Många politiker och företagsledare kallar sig feminister, och det är gott om jämställdhetsplaner i landet. Men kapitalismen undergräver förutsättningarna för det jämlika kärleksförhållandet. När bokslutet kräver sitt är det svårt att freda kärleken, familjelivet och tillvaron utanför lönearbetet. En artikel i Clarté 1/2021.
KÄRLEKEN ÄR FÅNGAD i omständigheter. Både mormor och morfar var oäktingar, som det hette förr. Mormors far vänslades med två flickor och fick barn med bägge. Den ena lär ha sagt: ”Om du inte gifter dig med mig, tar jag livet av mig.” Mormor fick växa upp utan sin far. Ett fotografi hade hon.
Med preventivmedlen och aborträtten blev det lättare med det sexuella. Särskilt för kvinnorna som fått hantera följderna. Det offentliga hyckleriets väktare kämpade länge emot och kämpar än på många håll. I Polen fördömer katolska ledare aborter och homosexualitet samtidigt som kyrkan hymlar om präster som förgriper sig på barn.[1]
Allt kring det sexuella och familjen är kulturellt reglerat, men kulturen är föränderlig, präglad av sociala kraftmätningar och skiftande materiella villkor. I den liberala föreställningsvärlden är den västerländska kärnfamiljen – gärna regnbågsfärgad – en slutpunkt i en lång utveckling där marknadsekonomin skänker oss individuell frihet. Men tänkta slutpunkten ser inte ut som den såg ut bara för ett par årtionden sedan och med valfriheten är det si och så. Alltfler i Europa och USA bor kvar i föräldrahemmet långt upp i åldrarna. I Italien är andelen 69 procent av alla mellan 18 och 34 år.[2] Arbetslöshet och bostadsbrist är förklaringen.
Samtidigt splittrar marknadskrafter och statliga regleringar familjer i massomfattning. Hundratals miljoner migranter tvingas lämna sina närmaste för att sälja sin arbetskraft i världens metropoler. De kommer från hela den globala periferin, från Kinas inland, från Baltikum och Balkan och från Afrika, Sydostasien och Centralamerika. Rättsordningar och kultur anpassar sig efter det lönsamma. Världens välbeställda finner det naturligt att bli uppassade av människor utan rätt att leva med sina familjer där de arbetar.
Längst ner i avgrunden mellan övre och undre kan en elvaårig flicka bli bortgift med en äldre man i utbyte mot en cykel och en ko, men även i det tunnaste överskiktet är äktenskapet ofta en krass affär. Toppdirektörer i USA håller sig gärna med hemmafru. Redaktören för Vanity Fair förklarar: ”Hon måste finnas till hands vid dagens slut, med vacker uppsyn och glas i handen, redo att förnöja honom med kvick konversation eller på andra sätt. Om inte får hon sparken.” Avgångsvederlagen är kontrakterade. Det kan bli betydande summor om kvinnan stått vid makens sida en längre tid och producerat ättlingar. Annars får hon hålla till godo med några miljoner dollar och en lägenhet på Manhattan.[3]
Manliga svenska företagsledare är nästan alltid gifta. De har ovanligt många barn, och hustrun sköter för det mesta hem och omsorger. Dagens industri granskade de 40 största bolagen på börsen 2010. Över hälften av 38 verkställande direktörer av hankön hade en fru som helt eller nästan helt saknade egna inkomster.[4]
Annars är Sverige känt som ett jämställt land. Utländska besökare upptäcker något märkligt i gatubilden: karlar som drar barnvagnar mitt på ljusa dagen. Det är en följd av sociala reformer som en bred rörelse för kvinnornas rättigheter drev fram. 1970 avskaffade riksdagen sambeskattningen, 1973 kom föräldraförsäkringen och samtidigt började den offentliga barnomsorgen expandera. Hemmafruarna är en försvinnande liten andel av alla kvinnor i Sverige idag, endast 3 procent.[5]
”Sverige har världens första feministiska regering”, heter det på regeringens hemsida.[6] Många politiker och företagsledare profilerar sig som feminister, och varje arbetsgivare med fler än 25 anställda ska upprätta en jämställdhetsplan.[7]
Men avståndet växer mellan tankemönster och materiella omständigheter. Samtidigt som en officiös feminism vecklar ut sig över samhället undergräver kapitalismen förutsättningarna för ett jämlikt förhållande mellan könen. När bokslutet kräver sitt är det svårt att freda kärleken, familjelivet och tillvaron utanför lönearbetet.
Kapitalackumulationen äter sig in i det som länge var normen: fast jobb dagtid 40 timmar i veckan måndag till fredag. För taxichaufförer är åttatimmarsdagen i praktiken avskaffad. De kan köra på rakt ackord elva till tolv timmar om dagen sex dagar i veckan. På lagren var arbete kvällar, nätter och helger undantag så sent som på 1980-talet. Idag har företagen rätt att schemalägga arbetet mellan 05.00 och 24.00 årets alla dagar så när som på tre.
