I Saigon ”placerar Vietcong bomber på restauranger, ambassader eller i gathörn och håller fruktan vid liv”, och ute i byarna är amerikanska officerare ”dagligen tvungna att bevittna tortyrscener”.
De sticker gärna till offren en cigarett eller en bit choklad, får vi veta, men för de allierade sydvietnameserna är grymheten en vana.
Efter fruktlösa försök att finna en politisk lösning har USA påbörjat ”urskiljningslösa bombningar”. Amerikanerna tar ”risken att döda dem de är där för att försvara”. Detta, skriver Jolo, är ”den fria världens dilemma”:
”Vietnam värker i USA:s och världens samvete” medan en förhärdad motståndare vinner prestige och våldet segrar.
Det är en bild från 1800-talets kolonialepok: Vi ser den vite mannen, utsänd att sprida ljus i djungeln, omringas av mörka, fientliga krafter som inte skyr några medel. Våldet tvingar sig på.
Samma perspektiv präglar synpunkterna på det storskaliga avlivandet av människor i Gaza. Liksom 1965 är det självklart vem som framkallat våldet. Ingen företrädare för världens samvete ifrågasätter ockupanten och folkfördrivarens rätt att med krig freda sig.
USA har aldrig tidigare levererat så mycket vapen och ammunition till Israel som nu. Men i sitt State of the Union-tal för ett år sedan talade president Joe Biden medlidsamt om våldets offer. Han lovade att USA skulle bygga en flytande pir för leveranser av nödhjälp sjövägen.
Anläggningen var efter två månader inte bara yesterday’s news. Den var bortspolad i Medelhavets vågor. Det mesta av det lilla som blev levererat ruttnade bort på stranden.1
På 1950-talet propagerade Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten för svensk anslutning till Atlantalliansen. Han ville också ha svenska atombomber. De skulle säkra freden genom att avskräcka Sovjetunionen från angrepp. De flesta tidningarna, också de socialdemokratiska, slöt upp i kampanjen, och även i riksdagen fanns det till en början ett brett stöd för de nya vapnen. Överbefälhavaren pläderade för kärnvapenprov i samernas marker.
Men Sara Lidman, den unga författarinnan som just hade haft en enastående framgång med sina böcker om Missenträsk, var emot. I flera artiklar i Dagens Nyheter argumenterade hon mot Tingstens linje.
Hon märkte orden, som Birgitta Holm skriver i sin biografi.
”Taktiska kärnvapen”, vad är det? frågade Sara.
”’Taktisk’ är … ett sådant där förmildrande ord som snuddar vid ’taktfull’ innan man hinner fatta dess egentliga betydelse.”2
Hon var pacifist. Hon sa nej till vapnen, nej till våldet.
Men resorna till Afrika gjorde henne till något annat. Våldet i världen fick ett sammanhang – och delade sig i två.
Hon kom till Sydafrika 1960, knappt ett halvår efter Sharpvillemassakern. Många av motståndarna till apartheid hade beväpnat sig och gått under jorden. Först 2008 stryker Vita huset i Washington Nelson Mandela från sin lista över efterlysta terrorister.
Till Kenya anlände hon 1962, ett år före självständigheten.
Storbritanniens höga företrädare hade tilldelat europeiska bosättare den bördigaste jordbruksmarken och försett dem med ett proletariat av lantarbetare att tukta efter behag. Minnet levde ännu av Mau-mau-upproret på femtiotalet. Revoltörerna sköt ihjäl, ströp och högg ner poliser och samarbetsmän. De dödade också sammanlagt 32 bosättare – ”ett anfall av irrationell ondska, präglat av bestialiska impulser och influerat av världskommunismen”, hette det i den fria världens analyser.3
Med sex miljoner bomber och minst 80 000 människor i koncentrationsläger, kväste britterna revolten. Utpekade terrorister blev piskade, kastrerade eller täckta med paraffin för att sedan antändas.
Den fria världens utsända kunde ta en cigarett ur fickan, tända den och trycka den in i fångens öra.
Med sådana vetskaper var Sara noga med orden.
I ett tal på ett opinionsmöte 1967 om kriget i Vietnam berättar hon om en av dessa terrorister som DN-journalisten Jolo skrev om. Mannen är utklädd till bonde och närmar sig vaktposten vid provinsfängelset i Quang Ngai. Väl framme spränger han sig själv och porten. Ett gerillaförband kan rusa in och befria över tusen fångar.
