Genom minnesluckan ut i kriget

Dagens Nyheter driver kampanj för svensk anslutning till Nato. Ett återkommande argument är att Ryssland genom att bryta mot principen om gränsers okränkbarhet försatt oss i ett utsatt läge. Men var Ryssland verkligen först med att riva upp folkrätten och ändra gränser i det nya Europa? En artikel i Clarté nr 1/2015.

---

”S kvar i myternas värld”, skriver Dagens Nyheter på ledarplats 12 januari. Tidningen ogillar regeringens nej till en utredning om svenskt Nato-medlemskap. Det är dags att ansöka om inträde i framtiden, eller mer precist: vandringssägnernas atlantiska gemenskap.

Redaktörerna anför hotet från Ryssland. Vladimir Putin har med annekteringen av Krim och stödet åt separatisterna i östra Ukraina visat ”att han inte respekterar den europeiska ordning som gällt sedan andra världskriget och som stadgar att gränser inte får ändras med våld”.

Samma formulering återkommer i huvudledaren den 4 februari och i en utrikespolitisk kommentar av Michael Winiarski den 29 mars.

Tankegången tillhör axiomen, det självklara. Tysklands före detta utrikesminister Joschka Fischer skrev i november i DN om Rysslands brott mot principerna för ”den europeiska ordningen efter kalla kriget”: ”icke-våld, gränsers okränkbarhet …”i

Ett årtionde av krig på europeisk mark är raderat ur minnet.

Jugoslavien – är namnet bekant?

Grymheter. Folkfördrivningar. Människooffer i tiotusental.

Var det tal om gränsers okränkbarhet? Tyskland smugglade vapen till separatister och erkände unilateralt utbrytarrepublikerna Slovenien och Kroatien.

Kosovo lösgjorde sig sedan Nato utan hänsyn till FN-stadgan gått till militärt angrepp mot det som återstod av republiken Jugoslavien. Efter rysk medling drog regeringen i Belgrad 1999 tillbaka sina trupper från provinsen och accepterade det vapenstillestånd FN:s säkerhetsråd påbjudit. I februari 2008 utropade sig Kosovo i strid med FN-resolutionen ensidigt till självständig stat, diplomatiskt erkänd av USA, EU-länderna (med undantag för Spanien) och en minoritet stater i Asien, Afrika och Latinamerika.

Ett halvår senare rullar ryska stridsvagnar in i Georgien som svar på en georgisk militär offensiv mot utbrytarrepubliken Sydossetien. Putin upprepar ord för ord de skäl Nato anförde vid bombningarna av Serbien 1999. Framryckningen sägs vara en ”humanitär intervention” för att hindra ”etnisk rensning” och ”folkmord”.ii

I mars 2014, när Krim lämnat Ukraina, framhåller den ryske presidenten det ”prejudikat som våra västliga kollegor skapade med sina egna händer i en helt jämförbar situation, när de kom överens om att Kosovos unilaterala avskiljande från Serbien … var legitimt …”iii

Skäl och omständigheter går att tvista om, men faktum kvarstår: bland stormakterna var det inte Ryssland utan USA, Nato och EU-länderna som med vapen började rucka gränser i Europa.

Västmakterna hävdar mot Ryssland en folkrätt som de för egen del öppet sätter sig över. Robert Cooper, rådgivare till Tony Blair, nu strateg vid EU-kommissionen, förklarade vid millennieskiftet att dubbelmoral måste vägleda unionen. Mellan de ”postmoderna” EU-länderna och dess allierade i Nato ska kollektiv säkerhet och lag och ordning råda. Men i umgänget med ”förmoderna” och ”moderna” stater, länder som Afghanistan, Irak och Ryssland, ”måste vi återgå till en tidigare epoks hårdare metoder – våld, förebyggande anfall, bedräglighet och allt vad som kan vara nödvändigt för att ta itu med dem som ännu lever i 1800-talets värld där varje stat bara tänker på sig själv”.

Rätten till förebyggande anfall är numera Nato-doktrin. USA drev vid alliansens toppmöte i Washington 1999 igenom en utvidgning av de ömsesidiga försvarsförpliktelserna. Alliansens säkerhet anses vara i fara inte bara vid väpnat angrepp utifrån utan också ”vid andra risker av omfattande slag, såsom terroraktioner, sabotage och organiserad brottslighet, och vid störningar av tillförseln av vitala resurser”.iv

Den svenska territorialförsvaret skickades vid 1990-talets slut bokstavligen till skroten. Kvar blev vapenindustrins prestigeprojekt och enstaka förband av yrkessoldater tränade för Nato-operationer i främmande länder. Omläggningen leddes av en konsultfirma från USA, nära knuten till Pentagon, NSA och CIA. ”Sveriges roll som regional makt i Östersjön skiftar från neutralitet till ledarskap”, hette det i hemligstämplade rapport.v Krigsmakten skulle rusta sig för globala insatser ”särskilt i de världsdelar där Sverige har vitala ekonomiska och/eller politiska intressen”.vi

2003 antog EU:s ministerråd sin första säkerhetsstrategi, inspirerad av Bushdoktrinen om det preventiva kriget mot terrorism och massförstörelsevapen: ”Med de nya hoten kommer den första försvarslinjen ofta att befinna sig utomlands … Vi måste utveckla en strategisk kultur som främjar tidiga, snabba, och när så krävs, robusta interventioner.”vii Orden var Robert Coopers. Den svenska regeringen framförde, så vitt bekant, inga reservationer.

