En kritik av sociologen på modet, Manuel Castells. Om postindustriella myter, mångkulturalism och identitetspolitik. Aftonbladet 18 december 2000.
DOTCOMDÖDEN HÄRJAR på börserna, men bland ideologerna är det ännu högkonjunktur för de virtuella nätverken och de globala informationskanalerna. Sociologen Manuel Castells lanserade begreppet ”den nya ekonomin” när IT-boomen sköt fart i slutet av nittiotalet. Nu kretsar akademiska seminarier kring hans trebandsverk om nätverksamhället, kulturdebattörer skriver om en ”ny Marx”, och såväl Anna Lindh som Romano Prodi söker stöd i hans tankekonstruktioner.
Det är inte konstigt att Castells blir uppskattad. Han uppträder som samhällskritiker och angriper nyliberalism och social polarisering. Sin kritik filtrerar han genom en postmodernt förvillande begreppsapparat, och efter många hundra sidor av ”flödesrum” och ”tidlös tid” trillar två bokstavskombinationer ut: EU och Nato. Här ser den nye Marx två hopp för mänskligheten. Han erbjuder alltså en förening av radikalitet och anpassning till kapitalismens institutioner. Vad mer kan eurovänstern begära?
Castells är en i raden av postindustriella profeter. Den nya, ”informationella kapitalismen” sägs ha skjutit industrikapitalismen och dess slitningar mellan arbete och kapital åt sidan, och det löpande bandet påstås vara en ”historisk relik”. Detta är allmänt vedertagna men förutfattade meningar. I själva verket ökar antalet arbetare i tillverkningsindustrin i världen, vilket Castells också noterar, och här drivs det löpande bandets princip nu längre än tidigare. Linjestyrd tillverkning införs på fabriker där den inte tidigare funnits, och med planerad underbemanning, lagerminimering och leveranser just-in-time förvandlas hela kedjan från underleverantörer till sammansättningsfabriker och återförsäljare till ett enda långt löpande band.
Tjänsteproduktionen industrialiseras efter samma linjer. På McDonald’s serveras standardiserade varor på löpande band, och på den nya ekonomins största arbetsplatser, telefoncentralerna, organiseras arbetet på liknande sätt som i Henry Fords bilfabriker i början av 1900-talet.
Vi lever inte i ett postindustriellt samhälle utan i en tid av forcerad kapitalistisk industrialisering. IT-revolutionen är ett led i denna utveckling. Datatekniken standardiserar och automatiserar intellektuellt arbete. Produktionen av mjukvaror organiseras industriellt efter samma principer som tillverkningen av hårdvaror.
Det Castells kallar ”individualisering av arbetet” är i själva verket en avveckling av de regler som begränsat kapitalägarens godtycke. ”Flexarbetaren” är en arbetare som underkastats den forcerade industrialiseringens fordringar, och ”nätverksföretaget” motsvaras i verkligheten av företagspyramider där västerländska koncerner monopoliserat kapital, marknader och teknik, medan vasallföretag och arbetare på entreprenad till underpris utför alltmer av det produktiva arbetet.
Castells ser hur världen polariseras, men ojämlikheten tycks honom inte ha något med klasser att göra. Den beror i stället på ”de utstötningar och den diskriminering som sker i och kring arbetskraften”. Det handlar inte längre bara om arbetslöshet och relativ överbefolkning, fenomen som Karl Marx kopplade till kapitalismens utveckling. Enligt Castells uträkningar är ända upp till två tredjedelar av jordens befolkning ”ekonomiskt överflödiga”. De flesta av dessa människor arbetar naturligtvis, men de är inte uppkopplade till nätet, ”där värdena skapas”. Då räknas de inte. Tjänsteflickan i Mexico City städar efter flödesrummets herrar, men hon tycks inte tillhöra deras nya tidsålder. Kastlösa kvinnor bär tegel till husen där Bangalores dataingenjörer i tidlös tid ska betjäna de stora koncernerna, men ”funktionellt” sägs de vara ”obehövliga”.
I själva verket är fler människor än någonsin tidigare indragna i det verkliga nätverk som den globala kapitalismen skapar. Ända ut till barnarbetarna i Tamil Nadus tändsticksdistrikt och till de prostituerade i Manila sträcker sig trådarna. Det är inte informationskanalerna utan världsmarknaden och de kapitalistiska produktionsförhållandena som sliter sönder lokala ekonomier, ödelägger länder och regioner, och tvingar hundratals miljoner lantarbetare, fattigbönder och hantverkare att söka ny försörjning.
Finansvärldens symbolanalytiker ilar i Castells analyser fram genom flödesrummet i tidlös tid. Mot denna kompetenselit står ett nutida blodets och jordens folk, människor fångade i sin ”klocktid” och fjättrade vid sina platser. Det finns inga gemensamma intressen, inget klassmedvetande, ingen internationalism, som kan övervinna deras söndring. Utlämnade åt sig själva möter deras jag det allsmäktiga nätet. Endast i små gemenskaper av motstånd finner de en mening med livet.
En del motståndsidentiteter, som den religiösa fundamentalismen, är i hans typologi surt ”reaktiva”. Andra är ”proaktiva”. Hit hör miljörörelsen och feminismen. Castells hoppas att det ekologiska tänkandet ska ”undantränga industrisamhällets förbrukade sociala rörelser” och skapa en ny mänsklig ”identitet som art, det vill säga en socio-biologisk identitet”. Hotet är inte kapitalismen och dess rovdrift utan människans förhävelse. Han manar miljörörelsen att ägna sig åt mediala utspel, lobbying och samarbete med storföretag. Fienden är, som alltid i den officiöst västerländska debatten, nationalstaten.