Sara tar ställning för terroristen. Hon hyllar honom och gisslar det liberala världssamvetets invändningar.4
Det hade gått två år sedan Jolo publicerade sin text, och hans ord fick inte längre fäste i det allmänna medvetandet. Sara for landet runt och agiterade. Parollen var inte fred i Vietnam, den var stöd FNL, den väpnade nationella befrielsefronten.
Vi hade en regering och en statsminister som fördömde USA:s krig. Richard Nixon och hans säkerhetsrådgivare Henry Kissinger rasade över att Olof Palme jämförde bombningarna av Hanoi och Haiphong julen 1972 med nazisternas illdåd.
Idag, när Israel med USA:s support utsätter palestinierna i Gaza för de värsta bombningarna i världshistorien och stryper av tillförseln av vatten, mat och elektricitet, vill Ulf Kristersson inte fördöma. Han bekymrar sig över svårigheterna att föra krig i stadsmiljö.5
Vår alliansfrihet är formellt avskaffad. Vi har, som statsministern uttryckt det, hittat hem.
Beslutet att gå med i Nato var inget brådstörtat svar på den ryska angreppet på Ukraina. Svenska soldater hade redan i tjugo år krigat under Natobefäl i Afghanistan, konsulter knutna till Pentagon hade lett utmönstringen av neutralitetsförsvaret,6 Natoförband övade regelbundet på svensk mark och officerare från våra specialstyrkor var stationerade i Joint Special Operations Command, staben för USA:s dödspatruller.7
Nu var det, genom den ryska statsledningens försorg, politiskt lägligt att formalisera förbindelsen. Neutralitetspolitiken, som skulle hålla landet utanför krig i närområdet, förklarades vara överspelad, eftersom det nu var krig i närområdet.
En seger i efterhand för Herbert Tingsten.
Snart kan vi också ha de efterlängtade atomvapnen på plats.
USA har kärnvapen stationerade i flera europeiska länder. Det vet alla, men officiellt är det inte erkänt. De nationella parlamenten har aldrig tillfrågats.
Sverige är idag vid sidan om Nato bundet av ett bilateralt avtal som ger USA rätt att begagna sig av 17 svenska militära baser. USA:s krigsmakt har också rätt att fritt röra sig i våra marker, vatten och luftrum.
Finland har en lag som förbjuder kärnvapen i landet. Det har inte Sverige, och i det militära avtalet med USA finns inga förbehåll mot kärnvapen.
Det behövs inte, säger regeringen och den socialdemokratiska ledningen. Det är nämligen inte aktuellt med kärnvapen i Sverige.
Men det kan bli.
Då behöver varken riksdagen eller landets medborgare tillfrågas.
Vi har till och med begåvats med en lag som kan göra det straffbart att avslöja införsel av kärnvapen i Sverige. Ord som kan störa samarbetet med främmande makt är i den nya lagen mot utlandsspioneri förbjudna.
Vad gör vi med våra ord i detta undantagstillstånd? Vad var kraften i Saras ord?
Fakta sparkar, sa Gunnar Myrdal. Men sparkar i luften har ingen verkan.
Saras ord fick kraft i förbindelse med folkliga rörelser.
Vårvintern 1970 tog jag och en skolkompis nattåget från Stockholm till Malmfälten för ett skolarbete om LKAB-strejken. Sara hade ordnat sovplats åt oss och kontakter med gruvarbetare.
En kväll var vi på studiemöte hemma hos strejkledaren Harry Isaksson. Malmbergets FNL-grupp diskuterade Lenins teori om imperialismen.
Det ena gick i det andra, och orden fick verkan.
Mikael Nyberg, tal vid Saradagen i Umeå, 22 februari 2025
1 Financial Times 240715, https://www.ft.com/content/7a56bc4b-d192-4592-8151-0ff943932d82
2 Birgitta Holm: Sara – i liv och text, Albert Bonniers Förlag 1998, s. 170.
3 https://en.wikipedia.org/wiki/Mau_Mau_rebellion
4 https://www.svenskatal.se/tal/sara-lidman-den-ohorsamme
5 Sveriges radio 250318, https://www.sverigesradio.se/artikel/statsministern-vi-ska-halla-ett-stort-tryck-pa-bada-parter
6 https://mikaelnyberg.nu/2014/05/14/konsulter-fran-usa-dumpade-neutraliteten/
7 Dagens Nyheter 140125, https://www.dn.se/nyheter/sverige/sveriges-hemliga-krig/