Ett reportage om George Soros kampanj för drogliberalism i Östeuropa. Narkotikafrågan 2/97.
SEDAN GEORGE SOROS ledde attackerna mot det brittiska pundet 1992 är han världens mest omtalade finanskapitalist. Ryktet säger att han tjänade över en miljard dollar på kuppen.
Soros gör sig nu ett namn som global välgörare. Hans stiftelser spelade en central roll i de politiska omvälvningarna i Östeuropa. Under det avgörande året 1989 slussade han in nästan en miljard dollar i regionen. Liberala intellektuella försågs med kopiatorer, datorer och faxar, oppositionella tidningar och organisationer sponsrades, forskare fick stipendier och politiker och företagsledare skolades i marknadsekonomi.
Sorosstiftelsen Open Society Institute i New York har idag en budget på 350 miljoner dollar och dotterorganisationer i 25 länder, framförallt i Östeuropa och det forna Sovjetunionen. Inspirerad av sin filosofiske läromästare Karl Popper talar George Soros om att skapa ”öppna samhällen” i området. Det går inte ”utan en hjälpande hand utifrån”, förklarar han.
Till det öppna samhället räknar Soros inte bara sådant som marknadsekonomi, rösträtt och yttrande- och tryckfrihet. Dit hör också rätten att bruka narkotika. Samma hjälpande hand som försåg Östeuropas intellektuella opposition med kopiatorer och datorer söker nu föra in ländernas ledare i den drogliberala fållan.
Soros ser i strävan att få bort narkotikan en totalitär tanke. ”Jag ska säga er vad jag skulle göra om jag fick bestämma”, förklarar han i boken Soros on Soros. ”Jag skulle upprätta ett strikt kontrollerat distributionsnät och genom det göra de flesta drogerna, utom de allra farligaste som crack, legalt tillgängliga.” Han tänker sig att konsumtionen ska begränsas med höga priser, men registrerade missbrukare ska få narkotikan billigare, så att de inte hemfaller åt kriminalitet.
Soros intresse för legaliseringsrörelsen framgår redan av hans hemsidor på Internet. Via länkar till ”related programs” hamnar nätsurfaren på en ”Drug Policy Web Site” med konsumentinformation för narkomanen och proganda för legalisering av cannabis och andra droger.
I början av 90-talet bestämde sig Soros för att satsa pengar i välgörenhet och politiska projekt också utanför Östeuropa. Sedan dess har han investerat nära 15 miljoner dollar i legaliseringsrörelsen i USA.
Washingtonprofessorn Arnold Trebach bildade 1987 en Drug Policy Foundation med bland andra nyliberalen Milton Friedman i styrelsen. 1993 lovade George Soros att stötta organisationen finansiellt på villkor att den koncentrerade sig på frågor där det fanns möjlighet att vinna framgångar i opinionen och bland lagstiftarna. Det gällde att betona behandling och andra behjärtansvärda ändamål. Stiftelsen propagerar idag för medicinskt bruk av marijuana, utdelning av sprutor till narkomaner och andra så kallade harm reduction-program. Strategin är att paragraf för paragraf avkriminalisera narkotikan.
Soros har också skapat Lindesmith Center, en think tank för drogfrågor knuten till hans Open Society Institute. Ethan Nadelmann, som leder verksamheten, berättar i en intervju för drogtidskriften High Times hur det gick till. Nadelmann arbetade vid Harvard och hade fått ett stipendium från Drug Policy Foundation när en för honom okänd finansman ringde och ville tala drogpolitik över en bit mat.
– Vi är alltså i grunden överens i kärnfrågorna, sa Soros. Nåväl, jag är en mycket upptagen man, men jag har betydande tillgångar, så jag skulle vilja sätta dig i stånd att uppnå våra gemensamma mål.
Lindesmith Center är idag en av de främsta organisationerna i den internationella legaliseringsrörelsen, men Nadelmann använder ogärna ordet ”legalisering”.
– Det är för laddat, förklarar han i High Times.
Folk tror att det handlar om crackförsäljning i tobaksaffärerna. Det är han emot. Men legalförskrivning av heroin till missbrukare, försäljning av marijuana i reglerade former och rätt till personlig konsumtion av droger är han för. Han tänker sig att narkotika kunde säljas per postorder.
Den amerikanska narkotikaexperten Rachel Ehrenfeld har följt Soros aktiviteter:
– När jag fick reda på att Soros börjat satsa pengar i det här förstod jag att framgångar för legaliseringsrörelsen inte skulle dröja. Hur kan någon som säger sig kämpa för demokrati och frihet arbeta för det största slaveriet av alla, drogerna?
I folkomröstningar i Kalifornien och Arizona sade en majoritet nyligen ja till medicinskt bruk av cannabis. I Kalifornien får alla och envar rätt att efter en muntlig rekommendation från en läkare odla och använda marijuana för behandling av ett antal namngivna krämpor samt ”varje annan sjukdom som marijuana lindrar”. I Arizona öppnas för läkarrecept på 117 olika droger, bland dem heroin, hasch och LSD. Vidare ska alla som sitter i fängelse för innehav av dessa preparat friges.
Den medicinska expertisen avvisade de nya, märkliga läkemedlen, men det hjälpte inte. Inför folkomröstningen i Kalifornien förfogade motståndarna till lagförslaget över 30.000 dollar i kampanjmedel. Legaliseringsivrarna spenderade 1,8 miljoner dollar på TV-reklam och annan propaganda. 80 procent av pengarna kom från rika finansiärer utanför delstaten. George Soros satsade, enligt uppgifter citerade i nyhetsbrevet Hassela Nordic Network, över en halv miljon dollar i Kalifornien och nästan lika mycket i Arizona.
