Trickle down skulle ge oss allmän välfärd. Överflödet av rikedom i samhällets överskikt skulle småningom sippra ner till oss nedanför. Det fungerar inte så. Med kapitalöverskott följer värre utsugning. En artikel i Clartéisten, en tidskrift utgiven av Clarté i Uppsala.
TRE PISSOARER skulpterade av konstnären Robert Gober gick för 3,5 miljoner dollar vid en auktion på Christie’s i New York hösten 2014.[1] Som lättnad för trängda män är konstverket av begränsad nytta. Pissmojarna saknar avlopp. Men priset är ett mått på framgången för millennieskiftets trickle down-ekonomi.
Trickle down var idealet i de ledande kapitalistiska länderna efter nedkämpningen av 1960- och 70-talens revolter. Vid Svensk-amerikanska handelskammaren i New York 1991 talade Peter Wallenberg om de strålande utsikter som öppnat sig. Två av folkhemmets fundament, valutaregleringarna och den statliga kontrollen över kreditväsendet, var under avveckling. Då var det slut med höga skatter på företag och välbeställda.
I Sverige och andra länder i framkanten skulle rikedomar hopa sig hos företagsamheten och sakta strila ner genom samhällskroppen. Men så mycket längre än till rekordpriser på konst, fastigheter och värdepapper kom processen aldrig.
Auktionen på Christie’s inbringade sammanlagt 6 miljarder kronor.
Inför julen samma år ordnade Christie’s på uppdrag av Financial Times en onlineauktion till förmån för världens fattiga barn. Läsarna kunde lägga bud på exklusiva konsumtionsartiklar. På bild syntes en mobil värderad till 65 000 kronor, en handväska från Prada med matchande scarf värd 296 000 och en guldklocka från Chopard med armband i alligatorskinn för en miljon. Sammanlagt värderades auktionsvarorna till drygt sex miljoner kronor, en tusendel av intäkterna från den utropade samtidskonsten.[2]
Tilltron till nedsippringseffekten har med osäkra konjunkturer och tilltagande sociala spänningar börjat svikta även i borgerliga kretsar. Från Goldman Sachs, Internationella valutafonden och det ekonomiska toppmötet i Davos utfärdas varningar för de växande inkomstskillnaderna, och i Financial Times klandrar krönikören Martin Wolf plutokratin för att äventyra sammanhållningen i samhället: ”Om folkets massa tycker sig se hur den ekonomiska eliten blir rikligt belönad för mediokra insatser och bara intresserar sig för sig själv, men förväntar sig hjälp när det går illa, då brister banden.”[3]
Den franske ekonomen Thomas Piketty har i samarbete med kollegor från andra länder klarlagt hur fördelningen av inkomster och förmögenheter börjar likna det tidiga 1900-talets. Kurvorna som i årtionden visade minskade andelar för de rikaste har vänt. Det gäller många länder, inte minst Sverige. I USA lade en hundradel av befolkningen beslag på nästan en fjärdedel av alla inkomster 2008, en lika hög andel som inför börskraschen 1929.[4]
1900-talets mitt framträder i diagrammen som ett historiskt undantag, en epok då det ackumulerade kapitalets tryck lättade och inkomsternas fördelning jämnades ut.
Hur kom det sig?
Picketty pekar på världskrigen och deras följder. Han betraktar de politiska förvecklingarna som yttre störningar av ackumulationsprocessen. Men de sociala omvälvningarna var i själva verket betingade av kapitalöverflödet som tornade upp sig i början av 1900-talet. Berikningen av det tunna överskiktet ledde inte till trickle down utan till motsatsen, intensifierad utsugning. Kapital som inte förräntar sig förtvinar och går förlorade i konkurrensen. Värdepapper och fastigheter sjunker i pris, företag går i konkurs och fabriker och industrigrenar läggs ner. Det förra sekelskiftets växande nominella rikedomar framkallade därför ett trängande behov av större realiserade vinster. Jakten efter avkastning riktade sig oundvikligen nedåt mot den egna arbetarklassen och utåt i en kamp om marknader, råvaror och finansiella placeringar. Därmed var kapitalismen riggad för krigen, kriserna och revolterna underifrån.
Dagens växande kapitalöverflöd kan få liknande följder.
