Världsbanken har drastiskt reviderat sin uppskattning av antalet fattiga i Indien och Kina. Ett huvudargument i propagandan om den fria marknadens välsignelser faller. En artikel i Aftonbladet 8 januari 2008.
ÅR 2007 BLEV DE FATTIGA i världen plötsligt 600 miljoner fler. Globaliseringsrådet, Lars Leijonborgs regeringsorgan för propaganda om den fria marknadens välsignelser, har så vitt jag kan se ännu inte noterat saken. Det är kanske enklast så.
Det började i våras med att nytt statistiskt material tvingade fram en nedskrivning av Kina och Indiens bruttonationalprodukter med 40 procent med hänsyn till valutornas köpkraft. Av samma skäl vänder Världsbanken nu upp och ner på sin statistik över fattigdomens utbredning.
Tidigare hette det att antalet kineser som tvingas leva på mindre än en dollar om dagen pressats ner till 100 miljoner. Enligt de nya beräkningarna är de tre gånger så många, 300 miljoner. I Indien har den uppskattade mängden extremt fattiga fördubblats från 400 miljoner till 800 miljoner.
Kasten i beräkningarna bekräftar det kritiker länge hävdat: den rätlinjiga statistik Världsbanken och dess eftersägare anfört i globaliseringsdebatten är ett gytter av godtyckliga antaganden, undermåligt råmaterial och orimliga slutsatser.
För sina internationella jämförelser räknar banken om statistik från olika länder till dollar. Då är det vanskligt att använda växelkurserna. Valutasvängningar får stort genomslag, och måttet på vad man får för pengarna på den lokala marknaden kan bli missvisande. I USA kostar en Big Mac drygt tre dollar, men i Sverige räcker detta belopp, växlat till kronor, bara till två tredjedelar av en hamburgare. Räknat i Big Mac är alltså svenska inkomster mindre värda än de synes vara. Genom att på detta sätt jämföra ett större urval priser försöker ekonomerna ta hänsyn till den lokala köpkraften när de räknar om inkomster och annat till dollar.
Men det finns starka invändningar också mot denna metod. Det är svårt att hitta ett lämpligt urval varor och tjänster – på landsbygden i Bihar är det långt till närmaste hamburgerbar – och med Världsbankens sätt att räkna följer en tendens att år för år sänka gränsen för fattigdom, vilket skenbart lyfter miljoner människor ur armod.
Dessutom är den statistik som behövs för kalkylerna ofta bristfälligt. För sina beräkningar av den kinesiska köpkraften litade banken tidigare till knapphändiga och osäkra uppskattningar från 1980-talet som blivit alltmer missvisande till följd av stora prisökningar. Kinas ekonomi blev med matematisk precision förstorad och dess fattigdom förminskad.
Lika lättvindigt lyfte Världsbanken flera hundra miljoner indier över sin gräns för absolut fattigdom. En dollar om dagen beräknades till sist motsvara så lite som 9 rupier. Summan räckte inte ens till en liter mjölk på landsbygden i Bihar, men med detta mått på armod kunde Indien skina av världsmarknadsanpassad välmåga.
När kalkylerna nu också officiellt visar sig vara bedrägliga blir det knepigare. Världsbankens räknestycke har varit huvudnumret i propagandan om den globala kapitalismens företräden. Tidigare hördes inte ett knyst om några brister. Nu förklarar Världsbankens chef, Robert Zoellick, att vi inte ska tolka statistiken alltför bokstavligt.
Jag ringer en av de skarpaste kritikerna, professor Sanjay Reddy vid Columbiauniversitetet.
– Vilka siffror ska vi lita till, frågar han. De gamla eller de nya? Det går inte att säga, eftersom Världsbanken fortsätter att tillämpa en metodik som det finns starka skäl att ifrågasätta. Den godtyckligt valda fattigdomsgränsen och de invecklade och olämpliga korrigeringarna för köpkraften, där så gott som varje led i kalkylerna för med sig nya möjliga felkällor, leder till ytterst osäkra och ibland uppenbart orimliga resultat som starkt skiftar från det ena beräkningstillfället till det andra.
Det finns andra sätt att räkna, förklarar han. Flera länder utgår i sin statistik från det människor faktiskt behöver för livets nödtorft. Det går till exempel att beräkna hur stor andel av befolkningen som inte har råd med ett nödvändigt dagligt kaloriintag. Metoden kunde utvecklas för internationella jämförelser, men Världsbanken och de stora biståndsgivarna har inte visat något intresse. Sanjay Reddy tillhör inte de experter som får inbjudningar från Sida eller Globaliseringsrådet.
