För många manliga mäklare med för mycket testosteron i blodet – det är den senaste i raden av förklaringar till den pågående finanskrisen. Om de kvinnliga marknadsoperatörerna blir fler, eller om karlarna kastreras, blir det bättre då? Djärvare åtgärder måste nog till. En kommentar i Aftonbladet 16 maj 2008.
”JAG TROR INTE LÄNGRE på marknadens självläkande krafter”, säger chefen för Deutsche Bank efter de senaste månadernas kalabalik på börserna. Den marknad som nyss med rationella prissignaler fördelade världens tillgångar på det mest optimala sätt, tycks plötsligt vara härjad av irrationella impulser.
Borgerliga ideologer fördjupar sig följaktligen i de psykologiska mekanismer som fått bankdirektörer, börsmäklare och fondförvaltare att spekulera bort hundratals miljarder dollar. Det senaste är en undersökning från Cambridge University om hormonella egenheter hos marknadens operatörer. Det visar sig att de djärvaste mäklarna har högre halter testosteron i blodet än de mer eftertänksamma, och ju större framgångar de har, desto mer manligt könshormon utsöndrar de. Forskarna ser här en orsak till de dumdristiga affärer som utlöst den värsta finanskrisen sedan 1930-talet.
Ett sätt att stabilisera marknaden vore därför, tänker sig forskarna, att ändra könsfördelningen i branschen. I det undersökta finansbolaget vara bara fyra av 260 marknadsoperatörer kvinnor.
En annan lösning, skriver Financial Times i en ledare, vore att kastrera de manliga mäklarna. Haken är att det kan inverka menligt på nyrekryteringen.
På vänsterkanten är det förstås högkonjunktur för visioner om ett slut på den nyliberala eran. Välfärdsstaten ska komma tillbaka när marknadsfundamentalismen skämt ut sig.
Jag tror inte på den automatiken. Hur gick det i Sverige efter kraschen 1992? De nyliberala förnyarna var duktigt utskämda, men i praktiken fortsatte det som förut med privatiseringar, nedskärningar och avregleringar. Knappt ett årtionde senare var det dags för IT- och telekombubblan och nu brakar det lös igen.
Det har inget med hormonrubbningar eller bristande intelligens att göra. Dumheten är systematisk. Den härrör ur de var för sig ofta ytterst rationella val marknadsoperatörerna gör, när de i konkurrens med varandra ska få kapitalen att växa.
Till detta kommer en politisk konjunktur, en försvagning av de sociala krafter som tidigare hotade kapitalägarnas positioner. Svängningen framträder tydligt i statistiken över inkomsternas utveckling. I länder som USA, Storbritannien och Sverige är avståndet mellan de översta bland de översta och det stora flertalet nu lika stort som i början av 1900-talet, före massdemokratins och välfärdsstatens genombrott. Då blir det som på 1920-talet kapitalöverflöd och svindlande konjunkturer i samhällets överdel, krypande depression därunder. När skärningen blir för svår blir det kalabalik på börserna.
Den sviktande ekonomin hänger alltså paradoxalt nog samman med kapitalets politiska styrka. Utan utmaningen från en organiserad arbetarklass får den systematiska dumheten fritt spelrum. Vi ser det också i privatiseringen av samhällets infrastruktur och i högmodet i de pågående krigsföretagen. Borgerligheten segrar sig ner i ekonomisk kris, socialt sönderfall och ändlösa kolonialkrig. Med eller utan pungkulor.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 16 maj 2008