Om de stora läkemedelskoncernernas patentraseri – och dess effekter i tredje världen. Arbetet 23 februari 1994.
FRIHANDELN är i vår del av världen ett självklart gott, något alla anständiga människor bekänner sig till. När USA gick till krig vid Persiska viken skrev Göran Rosenberg i Moderna tider om nödvändigheten att försvara frihandel och öppen världsmarknad. Kriget handlade om fri tillgång för världssamfundet till ”viktiga råvaror, exempelvis olja”. Datachips, läkemedel och utsäde skrev han inte om. För datachips, läkemedel och utsäde gäller nämligen något annat än den fria tillgången.
USA, EG och Internationella valutafonden använder sin samlade övertalningsförmåga till att lära länderna i söder frihandelns principer. Tullar och andra handelshinder monteras ner, gruvor och industrier säljs ut, och gränserna öppnas för de lättrörliga kapital som letar skillnader i avkastningar på tiondelar av procent. Aldrig har det varit så mycket frihandel som nu i tredje världen.
Till den öppna världsmarknadens heligaste principer hör den så kallade intellektuella äganderätten, det vill säga patent, varumärken och upphovsrätter. Om Astra för många miljoner kronor utvecklat en ny medicin vill företaget inte se sin idé stulen av en konkurrent. Astra skaffar sig därför patent på den, det vill säga ett tidsbegränsat monopol. Utan denna möjlighet skulle Astra och andra företag sluta med sin medicinska forskning, förklarar nationalekonomerna. Alltså är det i allas intresse att den intellektuella äganderätten respekteras.
Turkiet och andra länder uppvaktas nu av företrädare för USA och EG. De måste erkänna de utländska läkemedelskoncernernas monopolrätter. Annars kommer obehagliga saker att inträffa, får de veta. Det är inte många som står emot sådana påtryckningar. Indien utsattes för strafftullar i USA när det vägrade.
Samma fordringar hade de rika länderna i de nyss avslutade frihandelsförhandlingarna. Den intellektuella äganderätten skrevs in i GATT. Det öppnar nya formella möjligheter till påtryckningar. De inskränkningar i patenträtten en del länder i tredje världen infört för att försäkra sig om billiga mediciner och annat måste avskaffas eller göras verkningslösa. Alla GATT-medlemmar förbinder sig att avsätta polisiära och rättsliga resurser för skydd av den intellektuella äganderätten. Det land som icke med nöjaktig energi ingriper mot piratkopiering av dataprogram eller tillverkning av mediciner utan licens riskerar då att straffas.
Från rikevärldsståndpunkt är det självklart. Från andra hållet ser det annorlunda ut. I Indien demonstrerar bönder i hundratusental och stormar den nordamerikanska spannmålsjätten Cargills anläggningar i protest mot försöken att patentera utsäde.
– De multinationella företagen är internationella pirater, säger bondeledarna.
I Bangladesh slåss folk mot de utländska läkemedelsföretagen.
– Produktpatenten är inget annat än en nykolonial tull som de multinationella företagen pressar ur länderna i tredje världen, förklarar läkaren Zafrullah Chowdhury.
Han tilldelades Right Livelihood-stiftelsens alternativa Nobelpris 1992 för sitt arbete för folkhälsan i Bangladesh. Som rådgivare till regeringen såg han till att nästan 2.000 skadliga eller verkningslösa läkemedel förbjöds. De utländska företagen rasade och krävde med Världsbankens bistånd en avreglering av marknaden. De vill inte se sin rätt att dumpa misslyckade mediciner i tredje världen inskränkt. De retar sig också på den läkemedelstillverkning Chowdhury organiserat. Så snart en ny, lokal medicin utvecklats kommer de rännande med sina patent.
Sannolikheten för att Chowdhury eller någon annan från länderna i söder ska kliva in hos Astra, Merck eller Roche med motsvarande anspråk är försvinnande liten. 99 patent av 100 innehas av företag eller medborgare i de rika länderna. Det är inte konstigt. För Chowdhury och hans likar är redan kostnaden för att få ett patent giltigt i flera länder svår att bära. Den kan uppgå till flera hundratusen svenska kronor, ett väldigt belopp i lokal valuta. Det är krångligt också. Alla internationellt erkända granskningsorgan finns i den rika världen, och patentombud måste anlitas och arvoderas i varje land.
Patentet är inte mycket värt om det inte bevakas och hävdas mot intrång. Licenser ska säljas och licensavgifter drivas in. Allt kan sluta i rättsliga processer med advokater och andra omkostnader. En patenttvist tvingade nyligen ett litet engelskt elektronikföretag, ledande i sin nisch, att välja mellan att avstå USA-marknaden eller gå till domstol för att hävda sig. Företaget vann rättegången, men processen kostade 250.000 dollar och raderade ut ett helt års förväntade vinst. För tredje världens ingenjörer och läkare är ett sådant försvar i 99 fall av 100 inte att tänka på.
Den återstående möjligheten – lokal tillverkning för en lokal marknad – försvinner med respekten för de transnationellas intellektuella äganderätt. De stora läkemedelskoncernerna tar patent på allt de kan tänka sig. Alltmer fragmentariska upptäckter inmutas, med påföljd att varje ny medicin kräver omfattande förhandlingar med konkurrenter som äger rätt till dess beståndsdelar. En typisk bioteknisk produkt kan om ett par år kräva licensavtal med ett dussintal patentinnehavare. Storbritanniens läkemedelsindustri, som länge varit världsledande, klagar redan över utländska konkurrenters ovilja att för rimliga kostnader dela med sig av de senaste upptäckterna. I tredje världen riskerar patentraseriet att utsläcka all inhemsk industriell produktion av mediciner och andra kemiska ämnen.
Lokala produkter som funnits tillgängliga gratis eller nästan gratis i hundratals år prissätts plötsligt av nordamerikanska, japanska och europeiska storföretag. Kemikoncernen W R Grace har inhägnat det indiska neemträdet i patent för att lansera ett miljövänligt insektsbekämpningsmedel på marknaden i USA. De frön bönderna för tjugo år sedan kunde köpa för 300 rupier tonnet för att krossa och bearbeta och sprida på fälten kostar nu 8.000 rupier per ton.
Det som funnits av lokalt kunnande och forskningsiver sugs upp i den allmänna brain drain som förser rikevärlden med välutbildad arbetskraft till minimal kostnad. Västerlandets storföretag och akademiska institutioner är fulla av ingenjörer och läkare från tredje världen. Genom skolor och universitet har folken försörjt sina intellektuella. Frihandeln förbjuder dem att utan vederbörlig tribut nyttja deras upptäckter.
Sjukvården utlämnas till transnationella koncerner som i kraft av monopolpositioner tar överpris för sina produkter. 1980 till 1992 steg priserna på mediciner i USA nästan sex gånger så snabbt som den allmänna inflationen och läkemedelsföretagens kapitalavkastning är dubbelt så stor som för storföretagen i genomsnitt. De länder i söder som strukturanpassats till frihandel och respekt för intellektuell äganderätt har inget försvar mot dessa ockrare i olycka.
Själva tar de rika länderna lätt på de dyra principerna. Med antidumpingavgifter, importkvoter och bilaterala påtryckningar driver de sina handelskrig medan fattigfolken åläggs att putsa frihandeln skinande ren.
– Hälsa är en grundläggande rättighet för alla människor, säger Chowdhury.
Mot det står äganderättens och frihandelns självklarheter.
Mikael Nyberg, Arbetet 23 februari 1994