Hans Zetterberg förklarar hur barnomsorg och åldringsvård ska ordnas utan offentlig sektor: med flexibla arbetstider. Nyliberalerna vurmar konservativt för familjen, men nattvila och vilodag helgar de inte. Expressen 22 februari 1993.
DET ”CIVILA SAMHÄLLET” ÄR EN FIN ROSETT. Den utlevade vänster som lagt sig i Stenbecks och Timbros fållor leker med den, men knutit den har andra.
En av föregångarna är tidigare Sifo-chefen, före detta chefredaktören för Svenska Dagbladet och nu moderate chefsideologen Hans Zetterberg. Konservatismen, säger han, behövs i en tid när folkhemsmodellen monteras ned. Han ömmar för familjen och den lilla världen av grannskap, föreningar och hembygd. För att komma till sin rätt, förklarade han i Dagens Nyheter i somras, måste dessa livsutrymmen befrias från ”tvångströjor av typen ’ordinarie arbetstid’ och ’heltidsarbete'”: ”Det traditionella arbetslivet måste ge upp en del av de strategiska timmarna mellan 9 och 16 och förlägga arbetstillfällena också på andra tider. Då kan ’det nya vardagslivet’ lättare organiseras för vård- och omsorgsuppgifter.”
I Storbritannien är Zetterbergs tanke utprovad. Där lönearbetar idag nära två tredjedelar av alla mödrar, men det finns ordnad barntillsyn för mindre än åtta procent av småbarnen, och männen jobbar – till följd av flexibla arbetstider – mer än några andra i EG. Hur går det ihop? När mannen kommer hem och maten står på bordet går kvinnan till sitt jobb. Utöver det oavlönade hemarbetet har hon ett lågavlönat deltidsknog kvällar och helger.
Ideologen kallar det värn av familj, grannskap och föreningsliv. I Tyskland och England slåss troende kristna mot försöken att vanhelga vilodagen med handel och kommers, men för Zetterberg är gudsordet marknadens krav på flexibilitet. Hans konservatism är täckelse för en kapitalism som för räntabiliteten offrar varje hämmande tradition.
Elektronikföretaget LSI Logic stängde nyligen sin fabrik i Tyskland. I Asien och USA löper bolagets tillverkning i skift 168 timmar i veckan. I Europa kunde man till följd av lagar och avtal bara ta ut 80 timmar. Eftersom en halvledarfabrik binder flera hundra miljoner dollar i maskiner och utrustning blev skillnaden i avkastning på satsat kapital oerhörd. Marknaden talar: Nattsömn? Bort det! Vilodag? Bort det!
Här har vurmen för det civila samhället sitt upphov. Intellektuella översätter konkurrensens krav till utopier och politiska program.
Länge tycktes teknik, förnuft och samhällsplanering leda Sverige och världen in i moget välfärdsparadis, men tilltron till den sociala ingenjörskonsten skakades underifrån i 60- och 70-talens folkliga revolter.
Ledande ideologer skrev bekymrat om samhällets upplösningstendenser. Västerlandet led av ett överskott på demokrati, förklarade Samuel Huntington i Rockefellers diskussionsklubb Trilateralen. Daniel Bell hoppades på en kulturell frälsning genom religionen, men den kunde dröja.
Kapitalismen gick in i en fas av kriser och tilltagande konkurrens, samtidigt som de folkliga revolterna kvästes. Då var det dags att skärpa fordringarna. P G Gyllenhammar krävde i en artikel i Dagens Nyheter 1980 en omfördelning av samhällets resurser till förmån för exportindustrin. Inga medel fick skys för att skära ned de offentliga utgifterna, ”inte minst socialbudgeten”. Det skulle skapas utrymme för ”frivilliga insatser” inom sjukvård och socialvård i stället, och föräldrarna manades att ta aktivare del i skolans arbete för att på så vis ”avlasta dess budget”.
Välfärdsstatens tankemönster angreps nu uppifrån. Snart fanns det inget så hedervärt som att offentligt spotta på den sociala ingenjören. Den folkliga vänsterns kritik vändes ut och in till argument för välfärdsavrustningarna. Det onda var inte längre en kapitalistisk teknik och samhällsplanering utan själva föreställningen att människan förnuftigt kan ordna sin sociala tillvaro.
Hans Zetterberg deltog 1983 i ett forskningsprojekt om arbetslivet. Initiativtagare var Aspen Institute i USA, ett slutet sällskap av direktörer, politiker och akademiker som Gyllenhammar var vice ordförande för. Forskarna samlade en väl vald statistik som skruvades till just den föreställning uppdragsgivarna betalt för, nämligen att välfärdsinrättningarna blivit förlegade.
I slutrapporten talas om ett uppbrott från den instrumentella rationalitetens ”isande polarnatt”. En ny samhällsetik tar över efter de byråkratiska regelverken, och cheferna träder fram som karismatiska ledare. Med goda ”osynliga kontrakt” blir formella anställningsvillkor, som reglerade arbetstider, av mindre betydelse.
Arbetslösheten kommer att bestå, förklarar Zetterberg och hans kolleger. Därför ”kan 30-talets klasskrig lätt blossa upp på nytt och förvärras.” Företag och myndigheter ska inte utlova full sysselsättning utan hjälpa människorna till rätta i den ”informella sektorn” i stället. I grönavågenföretag och hantverks- och hobbyverksamhet ska de friställda avvänja sig från fast arbete.
”Vi tänker oss incitament till att flytta ut vården av många gamla från sjukhus och ålderdomshem till informella arrangemang, kooperativ och lösningar…”
Då skulle, heter det, inte bara arbetslöshetsproblematiken lösas utan också de svårigheter som uppstår när den offentliga sektorn inskränks ”i syfte att frigöra resurser för ekonomin”.
För att propagera dessa Zetterbergs visioner anlitade Gyllenhammar den nyliberale konsulten Patrik Engellau. I en broschyr förklarade Engellau att den ekologiska ideologin, som ofta ogillas av makthavarna, i själva verket bör understödjas. Med en sådan ”ideologisk kompensation” kan folk som blivit arbetslösa nämligen ”förväntas bjuda mindre motstånd mot anpassningen till en ny livsstil i den informella sektorn.”
Gyllenhammar tillade: ”Lärdomen av historien är… måhända att idealism och entusiasm ger morötter av hopp som går mycket bra ihop med nödvändighetens piska.”
Engellau reser nu runt i kommunerna, förkunnar den ”nya frihetstiden” och leder nedmonteringen av välfärdsinrättningarna. Hans Zetterberg, som vet att politiska konjunkturer snabbt skiftar, oroar sig över hastigheten. Kommer folk att godta nyordningen?
I USA inför General Motor kontinuerlig drift dygnen runt veckorna runt. De arbetare som vägrar får se sin fabrik läggas ned. I Lordstown planeras ett treskiftsystem med arbete 10 timmar fyra dagar i veckan. De som jobbar natt tisdag till fredag tjänar 250 kronor extra i månaden. De som jobbar helg får 500 kronor extra. De går till fabriken sex på morgonen fredag, lördag. Söndag, måndag börjar de sju på kvällen och jobbar till halv sex nästa morgon. Tidsomställningen blir som att flyga över Atlanten en gång i veckan.
Så ordnas det nya vardagslivet. Det är klart att folk värjer sig. De strejkade nyligen i Lordstown.
Mikael Nyberg, Expressen 22 februari 1993