Stefan Lindgren tar sikte

Jan Myrdals medverkan i den bruna tidningen Nya Tider väckte bestörtning på många håll. Jag skrev en kritisk artikel som också berörde bloggaren Stefan Lindgrens medverkan i den lika bruna Fria Tider och hans envetna intresse för ideologer som Jürgen Elsässer och Israel Shamir. Lindgren replikerade. Här är mitt svar, publicerat på Clartés blogg 31 oktober 2016.

STEFAN LINDGREN har synpunkter på min kritik av Jan Myrdals artikel i Nya Tider och hans egen medverkan i den lika bruna Fria Tider. ”Clartés lösa skott från höften” är rubriken.[1] Lindgren skjuter skarpt.

Han ger sken av att jag försett honom med etiketten antisemit. Det har jag inte. Det som oroat mig är de beröringspunkter han hittar hos rörelser som Pegida – Patriotiska européer mot islamisering av västvärlden – och hos ideologer som den brunröde Jürgen Elsässer. Lindgren rapporterar inte bara, han rapporterar med entusiasm om Pegidas och Elsässers bravader och ansluter sig utan reservationer till deras analys av den materiella orsaken till det folkliga missnöjet i det före detta DDR: flyktinginvandringen.[2]

Han vidhåller också sitt försvar av Israel Shamir och antyder att jag fabricerar i mina referat av Shamirs rotande i judendomens inneboende ondska: ”Jag läser honom varje vecka på hans modersmål, ryska. Jag vet inte var Mikael får sina informationer från.” Jag hämtar dem från Shamirs egen hemsida.[3] Det upplyste jag Lindgren om redan 2006.

Han avslutar med att sentimentalt anspela på Jan Myrdals ålder och älta den felaktiga uppgiften att Clarté skulle ha tilldelat den gamle skriftställaren livstids medlemskap för att sedan sparka ut honom. Kritikerna är opålitligt och svekfullt folk, ska läsarna förstå. Till mig riktar han en retorisk fråga: ”Det mesta av Mikaels argument mot Jan Myrdal är ju av äldre datum än 26 mars 2016 då han mottog Jan Myrdal-priset på 100 000 kr ur Myrdals hand. Varför sa Mikael ingenting om sina betänkligheter då?”

Några upplysningar:

För det första har jag inte tagit emot något Jan Myrdal-pris. Jag tilldelades Jan Myrdal-bibliotekets Leninpris, vilket är något annat.

För det andra tog jag inte emot priset ur Myrdals hand. Prisutdelare var Cecilia Cervin, Jan Myrdalsällskapets ordförande. Jan Myrdal medverkade med ett utmärkt tal.

För det tredje hade jag inga betänkligheter mot att ta emot priset.

Däremot hade jag en tid följt Jan Myrdals och Stefan Lindgrens resonemang kring invandringen och rörelser som Pegida och Front National. En intensiv debatt hade pågått mellan Myrdal och kritiker inom Clarté på vår e-postlista. Jag delade många av de kritiska synpunkterna men ansåg att frågan om migrationen krävde en grundligare analys. Därför ägnade jag större delen av sommaren 2015 åt att gräva mig ner i ämnet. Resultatet blev ett manus på bortåt 90 000 tecken, nedkortat till drygt det halva i artikeln Apartheid light – den nya svenska modellen i Clarté nr 4/2015.[4] Var och en som läser den texten och jämför med Myrdals och Lindgrens resonemang ser skillnaderna.

Inte heller vid prisutdelningen höll jag tyst i ämnet. Jag berättade i mitt tal om det tilltagande förtrycket av städarna i EU-palatsen i Bryssel:

”Det skylls på säkerheten. I de nya kolonialkrigens epok är varje städare från Nordafrika en potentiell fiende. Så här ser hotbilden ut:

’I krig tar sig utlänningar hit våldsamt och öppet; i fred är deras ankomst mindre dramatisk och deras närvaro mindre påträngande, men verkningarna kan vara lika långtgående.’

Orden kunde komma från Nationella Fronten eller Pegida, men författaren är en av EU:s främsta utrikespolitiska strateger. Han heter Robert Cooper.

Det är ingen allmän främlingsfientlighet eller vithetsnorm som styr …

Fientligheten som städarna i EU-palatsen i Bryssel möter är mättad med klasshat och imperialistisk ideologi. Den är funktionell, lönsam, produktiv. Den främjar överexploateringen av arbetarklassens undre skikt och de militära operationerna i kapitalismens periferi.”[5]

Jag placerade rasismen i sitt klassmässiga sammanhang och markerade mot den bagatellisering av hetsen mot invandraren som Myrdal och Lindgren gett uttryck för.

Någon polemik med namns nämnande öppnade jag inte. Artikeln i Nya Tider gjorde det nödvändigt.

Stefan Lindgrens moraliserande utmynnar i en underförstådd förpliktelse för varje mottagare av Leninpriset att fortsättningsvis avhålla sig från kritik av skriftställaren Jan Myrdal, åtminstone i den mån invändningarna inte i förväg har anmälts till Myrdal, priskommittén eller offentligheten. Jag har svårt att tro att någon av pristagarna genom åren skulle ha tackat ja till en sådan muta.

Enhetsfronten ”är den springande punkten”, skriver Lindgren i ett nytt inlägg.[6] Det är fel. Den fråga vi diskuterar är en annan: Främjar det utvecklingen av enhetsfronter mot klassförtryck och imperialism om vi, som Knut Lindelöf uttryckt det, ”krokar arm” med de identitära[7], det vill säga ledare för en rörelse som ser som sin främsta uppgift att hetsa en del av arbetarklassen mot en annan?

Mikael Nyberg, Clartés blogg 31 oktober 2016