Jobba hårt och länge så får du guldkant på ålderns höst. Så har det låtit sedan pensionsreformen. Det gäller emellertid inte vanliga dödliga. Du ska vara rik, högavlönad och försedd med rejäl tjänstepension eller privat pensionsförsäkring för att kravla dig över EU:s fattigdomsgräns efter pensioneringen. Inga-Lisa Sangregorio har skrivit en upplysande bok i ämnet. En artikel i Aftonbladet 2 september.
SOMMAREN 1994 tog Skandias chef Björn Wolrath till orda: Han hade förlorat förtroendet för politikerna. Bolaget skulle tills vidare inte köpa fler svenska statsobligationer. Regering och riksdag måste först göra något åt den skenande statsskulden.[1]
Utspelet var en smula otacksamt. Björn Wolrath var ansvarig för många av de vidlyftiga fastighets-och finansaffärer som i början av 1992 utlöste den djupaste ekonomiska krisen i Sverige sedan 1930-talet.
Statsskulden var inget att beklaga, påpekade nationalekonomen Hans Tson Söderström. Tvärtom, det offentliga socialiserade de finansiella förlusterna och bidrog till att ”lyfta av den privata sektorn en alltför stor skuldbörda”. Den svenska statens finansiella ställning var inte sämre än många andra länders, men det fanns ändå skäl att larma om budgetunderskotten: ”Statsskuldsutvecklingen spelar nämligen idag en viktig pedagogisk roll … Endast under hot om statsbankrutt förefaller Sveriges riksdag förmögen att fatta beslut om begränsningar av statliga utgiftsåtaganden.”[2]
För Björn Wolrath öppnade sig nya affärsutsikter i nedskärningarna. När politikerna började tulla på pensioner och andra sociala åtaganden skulle efterfrågan på privata alternativ öka. Skandia skulle tjäna pengar på pensionsförsäkringar och annat långsiktigt sparande.
Samma år införde riksdagen ett nytt pensionssystem. Pang bom var det gamla ATP-systemet borta. Ingen utom de invigda fattade riktigt hur det gick till, och ingen blivande pensionär kunde räkna ut hur det skulle bli. Det nya pensionssystemet är till sin natur ogenomträngligt för vanliga dödliga.
Det är ingen idé att kika i det färgglada kuvertet från Pensionsmyndigheten. Jag rekommenderar i stället en klargörande och bitsk bok i samma rävröda färg: Blåsningen – så har det nya pensionssystemet lurat oss alla. Författare är Inga-Lisa Sangregorio, frilansjournalist, före detta byrådirektör och numera 84-årig pensionär.
Hon är arg. Det blir man lätt i när bedrägerier uppdagas.
Efter pensionsreformen skulle det bli raka rör mellan livsinkomst och pension. Allmänheten fick rådet att arbeta mer för att trygga ålderdomen.
Inga-Lisa Sangregorio utbildade sig, jobbade heltid under småbarnsåren och fortsatte att arbeta efter 65 års ålder. Trots det ligger hennes allmänna pension nu under EU:s fattigdomsgräns. Efter pensionsreformen växte antalet svenska fattigpensionärer från 148 000 till 355 000.
Det var så det var tänkt: ”Det är meningen att vi, i takt med kroppens och kanske själens förfall, ska bli fattigare och fattigare.”
Vanliga jobb ger idag inte nämnvärt högre allmän pension än garantipensionen. För att dämpa protesterna är pensionen det första året sockrad med ett påslag på 18 procent. Därefter dras 1,6 procent av varje år vid justeringen efter löneutvecklingen. Det innebär att 95-åringar förväntas leva på pensioner som släpar efter med mer än 50 procent.
Allt sker med automatik. Ingen politiker behöver komma med tråkiga besked.
Systemet är robust, säger de ansvariga. De finansiella riskerna har som på bostadsområdet lämpats över på allmänheten. AP-fonderna slussar pensionskapital vidare till dagens finansmatadorer. Om de liksom Björn Wolrath spelar bort pengarna slår ”bromsen” i systemet till. Till synes utan mänskligt ingripande krymper pensionerna.
För att inskärpa det personliga ansvaret och öppna allmänhetens ögon för marknadens möjligheter infördes även ett tvångssparande i aktiefonder. Medborgarna skulle få något litet extra på ålderns höst, en premiepension, genom att följa utvecklingen på världens börser och välja rätt bland över 5 triljoner valmöjligheter.
Därutöver har alliansregeringarna försett oss med serie jobbskatteavdrag. Pensionärer betalar högre skatt än förvärvsarbetande.
Det enda som betalar sig, konstaterar Inga-Lisa Sangregorio, är att vara rik, högavlönad och försedd med ansenlig tjänstepension eller privat pensionsförsäkring. Den S-märkte finansministern Pär Nuder klagade vid ett frukostmöte hos SE-banken 2004 över ”detta köttberg av fyrtiotalister som vi sextiotalister ska föda”. Några år senare var han välbetald rådgivare till Wallenbergarnas riskkapitalbolag EQT. Pengarna placerade han i sin privata firma. Inte ens 50 år fyllda kunde han kvittera ut full statsrådspension.
Pensionsreformen trumfades igenom vid sidan om de vanliga parlamentariska rutinerna. Folkpartisten Bo Könberg handplockade ledamöter till en sluten arbetsgrupp som pratade ihop sig och lade fram en utredning på 900 sidor för hastig remissrunda och riksdagsbeslut före valet 1994. Valproceduren ansågs kunna inverka menligt på reformviljan.
Idag håller sig riksdagen med en särskild arbetsgrupp för vård av pensionsreformen. Alla partier utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är företrädda. I valrörelsen utlovas än en gång mer pengar till pensionärerna. Hur det blir med det är osäkert. Sverigedemokraterna lovade sänkt skatt för pensionärer 2014 men gav upp kravet i strävan att fälla regeringen ihop med Alliansen. Partierna i arbetsgruppen för vård av pensionsöverenskommelsen ämnar även i fortsättningen lösa frågorna i endräkt. ”För att kunna ändra något i pensionssystemet utan att bryta överenskommelsen krävs att samtliga sex partier står bakom förändringen”, heter det på regeringens hemsida.[3] Vad väljarna anser är då av underordnad betydelse.
Pär Nuder håller numera i en betydande del av pengarna till köttberget. Han är styrelseordförande för Tredje AP-fonden och pensionsbolaget AMF.
”Ja, jag VET”, skriver Inga-Lisa Sangregorio, vi borde ”ha vett att dö tidigare”.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 2 september 2018
Noter
[1] Dagens Industri 940701, Dagens Nyheter 940702.
[2] Ekonomisk Debatt nr 3 1995.
[3] https://www.regeringen.se/artiklar/2017/09/pensionsgruppen/