Kanske är det, som Lars Linder skriver i Dagens Nyheter,omdömeslöst att försvara möjligheterna till en saklig debatt kring Diana Johnstones bok om Jugoslavien. Vad är då omdömesgillt? Att utan grund kleta antisemitism och förintelseförnekelse på meningsmotståndare. Flamman 3 juni 2004.
JUST NÄR SKALLET ekat ut läser Gellert Tamas om Diana Johnstone i den aktade tidskriften International Affairs. En recension av hennes bok om Balkan utmynnar i omdömet ”väl värd att läsa – men med kritiska ögon”. Tamas tycker att recensenten behandlar Johnstone ”på samma sätt som i stort sett samtliga medier i Sverige”. En säregen jämförelse. Ska den uppfattas som en senkommen föresats?
För ett halvår sedan var intresset för sakliga argument begränsat. Maciej Zaremba hävdade i Dagens Nyheter att Johnstones framträdande i en intervju i Ordfront magasin var ”en grov kränkning av alla offren för massakrerna och våldtäkterna på Balkan, jämförbar med vad förnekandet av Förintelsen betyder för de överlevande”. Han anklagade artikelförfattaren Björn Eklund för att hysa antisemitiska åsikter, larmade om ”brunvänster” och krävde en ursäkt från Ordfronts ansvarige utgivare.
Gellert Tamas kopplade i Expressen samman Johnstone med de historierevisionister som hävdar att Hitlers gaskammare aldrig existerat. Eklund måste avlägsnas från posten som redaktionschef, ansåg han.
Zaremba skrev utan att ha läst Johnstones bok. På samma sätt var det, gissar jag, med Tamas och de flesta som hetsade fram. Ett av de smärre brott de lade Björn Eklund till last var att han inte kollat källorna.
Ordfronts ledning övergav sin mångårige medarbetare för att putsa sitt anseende. Föreningsstyrelsen och ansvarige utgivaren refuserade retroaktivt hans artikel och bad alla dem som ”känt sig kränkta” om ursäkt. Några månader senare sades han upp av verkställande direktören Gertrud Åström. Angivna skäl: ”illojalitet” och ”samarbetssvårigheter”.
Lars Linder kommenterar i DN den 17 maj Ordfronts stämma: ”Det var yttrandefriheten som avgick med storseger…” Styrelse och VD fick hård kritik. Men det finns ett annat sätt att se på saken, fortsätter Linder: ”…rätten att få framföra suspekta dumheter har vunnit över det publicistiska omdömet, och det är något som kan komma att stå Ordfront dyrt”.
Det är möjligt att Lars Linder, själv en av riktkarlarna, korrekt angett utrymmet för avvikande uppfattningar i den svenska offentligheten. Han borde fundera över innebörden. Det är alltså omdömeslöst att överhuvudtaget låta Diana Johnstone komma till tals i detta land. Hon kan bara ge ut sin bok, ”väl värd att läsa”, i svensk översättning på ett redan skandaliserat pytteförlag. Omdömesgillt är det däremot att oläst sortera in henne bland förintelseförnekarna.
Fool’s Crusade förtjänar att skärskådas. Johnstone trasar sönder den krigspropaganda som i Sverige blivit en oberörbar utgångspunkt för varje diskussion om Balkan, men hennes förhållande till den serbiska nationalismen är naivt överslätande. Här kunde en förnuftig debatt ha gjort faktiska skiljelinjer synliga. I stället fick vi detta omdömesgilla drev ut i den förutfattade dumheten.
Jag kräver inga ursäkter, föreslår inget utbyte av redaktörer och förväntar mig inte att någon styrelse ska ingripa med retroaktiva refuser, men Lars Linder och andra som snett ovanifrån betraktat spektaklet kunde låta bli att mästra dem som kräver något slags renhårighet i det offentliga rummet. Det skulle hjälpa.
Någon gång sviker omdömet kanske också er. Då kan ni stå där ensamma i skallet.
Mikael Nyberg, Flamman 3 juni 2004