Soros har välkomnat utgången av omröstningarna och förklarat sig beredd att finansiera liknande initiativ i andra delstater.
Enligt Rachel Ehrenfeld är Clinton-administrationen på väg att ge upp kampen mot drogerna:
– Utrikesdepartementet trycker på för att regeringen ska ingripa mot de nya lagarna i Kalifornien och Arizona. Legaliseringarna strider mot internationella avtal och federal lag. Men regeringen gör ingenting. Tonvikten ligger på behandling, som ju är vägs ände, och kampanjer för säker sex och säkert drogbruk. På de stora TV-kanalerna visas nu program om hur man använder narkotika på ett ansvarsfullt sätt.
USA har narkotikapoliser posterade i Östeuropa liksom på andra håll. Samtidigt samarbetar USA:s statliga informationstjänst och andra officiella organ nära med Soros’ stiftelser, som har legalisering av narkotika på programmet. Bara under 1995 satsade Soros en halv miljon dollar i olika projekt med inriktning på harm reduction i Östeuropa. I lokal valuta är det en betydande summa.
Pengar går enligt Lindesmith Center till utbildning av sjukvårdare och socialarbetare i harm reduction, till stipendier för resor till internationella konferenser och till forskning, information och behandlingar ”som försöker begränsa drogbruket och dess åtföljande skadeverkningar i stället för att helt inrikta sig på att främja avhållsamhet från droger”.
I 13 modellprojekt delas sprutor och metadon ut till narkomaner. Projekten är så kallade lågtröskelprogram, vilket innebär att mycket begränsade krav ställs på deltagarna. Arbetet övervakas av harm reduction-entusiaster från Holland, Storbritannien, Tyskland och USA.
Åke Setréus vid samarbetsorganisationen European Cities Against Drugs berättar om ett projekt i Vilnius i Litauen:
– Där har de startat utdelning av metadon trots att det knappast finns några riktiga heroinister i området. Det är ett effektivt sätt att skaffa sig ett heroinproblem.
Bo Mathiesen vid FN:s antidrogprogram i Baltikum tror inte att faran är överhängande.
– Men det kan diskuteras om det överhuvudtaget finns något behov av metadon här. Narkomanerna använder mest hemgjorda opiumextrakt som inte är så starka.
I Riga fick Soros projekt en olycklig start. Två narkomaner dog första veckan, berättar Bo Mathiesen. Läkarkontrollen var otillräcklig, så patienterna fick i sig metadon i kombination med andra droger.
Det är inte ovanligt att de östeuropeiska forskare och experter som fått stipendier för att åka på legaliseringsrörelsens konferenser reagerar över sällskapet de hamnat i. En av Soros anställda, Jean-Paul Grund vid the Open Society Institute’s International Harm Reduction Development Program, skriver bekymrat om strävan hos medborgare och myndigheter i Östeuropa att helt enkelt stoppa narkotikan innan den biter sig fast.
De som förespråkar Soros linje, förklarar Grund, ”tvingas manövrera försiktigt, och ständigt förklara sina planer och program för de politiker och rättsvårdande myndigheter vars medverkan är nödvändig för framgång med de nya och sårbara harm reduction-projekten. Uppgiften att upplysa allmänheten och pressen är enorm. Den allmänna opinionen påverkar vilka ståndpunkter politikerna är villiga att försvara. Det är lättare att spela tuff mot drogerna än att förklara den subtila men uppenbara logiken i /harm/ reduction. Förespråkarna tvingas ägna mycket tid åt att undervisa kritiker och potentiella kritiker.”
Efter en resa i Makedonien 1995 föreslår Grund att utbildningsinsatserna på narkotikaområdet koncenteras till ”konsumentinformation” för potentiella droganvändare. För denna uppgift passar inte före detta narkomaner, förklarar han. De är visserligen experter på området, men ungdomarna påstås ha svårt att identifiera sig med ”fuck-ups”, människor som gått ner sig.
I stället rekommenderar Grund stöd till den oberoende radiostationen Channel 103, som är mycket populär bland västinfluerade ungdomar i huvudstaden Skopje och dominerar den lokala techno-rave-scenen. Stationen sägs vara befriad från övriga mediers ”känslomässiga” inställning till drogerna. Den diskuterar riskerna med heroin samtidigt som den förordar legalisering av cannabis och en allmän uppmjukning av narkotikalagstiftningen.
Det är möjligt att detta arbete kommer att lyckas. Myndigheter som knappt har pengar till skolböcker har svårt att avsätta egna resurser för bekämpning av narkotikan.
– Ta Albanien, säger Torgny Pettersson vid European Cities Against Drugs. Vad ska de göra om Soros erbjuder 50 miljoner dollar för att främja en demokratisk utveckling? Säger de ja får de ta hans narkotikapolitik på köpet. Säger de nej får de ingenting.
Utan den hjälpande handen utifrån vore harm reduction en icke-fråga i många östeuropeiska länder. En drogliberal linje hamnar på dagordningen för att en man i New York blivit mångmiljardär på valutaspekulationer och fått för sig att driva privatpolitik i andra länder.
Mikael Nyberg, Narkotikafrågan 2/97