Vid franska revolutionen 1789 gick enligt Thomas Pikettys beräkningar ungefär 60 procent av nationalinkomsten till en tiondel av befolkningen. I USA når ojämlikheten samma extrema nivå 2030, om utvecklingen fortsätter.[5] Överskiktet kan inom några decennier ha pressat ner också de mellanskikt som de senaste årtiondena sett sitt välstånd växa, skriver Piketty: ”En sådan utarmning av medelklassen skulle med stor sannolikhet utlösa våldsamma politiska reaktioner.”[6]
Processen har redan börjat. För att säkra förräntningen skingras medelklassdrömmar i land efter land.
”Eliterna måste skärpa sig”, skriver Martin Wolf. ”Om de inte gör det kan vi alla gå förlorade i raseriet.”[7] Men misslyckandet är inneboende i trickle down-ekonomin. Kapitalen som hopar sig i överskiktet kräver för sin förräntning och fortlevnad allt större uppoffringar av det omgivande samhället. Det spelar ingen roll om de finansiella tillgångarna är en IT-miljardärs privata egendom eller en miljon tjänstemäns pensionspengar i händerna på en riskkapitalist. Det tvångsmässiga vinstjäktet får samma följder.
Utarmningen trillar inte ur politiska ideologier eller nationalekonomiska modeller. Den är en produkt av kapitalets automatik.
”Ackumulera, ackumulera! Det är Moses och profeterna.” Så sammanfattade Karl Marx kapitalismens inre drivkraft. Den ideale kapitalisten var asketisk. Han försakade allt för att förmera kapitalet. Det gällde inte bara ägare till nya, framväxande kapital utan också den tidiga kapitalismen i allmänhet. Men redan vid 1800-talets slut hade lyxen börjat ingå ”i kapitalets representationskostnader”. Kreditväsen och spekulation öppnade ”tusen källor till plötslig rikedom”. Slöseriet blev en ”affärsmässig nödvändighet”, det gav prov på kreditvärdighet.[8]
Bland annonserna för juveler och handgjorda schweiziska armbandsur rapporterade Financial Times 2004 om Paul Allen, en av grundarna till dataföretaget Microsoft. Han hade nyss köpt sig en 125 meter lång lustjakt för över 200 miljoner dollar. Bara att fylla tanken kostade 250 000 dollar. 60 anställda fanns ombord, flera av dem före detta kustjägare. Två helikoptrar kunde landa därbak, en ubåt och ett landstigningsfartyg på 18 meter vilade i skrovet, och förutom barerna, poolerna och allt det andra var båten utrustad med en förstklassig musikstudio. De första gästerna fick bära skoskydd för att inte repa teakdäcket.[9]
Den nya aristokratin går som den gamla med öppna ögon in i katastrofen. ”Kommer landet att vända sig emot de rika?” frågar sig Reid Hoffman, en av grundarna av LinkedIn. ”Kommer det att sluta med sociala oroligheter?” Miljardärer träffas på middagar och föreställer sig undergången. ”Alla i de här kretsarna känner folk som oroar sig för att Amerika närmar sig något liknande den ryska revolutionen”, berättar en lobbyist i finansvärlden för The New Yorker.
Vart ska de ta vägen när revolutionärerna knackar på dörren? Några har som IT-miljardären Peter Thiel köpt sig egendomar i Nya Zeeland. Privatplan står redo för flykten. Andra har köpt sig en lyxvåning i ödemarken utanför staden Concordia i Kansas. Lägenheterna är placerade i en femton våningar djup underjordisk bunker som tidigare hyst en interkontinental kärnvapenmissil. Ett våningsplan kostar 3 miljoner dollar, ett halvt 1,5 miljoner. Allt är redan fulltecknat. Vid en kris hämtar tungt bestyckade militärfordon familjer inom 644 kilometers radie. Mat och andra förnödenheter ska räcka i fem år, och beväpnade vakter står på post utanför. I skarpt läge ska de nedgöra alla som utan giltigt kontrakt söker ta sig in.[10]
Tre pissoarer går ännu för 3,5 miljoner dollar.
Mikael Nyberg, Clartéisten nr. 3.
[1] Financial Times 141114.
[2] Financial Times/How to Give It 141129.
[3] Financial Times 140115.
[4] Thomas Piketty: Capital in the Twenty-First Century, The Belknap Press of Harvard University Press, 2014, s. 300.
[5] Piketty, s. 264.
[6] Piketty, s 439.
[7] Financial Times 140115.
[8]Karl Marx, Kapitalet, Band I, Bo Cavefors Bokförlag 1969, s 523f.
[9] Financial Times 040513, The Seattle Times 040518.
[10] The New Yorker 170130, http://www.newyorker.com/magazine/2017/01/30/doomsday-prep-for-the-super-rich