Castells tror på en kvinnlighet i samklang med den ”andlighet och radikala ekologism som kännetecknar informationsåldern”. Denna feminina personlighet sägs också passa nätverkssamhällets behov av en arbetskraft med sinne för personliga relationer.
Det är ett försåtligt sätt att välkomna den pågående avregleringen av arbetslivet. Nätverkssamhällets gåva till kvinnan är inget annat än friheten att i informellt flexibla former förena alltmer lönearbete med alltmer oavlönat hemarbete. Den känsla för personliga relationer som företagen efterfrågar är förmågan att ständigt leende utstå hetsen i underbemannade fabriker och serviceinrättningar.
Kollektiva trygghetssystem och kortare arbetsdag kan främja jämlikheten mellan kvinnor och män och värja familjen mot kapitalets anspråk på alltmer av dess tid, men Castells intresserar sig inte nämnvärt för rörelser för dessa mål. Hos honom kastar sig i stället kvinnan och det nya, informationella kapitalet gemensamt över den patriarkale mannen. Till sin hjälp har de sekter kring alternativa sexuella identiteter. Inspirerad av Michel Foucault föreställer han sig att makten, det ansiktlösa nätverket, har sin svagaste punkt i den ”heterosexuella normen”. När lesbor och bögar skakar manligheten ”faller hela systemet samman”. Avantgardet utgörs av ”den snabbt växande och ideologiskt tydliga sadomasochistiska rörelsen”. Här finns många välartikulerade intellektuella, framhåller Castells. Deras vålds- och förnedringslekar handlar om mer än sexuell stimulans. Det gäller att ”förgöra alla de moralvärden” som skiljer ut avvikare.
Några belägg för att denna frihetsfront skulle skaka ”hela systemet” presenterar inte Castells. Sadomasochismen är sannolikt redan överrepresenterad i samhällets överskikt, och det är inte svårt att från olika länder ge exempel på homosexuella och bisexuella inom politiken, statsförvaltningen, diplomatin och polisväsendet. Inget av detta har på något sätt underminerat maktstrukturerna, manliga eller andra.
Castells romantisering av den sexuella särlingen är typisk för den mångkulturalism och den identitetspolitik som kommit i ropet bland politiker och kulturradikaler i USA och Europa.
I den forcerade industrialiseringen segregeras arbetskraften. Regler och avtal som tidigare utjämnade löner och arbetsvillkor rivs upp. Högt kvalificerade medborgare med främmande namn kan söka hundratals fasta tjänster utan att ens bli kallade till intervju. Stridbara personer rensas ut, föräldrar med småbarn hemma är illa sedda, och för en lågutbildad kvinna med lätt förslitningsskada i ofördelaktig ålder finns ingen plats.
I all sin verkliga mångfald försöker folk sluta sig samman för att stå emot, men det som idealiseras i mångkulturen och identitetspolitiken är i allmänhet något annat: individens frigörelse ur kollektivet. Svårigheterna för de utsatta sägs ha sitt upphov i de fördomar som folkmajoriteten, i synnerhet männen, bär på. Den normalknullande medelmannen tycks stå i vägen för kvinnan, bögen och invandraren.
Många som kämpar mot kvinnoförtryck, rasism och hets mot sexuella minoriteter ser i identitetspolitiken en räddning, men den officiösa mångkulturalismen kan lätt vändas i sin motsats. Från Bryssel förs redan kampanj för en europeisk identitet på västligt kristen grund. Gränserna stängs för flyktingar, och den nyliberala förnyelsens politiker har börjat tala konservativt om familj och lag och ordning. Det personliga ansvaret ska lösa de sociala problem som de offentliga besparingarna förvärrat. Särlingen som nyss uppmuntrades att avskilja sig från folket riskerar då att förvandlas till en utböling och snyltare som får bära ansvaret för brottslighet, skolors förfall och allmän moralupplösning.
Det förledande i identitetspolitiken framträder tydligt hos Castells. I hans utopiska visioner flätas de globala flödenas nätverk samman med platsernas liv och jagets längtan efter mening. De proaktiva motståndsidentiteterna förädlas till en ”projektidentitet” med ”nätverksstaten”, det vill säga EU, till mål och mening. Den representativa demokratin hör industriåldern till, förklarar han. ”Sociala aktörer, och medborgare i allmänhet, maximerar /i stället/ möjligheterna att försvara sina intressen och värden genom att utveckla strategier i nätverket av relationer mellan olika institutioner, på skiftande kompetensnivåer.” Det ska alltså springas i korridorer i Stockholm och Bryssel och utföras ”symbolmanipulationer i mediarummet”.
Detta fjärmande från en föregivet förlegad massdemokrati är typiskt för de postindustriella profeterna. Lika självklart är Castells försvar av de kapitalistiska stormakternas globala anspråk. I hans virtuella värld utgör USA och Nato ”det globala säkerhetssystemet”, ett nätverk som bland annat ingriper mot ”det gemensamma hotet mot oljetillförseln från Mellanöstern”.
Nätverksstatens projekt, med dess drömmar om andlighet, sexuell frigörelse och återförening med naturen, närmar sig här den identitetspolitik som proklamerats av en svuren fiende till mångkulturen, professor Samuel P Huntington. Castells skriver: ”Det nya säkerhetssystemet byggs i första hand mot yttre, ännu namnlösa barbarer”.
Tågar så ut i civilisationernas krig.
Fotnot: Citaten är översatta från Blackwells utgåvor av The Rise of the Network Society, The Power of Identity och End of Millennium (1998-99). Daidalos har publicerat de tre banden på svenska.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 18 december 2000