En recension av Frances Stonor Saunders Who Paid the Piper? om CIA och femtiotalets kulturkrig. Aftonbladet 18 oktober 1999.
ANTIKOMMUNISMEN HAR ALLTID varit en större sak än det kalla kriget mot Sovjetunionen. Den engelska forskaren Frances Stonor Saunders har skrivit ett lärorikt och väldokumenterat verk i ämnet: Who Paid the Piper? The CIA and the Cultural Cold War (Granta Books 1999).
Efter revolutionen i Kina 1949 beslöt statsledningen i Washington att fyrdubbla anslagen till psykologisk krigföring. Minst ettusen politiskt lämpliga böcker trycktes i massupplagor och distribuerades över världen. T S Eliots dikter dumpades med flygplan på andra sidan järnridån, kulturtidskrifter startades, musikfestivaler anordnades och i Hollywood producerades uppbyggliga filmer för den stora massan. John Wayne, som gjort allt för att undgå värnplikten under andra världskriget, fick förkroppsliga den fria världens hjältemod.
På programmet stod ett enande av Västeuropa under amerikanskt överinseende. CIA pumpade in flera miljoner dollar i Europarörelsen och andra kampanjer som skulle leda till bildandet av EG. Sartre gisslades medan tidigare nazister och fascister återupprättades. Bilden av tyska soldater i de amerikanska krigsfilmerna blev mer sympatisk. Ezra Pound, den ende amerikan som åtalats för förräderi under andra världskriget, fick pris, och Tredje Rikets stjärndirigent Herbert von Karajan skickades ut på turné trots judiska protester.
Kampen om de intellektuella var central, ansåg strategerna i Washington. Det gällde att tränga tillbaka den socialt kritiska konsten och övervinna misstänksamheten mot USA och dess kultur. Den abstrakta expressionismen lanserades i Europa med CIA:s hjälp som en symbol för den individuella friheten i det liberalt kapitalistiska amerikanska samhället. Massan serverades John Wayne medan kultureliten fängslades av den hårdsupande cowboymålaren Jackson Pollock. Den estetiska radikalismen skulle stävja den politiska.
Stora ansträngningar gjordes för att stötta de grupper inom vänstern som var samarbetsvilliga. CIA och andra underrättelsetjänster försökte rensa den europeiska socialdemokratin och fackföreningarna från marxistiska kvarlevor och förvandla dem till kopior av de nordamerikanska förebilderna. Här har Tony Blair och socialdemokratins EU-bejakande så kallade förnyare sin tradition.
I centrum för kulturkriget stod Kongressen för kulturens frihet, en organisation som samlade rader av mer eller mindre framstående intellektuella över hela den västliga världen till försvar för öppet samhälle och fritt tankeutbyte. Stonor Saunders visar hur verksamheten in i minsta detalj leddes och övervakades av de hemliga operatörerna.
Under sextio- och sjuttiotalen blev arbetet avbrutet. Vietnamkriget spräckte det antikommunistiska samförståndet och öppnade för nya folkliga rörelser. Intellektuella som nyss snällt skrivit dikter i de CIA-finansierade organen var inte längre pålitliga. De kunde ansluta sig till protesterna mot USA:s krig. De kunde solidarisera sig med strejkande arbetare. Då tröttnade uppdragsgivarna, hävdar Stonor Saunders. CIA bidrog självt med avslöjanden av de hemliga strukturerna kring Kongressen för kulturens frihet och tidskriften Encounter, som varit forum för the non-communist left. Det gällde att snabbast möjligt avveckla inrättningar som blivit till besvär.
Det hade i flera år skvallrats om CIA:s inblandning i kulturkriget. Alla som tillhört de inre cirklarna i Kongressen för kulturens frihet kände till eller kunde räkna ut vem som betalade gratisresorna, lyxhotellen och yachtseglatserna, men när saken blev allmänt känd bedyrade Isaiah Berlin, Raymond Aron och de andra att de blivit förda bakom ljuset. De var upprörda på samma patetiska vis som de före detta medlemmarna av Moderna tiders redaktionsråd nu är det – efter att i åratal med god förtjänst ha gnagt på folkhemmets ideologiska stöttor.
I retoriken handlade kulturkriget om försvar av demokrati och fritt tankeutbyte, men de verkliga bevekelsegrunderna var andra, antyder Stonor Saunders. Den hemliga verksamheten leddes av företrädare för de mäktigaste finansfamiljerna, och flera av operatörerna var inspirerade av vägröjare för fascismen som Pareto, Michels och Sorel snarare än av principiella demokrater. Kulturkriget riktade sig inte bara mot kommunismen. Det var ett försvar av den självutnämnda eliten och dess företräden mot massamhället och dess jämlikhetssträvanden.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 18 oktober 1999