Den nya svenska modellen är att snabbast i Europa avveckla den gamla välfärdsstatliga samhällsplaneringen. Således framhåller EU nu den sönderfallande svenska järnvägen som föredöme för resten av unionen. En krönika i Folket i Bild/Kulturfront 6-7/2013.
JAG VAR INBJUDEN till Bryssel för en tid sedan. Redan vid entrén till EU-parlamentets palats blev jag påmind om att detta är ett förrädiskt ställe. Jag snubblade i trappan och for med huvudet före in i ett räcke. Vid ett anförande vid ett seminarium ett par dagar senare kunde jag visa upp en passande blågul panna.
Med det svenska föredömet är det annars lite lurigt. Sverige är modellen för EU-potentaterna på många områden, men det handlar inte om det vi tidigare förknippat med begreppet den svenska modellen. Tvärtom, numera är vi bäst på att avveckla de mått av planhushållning och jämlikhet som följde med 1900-talets klasskompromisser.
Sverige var tidigt ute med att frigöra finanskapitalen ur efterkrigstidens regleringar. Den utsvältning av allmänheten och det allmänna som följt på finanskrisen i EU kunde vi därför genomföra redan efter kraschen 1992. Vi var – jämte Pinochets Chile – först med vinstjäktet inom skolan, och den marknadsutsättning av vården vi genomfört vågade sig inte ens Margaret Thatcher på.
Thatcher avstyrde också förslag om att upplösa det statliga järnvägsmonopolet. Det kom först senare. Då var återgången till 1800-talets marknadskaos på spåren redan påbörjad i Sverige.
Om kommissionen i Bryssel får som den vill ska den svenska modellen för järnvägen införas i hela unionen. Jag antar att kommissionärerna inhämtar sina kunskaper på området från Trafikverkets generaldirektör Gunnar Malm. Jag gissar vidare att de aldrig väntat på ett försenat tåg någon vinternatt vid en stängd stationsbyggnad någonstans i Sverige eller förgäves letat efter en fungerande toalett på ett överfullt Öresundståg.
Men inget av detta är avgörande. Bakom deras förkärlek för den svenska modellen ligger något annat. Grundtanken med EU-påbuden är att främja de stora monopolistiska företagens expansion. Då måste nationella hinder som infrastruktur i statliga händer bort.
Alternativet är att på nytt ”enhetliggöra” järnvägarna – och en del annat – i offentlig regi. Det garanterar oss inte en planmässig utveckling av tågtrafiken, men det är en nödvändig förutsättning.
Mikael Nyberg, Folket i Bild/Kulturfront 6-7/2013