Nog finns det skäl att varna för dem som rotar i den judiska religionen för att hitta förklaringen till världsutvecklingen. Men när Andreas Malm drar in Folket i Bild och Clarté i sin uppgörelse är han ute i ogjort väder. En kommentar i Clarté 4/2006.
ANDREAS MALM HAR i Dagens Nyheter och Flamman gått till angrepp mot Folket i Bild och Clarté. Han varnar särskilt för Israel Shamirs inflytande på e-postforumet FiB Forum. Den bild han ger av denna diskussionslista är förvriden – han refererar bara ena sidan i ett antal ordväxlingar, och han förbigår att listan bara har en lös anknytning till föreningen Folket i Bild/Kulturfront (den är i princip oredigerad och öppen för alla, medlemmar som icke medlemmar). Så länge Malm håller sig till Shamir och hans inflytande har han likafullt fog för sin varning.
Jag har inte läst Shamirs böcker, men i de artiklar som finns att tillgå vänder han Huntington ut och in och framträder som en ortodoxt kristen antisemit. Bush är för Shamir en antikrist, ett förkroppsligande av judendomens inneboende hämndlystnad. Inte bara Israel utan också USA sägs vara en judestat. Kampen har historiskt stått mellan liberalismen – ”sekulär judendom” – och tre ”moderna rörelser baserade på solidaritet, kyrkligt brödraskap och gemenskap”, nämligen kommunism, nazism och radikal islamism. Att den judiska liberalismen fått ett så starkt inflytande i USA och Storbritannien spårar Shamir till ett anglosaxiskt ”inneboende genetiskt minne” som gjort befolkningarna mottagliga för herrefolkstänkande.
Man kan naturligtvis, som Lasse Wilhelmson på FiB Forum, kalla detta tänkande ”intressant”. Jag kallar det stolligt och politiskt skadligt.
Att också den envetne e-postdebattören Anders Püschel fladdrat ut i dessa marker är uppenbart. Nyligen mejlade han en judevits som muntration till FiB Forum. Men när Malm kallar Püschel ”profil i Malmös maoistmiljö” börjar jag misstänka att han vill skandalisera folk han av andra skäl fattat agg till. I slutet av DN-inlägget är avsikten uppenbar: ”Dags att låta FiB sjunka till botten ensam.”
De Palestinaaktivister Malm omnämner i positiva ordalag har bestämt tagit avstånd från denna slutledning. Ammar Makboul kritiserar FiB för att ”de varit omdömeslösa nu och några gånger förr”, men önska livet ur dem? ”Nej, för fan! FiB/Kulturfront är lika fräsch och läsvärd som jag alltid minns den.” Henry Ascher skriver: ”Jag instämmer i Ammars uppfattning om vikten av att skilja mellan FiB/Kulturfront och vissa märkliga skribenter på deras diskussionslista.”
Men Malm framhärdar. I ett inlägg i Flamman – utlagt i oredigerat skick på tidningens hemsida – fortsätter han inte bara att kleta antisemitism på FiB/K. Han försöker också dra ner Clarté i det bruna: ”Den svenska postmaoismen, med FiB-Kulturfront och Clarté som främsta reliker, båda under Myrdalreproduktioners ledning, är genomsyrad av konspirationsteorier.” Företrädaren för en marxism rensad från konspirationsteorier har alltså upptäckt en myrdalsk sammansvärjning bakom ”den ruttnande stinkande döende varianten”.
Det är lätt att skriva när adrenalinet far genom skallen. Sådana texter ska man låta ligga en tid eller be någon mindre uppjagad människa titta på. Annars blir det gärna retorik utan resonemang. Jag tror att Andreas Malm ska tänka på det. De som läser de tidskrifter han hånar kan lätt dra slutsatsen han inte har annat än skrävel att komma med. Jag antar att det betyg Malm sätter på min bok kapitalet.se – ”ett bottenrekord för den svenska marxismen” – är lika väl avvägt som annat han nu kastar omkring sig.
Det här med konspirationsteorier är inte så enkelt som Andreas Malm föreställer sig. Det finns inbillade konspirationer och det finns verkliga. Jag visade i en längre analys i Ordfront Magasin 9/2003 hur ett litet kotteri krigsaktivister med anknytning till Likudpartiet i Israel var drivande i planeringen och mobiliseringen för USA:s angrepp mot Irak. Visst hade detta arbete i offentlighetens infrastruktur starkt konspirativa drag, men det var ingen ”judisk” konspiration. Jag använde följande formulering:
”I strävan att stöpa om Mellanöstern förenas en säregen utlöpare av gammal europeisk kolonialism, den israeliska sionismen, med ett nytt, amerikanskt kolonialprojekt.”
Jag förutspådde att motsättningarna om kriget skulle komma att tillta inom USA:s borgerlighet i takt med kostnader och motgångar. Det ser vi nu. Inte bara i utkantshögern utan även i mittfåran hörs varningar för den proisraeliska lobbyns inflytande. Likafullt är det, som jag skrev i Ordfront Magasin, fel – sakligt fel – att betrakta Bushadministrationens härtåg som något i grunden främmande för USA:s kapitalism:
”Det är … sant att krigskotteriet med personliga band, affärsintressen och annat är knutet till de mest aggressiva delarna av den israeliska överheten, men det fritar inte storbolagen och deras kapitalism från ansvar. De Likudvänliga krigsaktivisterna kunde bara spela sitt spel i en gynnsam omgivning, som företrädare för en imperialistisk stormakt med strategiskt intresse av Mellanösterns olja.”
Jag visade hur också tunga delar av USA:s monopolkapital sponsrat krigskampanjen, jag kallade Bush och hans samling reaktionärer och krigshetsare ”värdiga företrädare för en militariserad storbolagskapitalism”, och jag förklarade hur deras högmod – utrikes och inrikes – härrör ur ett ändrat styrkeförhållande mellan klasserna:
”Den förment demokratiska imperialismen är inte bara ett korståg mot islam. Bush den yngres regim är ett extremt uttryck för den borgerliga revanschism vi ser prov på i många länder idag, en revolt uppifrån mot välfärdsstat, social ingenjörskonst och årtionden av klasskompromisser och eftergifter för folkliga krav.”
Så argumenterade jag mot den konservative Michael Lind, så kan man argumentera mot Israel Shamir och andra som söker förklaringen till de pågående krigen i judendomens urkunder. Om detta är oförenligt med ”en levande, livlig, vital marxism” föredrar jag onekligen ”den ruttnande stinkande döende varianten”.
Jag brukar följa det Andreas Malm skriver och finner det ofta läsvärt. Hans polemik mot dem som med larm om antisemitism vägrade att stödja Hizbollah mot Israel var mycket bra. Det vore synd om han skulle sluta som en ny Zaremba.
Mikael Nyberg, Clarté 4/2006