Försvinner det mänskliga arbetet med robotarna och den artificiella intelligensen? Nej, förklarar två experter på området i boken Ghost Work. Automatiseringen når aldrig ända fram. Men miljontals arbetare görs osynliga i den globala ekonomin. Det gäller inte bara de som jobbar i cyberrymden. En recension i Aftonbladet 16 december 2019.
DET ÄR INTE lätt att ha med den artificiella intelligensen att göra. Den är ju så korkad.
Jag ringer Telia om en småsak. Automatrösten aviserar 23 minuters väntetid i telefonkön. Jag testar chattfunktionen, men chattboten Charlie begriper inte vad jag menar.
För flera år sedan lärde jag mig ett knep. Genom att låta adrenalinet flöda fritt kunde man ta sig förbi de digitala grindvakterna och nå en människa. Men Charlie bryr sig inte om mina svärord. Charlie placerar mig i en chattkö. Plats 51. Det är oklart vad som väntar i slutändan.
Jag återvänder till telefonkön. En halvtimme senare har en människa svarat på min fråga.
Det blev mycket ståhej när den artificiella intelligensen lyckades slå världsmästaren i brädspelet go. Robotarna erövrar världen och gör oss överflödiga, hette det. Stefan Fölster, siffertrillaren hos storföretagen, fick ännu ett tillfälle att förorda sänkta kostnader för den mänskliga arbetskraften.
Men världen utanför brädspelets regelverk är mättad med små och stora saker som den artificiella intelligensen inte klarar av, påpekar antropologen Mary Gray och dataexperten Siddhart Suri i boken Ghost Work. Automatiseringen når aldrig ända fram. Det är alltid en bit kvar, ”the last mile of automation”.
Människor lär upp maskinerna. Bilddatabasen ImageNet hjälper den artificiella intelligensen att känna igen flaggstänger, fiskmåsar och annat som fladdrar förbi i cyberrymden. Människor har manuellt granskat bild efter bild i databasen och taggat dem. Tre miljoner bilder krävde insatser från 49 000 nätarbetare i 167 länder.
Människor måste också finnas till hands när maskinerna villar bort sig i det oväntade. Uberföraren som rakar av sig skägget förvirrar den automatiska ansiktsigenkänningen. Bilderna på den slätrakade mannen vid ratten slussas elektroniskt vidare till en nätarbetare någonstans i cyberrymden. Med en tidtagare tickande på skärmen bedömer människan om det är samma förare som den artificiella intelligensen har lagrad i sitt minne.
Människorna som bistår maskinerna är osynliga för oss. De är ”spökarbetare”, sifferkoder hos Amazons Mechanical Turk och andra sajter som på löpande band förmedlar beställningar av digitala tjänster.
Nätarbetarna har inga anställningskontrakt, inga försäkringar och inga reglerade arbetstider. De vakar vid datorn för att knipa de human intelligence tasks som i en blinkning poppar upp på tiotusentals skärmar runtom i världen. Uppdraget kan vara att redigera en text, uppdatera länkar på en hemsida – eller rensa kukbilder och barnpornografi ur de sociala medierna.
Betalningen är genom den gränslösa konkurrensen nedpressad till ett minimum, och monopolisten som äger den digitala plattformen tar en femtedel av intäkterna. Beställaren kan godtyckligt underkänna det utförda arbetet och vägra att betala ut lönen.
Spökarbetet har en lång förhistoria, påpekar Gray och Suri. Anställda fabriksarbetare omgavs i den tidiga industrikapitalismen av kvinnor och barn som i hemmen utförde manuella uppgifter på rakt ackord. I USA lyckades tidningskungen William Randolph Hearst efter andra världskriget få tidningspojkar och andra så kallade perifera arbetare undantagna från de rättigheter som anställda tillkämpat sig.
20 miljoner amerikaner tog tillfälliga jobb distribuerade via de digitala kanalerna 2016. Då räknas allt från spökarbetet på nätet till taxijobbet för Uber. Andelen som hankar sig fram som gigarbetare, frilansare eller uthyrda via bemanningsbolag har växt från 10 till 16 procent i USA på tio år. Det utgör hela nettotillväxten av sysselsättningen.
Mer än ett århundrade av vunna rättigheter, allt från 40-timmarsvecka till sjukvårdsförsäkringar och arbetarskydd, försvinner i processen.
Det är hotet, skriver Gray och Suri. Inte en artificiell intelligens som tar över allt.
Så långt är det klarsynt. Sedan såsar författarna till det. De föreställer sig att det digitala daglöneriet av tekniska skäl tränger undan anställningar med ordnade arbetsförhållanden. Informationstjänster på beställning sägs vara framtiden. Hela den samhälleliga produktionen tycks i the last mile of automation hänga på att miljoner arbetare utan fast jobb håller sig standby för att svara på frågor som den automatiska ansiktsigenkänningen eller chattboten Charlie inte klarar av.
Varför det?
Det fanns ingen funktionell nödvändighet i att förvägra Hearsts tidningspojkar anställningens rättigheter, och det finns inget i den digitala tekniken som kräver att människorna i supporten hos Uber eller Telia förlorar rätten till fast inkomst, semester och åtta timmars arbetsdag.
De digitala instrumenten har sänkt kostnaderna för att flytta tjänsteproduktion till låglöneländer. Amazons Mechanical Turk och liknande plattformar är tekniska lösningar för att maximalt utnyttja de nya möjligheterna att spela ut arbetare mot arbetare. Containrarna har samma verkan inom tillverkningsindustrin.
Gray och Suri vädjar om politiska reformer och managementjusteringar som ska underlätta livet för den digitala erans proletärer. Men tanken att gigarbetarna själva liksom daglönarna förr kan vända utvecklingen förblir otänkt.
Foodoras cykelbud i Norge strejkade i fem veckor i höstas och vann ett kollektivavtal. Organiseringen av nätarbetarna är knepigare. Dumpningen av löner och arbetsvillkor har spelrum i en värld där många länder har fattigdom till komparativ fördel. Spökarbetarna finns inte bara i cyberrymden. De arbetar också på fälten i Sydeuropa och plantagerna i Centralamerika, de kör lastbilar längs våra vägar, syr våra kläder och städar trapphusen i metropolerna.
”Från mörkret stiga vi mot ljuset”, sjöng proletärerna under 1900-talet. Nu är de på nytt osynliga som klass också för sig själva. Så länge det varar kan spökarbetet breda ut sig.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 16 december 2019