Stormakterna har i FN en privilegierad roll, och de har aldrig tvekat att trampa runt i paragraferna, men med doktrinen om den preventiva interventionen skjuter västmakterna hela FN-systemet för kollektiv säkerhet åt sidan. Det blir inget kvar av respekten för alla medlemsstaters suveränitet och territoriella integritet. Om Sverige, EU och Nato anser sig ha rätt att placera en första försvarslinje i Jugoslavien, Afghanistan eller Libyen, vad förmenar Ryssland samma rätt i Ukraina?

Varken Dagens Nyheters ledarredaktörer, Tysklands före detta utrikesminister eller någon annan uttolkare av gällande säkerhetspolitik grubblar över frågan. För Putin är den brännande. Statsledningen i Moskva drar slutsatsen att Ryssland inte kan låta sig bindas av ett regelverk som väst för egen del övergett. Den nyttjar prejudikatet till att försvara sina positioner i kraftmätningen om intressesfärer i Europa.

Då finns det finns det skäl för oro i omgivningarna. När frågan om Krim kom upp i FN:s generalförsamling lade många länder ner sina röster, däribland Kina, Brasilien och Sydafrika, Rysslands allierade i BRICS-samarbetet. De ogillade USA:s och EU:s öppna inblandning i Ukrainas inre angelägenheter, och de motsatte sig västmakternas upptrappning av konflikten. Samtidigt kunde de inte godta Rysslands kränkning av Ukrainas territoriella integritet.

Lee Hsien Long, premiärminister i Singapore, klandrade väst för dess uppmuntran av Majdanrevolten, men tillade om Krim: ”Eftersom vi är ett litet land litar vi till internationell rätt, fördrag och avtal … om de kan åsidosättas eller ignoreras är vi illa ute.”viii

Kazakstan såg i folkomröstningen på Krim ett genuint uttryck för folkviljan men framhöll samtidigt sitt stöd för ”den internationella rättens grundläggande principer”.ix

Jämställdheten mellan världens stater har alltid varit relativ, men upplösningen av efterkrigstidens system för kollektiv säkerhet är likafullt en allvarlig sak. Världen sjunker ner i ett stormaktsspel som drar olycka över länder och folk.

DN:s ledarredaktion och ett antal borgerliga politiker föreslår i detta läge att vi ska släppa taget, lämna ”myternas värld” och följa Nato ner i det svarta hålet. År av faktisk inordning i alliansen ska utmynna i medlemskap.

Vi bör göra tvärtom. Dra oss ur. Hålla oss undan. Säga ja till utanförskapet.

Alliansfriheten är ett egenintresse. Den minskar risken att statsledning eller främmande makt drar oss in i krig. Sverige är, som författarna till antologin Bevara alliansfriheten! (Celanders 2014) i detalj utreder, långt säkrare utanför än innanför Nato.

Men inte bara det. I utanförskapet finns också en gemenskap med folk och sociala rörelser i andra länder.

Under den koloniala epoken var det vanligt att lokala härskare sökte protektion hos utländska makter. Ukrainas oligarker har efter samma mönster rört sig mellan Rysslands råvarubaroner och västs monopolkapital.

Premiärminister Jatseniuk, som sponsrats av oligarken Viktor Pintjuk, Swedbank, Nato, State Department i USA och andra västliga intressenterx, lovar sina välgörare strukturreformer av samma slag som kommit folket i Grekland till del. Han planerar att drastiskt sänka de sociala utgifterna, privatisera skolor och vårdinrättningar, sälja ut 1 200 statliga företag och avreglera arbetsmarknaden. Men de utländska välgörarna kräver mer. De fordrar fri tillgång till landets rikedomar. George Soros talar om jordbruketxi, men utförsäljningen av jorden, den bördigaste i Europa, är en så känslig fråga att regeringen i Kiev ännu inte vågat väcka den i parlamentet.xii

Så gömmer sig i kraftmätningen mellan öst och väst konflikter efter klasslinjer: motstånd mot oligarkerna, mot korruptionen, mot utarmningen av landet.

Det bästa vi kan göra för Ukraina är att vägra vara en junior partner till USA och stormakterna i EU i kampanjerna för att med våld, förebyggande anfall och bedräglighet utvidga de västliga bankernas och storföretagens domäner i Europa.

Utanför protektoraten kan vi gemensamt ta itu med de sociala frågorna.

Mikael Nyberg, Clarté 1/2015