Jag avlyssnar ett samtal mellan två företagare på flyget: skäll på socialbidragstagare, vinster på bankstödet. Expressen 18 februari 1993.
DE SKULLE PÅ styrelsemöte i Skellefteå. Den ene talade upprymt om något Bo Södersten skrivit. Det var det bästa han hade läst på många år. En liten tabell hade sagt allt som egentligen behövde sägas. Han mindes siffrorna i detalj; alla hundratusentalen människor med arbetslöshetsbidrag, sjukpenning, föräldrapenning, pensioner, förtidspensioner och löner genom det offentliga.
– Det är de där vi försörjer.
– Just det, sa den yngre företagaren.
Han yttrade inget annat, bara dessa två ord distinkt i tätnande intervall. Resonemanget tycktes stegra sig till allt större klarhet. Den talföre fortsatte ivrigt.
– Tänk dig, hela Sveriges ekonomi sammanfattad på en så här liten yta.
Han tecknade med handen.
– Det förstår ju var och en som kan lägga ihop ett och ett att så här kan vi inte ha det.
– Just det.
Moln drev över Norrlandskusten. Därnere frös folk i sparbetingen och de nödvändiga driftsinskränkningarna. Men de två styrelseledamöterna hade bytt samtalsämne. De diskuterade aktieutsikter. Då hade den yngre mer att säga. Han var experten. Han gav den andre vägledning för privatplaceringarna.
– Tror du det är dags att gå in i bankerna, frågade den äldre försiktigt.
Det var det.
Jag hörde dem aldrig nämna det statliga understödet av bankerna.
Mikael Nyberg, Expressen 18 februari 1993