För att skriva rapport anlitar Lars Leijonborgs nyresta statsorgan Johan Norberg, förr ideolog hos Timbro, nu vid Cato Institute i Washington. Obekymrad om den förödande kritik som riktats mot Världsbankens siffror försäkrar han att de fattiga tack vare nyliberala reformer blivit en halv miljard färre sedan början av 1980-talet.
Rapporten lanseras just som sammanbrottet för bankens statistik blir offentligt. Johan Norberg tar del av nyheten i Financial Times den 14 november. Föranleder det några åtgärder från regeringsexperten? Han viftar bort saken på sin blogg och skriver i Svenska Dagbladet den 25 november: ”Enligt Världsbanken har andelen fattiga mer än halverats. De senaste fem åren har antalet minskat med mer än 76 000 personer varje dag.” Och så vidare.
Inte ett spår av de ytterligare 600 miljoner indier och kineser som tagit plats i kolumnerna.
Det är kanske enklast så.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 8 januari 2008
Johan Norberg svarar i Aftonbladet 18 januari att flera hundra miljoner fattiga likafullt fått det bättre. Vi måste nämligen räkna upp antalet fattiga tidigare också: ”Säg att din våg visar att du gått har gått ned 20 kilo … och du plötsligt ser att din våg hela tiden visade 10 kilo för lite. Jo, du vägde 10 kilo mer än du trodde. Men du har lik förbaskat gått ned 20 kilo.” Här är min replik. Aftonbladet 18 januari 2008.
JOHAN NORBERG har missat poängen. Jag viftar inte med Världsbankens nya siffror. Skälet är enkelt: dess statistik över fattigdomen är kass. Den går inte att lita på. Det gäller nya siffror såväl som gamla.
Norberg känner till den kvalificerade kritik som sedan flera år riktats mot bankens räknesätt. Ändå anför han statistiken. I november får han veta att nya beräkningar tvingar banken till drastiska revideringar. Ändå anför han de avförda siffrorna.
Nu föreslår han att vi helt enkelt ska flytta kurvan över det sjunkande antalet fattiga en bit upp i koordinatsystemet – då ska det strax visa sig att lika många utarmade som tidigare fått ett drägligare liv de senaste åren.
Men så lätt går det inte att rädda paradargumentet. Visst, det är fullt möjligt att de extremt fattiga i Kina för 20 år sedan var ett par hundra miljoner fler än Världsbanken tidigare gissat sig till. Men bankens försök att med krångliga köpkraftskalkyler beräkna den kinesiska fattigdomens aktuella utbredning ger inget underlag för bedömningen. Norbergs extrapolering förutsätter det som ska bevisas. Han står på sin våg, upptäcker att den visar 10 kilo för lite och drar slutsatsen att den ”hela tiden” visat 10 kilo för lite. Hur vet han det?
Jag har inte granskat den statistik Norberg i övrigt håller sig med, men det verkar finnas skäl att göra det.
Till skillnad från mer eftertänksamma borgerliga kommentatorer saknar han sinne för skärningarna i den pågående utvecklingen. De två senaste decennierna har ekonomin växt, på sina håll mycket snabbt, utan en motsvarande utveckling av allmän välfärd. Inkomster och förmögenheter har hopat sig i ett försvinnade litet överskikt. Det gäller nyliberala föregångare som USA, Storbritannien och Sverige. Det gäller också tillväxtundren i Asien.
Hustrun till Mukesh Ambani, Indiens rikaste man, fick en nätt födelsedagspresent i höstas, ett flygplan, en Airbus 319 utrustad med bar, sovrum och luxuöst badrum. Kostnad: 59 miljoner dollar eller 2,4 miljarder rupier. Efter mer än ett årtionde av skinande tillväxt lever samtidigt 77 procent av alla indier enligt officiella uppgifter på mindre än 20 rupier om dagen.
I avståndet mellan de övre och de undre tilltar de sociala spänningarna – myndigheterna i Kina räknar oroligt till över 80.000 folkliga protestaktioner per år. Där utvecklas också de obalanser i den internationella ekonomin som nu går mot en kulmen. Kina och Indien klarade sig väl genom Asienkrisen 1997 tack vare att de fortfarande höll de globala finanskapitalen på visst avstånd. Den här gången ser det värre ut.
Johan Norberg kan få skäl att kliva upp på sin våg igen.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 18 januari 2008