Daglönarna är tillbaka som timmisar inkallade med sms. 1990 hade var tionde anställd i Sverige tillfälligt jobb. Sedan dess har andelen stigit till mellan 15 och 17 procent, och de osäkra behovsanställningarna har expanderat på vikariatens bekostnad.[8] Anställda i LO-yrken är värst drabbade. Särskilt kvinnorna. Bland dem var 28 procent tillfälligt anställda 2014.[9] Vanligast är visstidsjobben bland kvinnor från utlandet.[10]
Från början av 1980-talet till 2004 växte samtidigt andelen LO-kvinnor med obekväma eller oregelbundna arbetstider från 25 till 49 procent, nästan en fördubbling. Bland männen inom LO ökade andelen från 23 till 33 procent. Bland tjänstemännen hände knappt någonting.[11]
Ju större friheter kapitalägarna kan ta sig med arbetskraften, desto sämre blir kärlekens materiella förutsättningar. Förslumningen har varit särskilt påtaglig bland arbetare i unga år, då många bildar familj och vill skaffa barn. Sverige har fortfarande höga födelsetal jämfört med andra höginkomstländer, men under 1990-talet sjönk fertiliteten påtagligt. Sven Nelander och Ingela Goding sammanfattar i en LO-rapport: ”Den större osäkerheten på arbetsmarknaden har alltså inte bara medfört en ökad ekonomisk och social otrygghet utan också kommit att påverka människors mest centrala livsfrågor som viljan att bilda familj och skaffa barn.” Kärleken har fått ett skarpare klassmärke: ”… barnafödandet /tycks/ under 1990-talet alltmer ha blivit något av en resursfråga. De välutbildade med en trygg förankring på arbetsmarknaden har i större utsträckning än andra fött barn, och det gäller oavsett om det gäller första, andra eller tredje barnet.”[12]
Försämringen av arbetstider och anställningsvillkor har affärsmässiga drivkrafter. Med planerad underbemanning och leveranser just-in-time sträcker företagen bildligt talat ut det löpande bandet över hela produktionsprocessen, inklusive stora delar av tjänstesektorn. Osäkra anställningar och oregelbundna arbetstider är en förutsättning. Produktionsledningen möter svängningar i efterfrågan med rörliga arbetstider och kårer av visstidsanställda.
Natt- och helgarbete brer ut sig eftersom det förbättrar utnyttjandet av det fasta kapitalet och underlättar för de stora koncernerna att monopolisera varucirkulationen. Snabba leveranser är avgörande för framgång i logistik och e-handel. Livet utanför lönearbetet får maka på sig.
Men det är inte allt.
Sverige var länge berömt för sin sociala ingenjörskonst. Den svenska modellen tycktes ha stillat kapitalismens destruktiva krafter med statliga regleringar och trygghetssystem. Politiker på den vänstra kanten i USA föreställer sig än idag att den svenska demokratiska socialismen är alive and kicking. Det är, som bekant, en viss överdrift.
Två diagram fångar tillståndet i föregångslandet.
Det första visar hur bankerna länge ökade de sin utlåning ungefär i takt med produktionen. Sedan följde en accelererande expansion. Bankernas nominella tillgångar växte från knappt 125 procent av bruttonationalprodukten 1980 till 310 procent 2008.[13] Utvecklingen har fortsatt, och vid sidan om bankerna växer andra finansiella institutioner. Sverige har på kort tid försett sig med en av största finanssektorerna i Europa.
Det andra diagrammet avspeglar hur något dramatiskt skett inom det allmänna under samma tid. 1960 hade bara 30 procent av alla som var 80 år eller äldre hemtjänst eller plats på äldreboende. 1980 var andelen 62 procent. Men 2012 var nästan hela det sociala framsteget utraderat – bara 37 procent hade fortfarande tillgång till äldreomsorg.[14]
Det ena hänger ihop med det andra.
Efter trettiotalskrisen och andra världskriget hade staten ett starkt grepp om penningflödet i den svenska ekonomin. Kreditmarknaderna var hårt reglerade och den offentliga sektorn växte i takt med nya trygghetssystem och investeringar i infrastruktur. Kvinnokampen var en del av en större rörelse underifrån som under 1970-talet tvingade fram nya sociala reformer.
Sedan dess har politikerna i brett samförstånd fört över kontrollen över penningutbud och kollektiva kapital till banker och finansbolag samtidigt som de strypt tillflödet av resurser till det allmänna. De offentliga utgifterna motsvarade på 1980-talet omkring 60 procent av BNP. Idag rör de sig kring 50 procent.[15]
Skiftet skulle få fart på ekonomin. Och fart blev det – på svindlande affärer kring bostäder och andra finansiella tillgångar. På köpet fick vi utsvältning av det allmänna och försämringar av arbetsvillkoren för de offentligt anställda. I båda ändarna är kärleken utsatt.
På 1960-talet använde staten kollektiva tillgångar till att bygga ut landets infrastruktur. Fonderna i ATP-systemet gick till ett miljonprogram för nya bostäder i allmännyttig och kooperativ regi. Idag investeras alltmer av pengarna i privatiserade skolor, vårdcentraler, apotek och bostäder. AP-fonderna göder med våra pensionskapital de banker, riskkapitalbolag och fastighetsföretag som profiterar på det allmännas förfall.
Bostadsmarknaden har blivit ett pyramidspel underblåst av bankerna, regeringen och Riksbanken. Hushållens skulder var 1970 i genomsnitt mindre än 80 procent av den disponibla inkomsten.[16] Idag närmar de sig 200 procent.[17] Tillförseln av krediter driver upp priserna på villor, bostadsrätter och fastigheter till gagn för bankdirektörer, mäklare och en och annan enskild vinnare i spelet.
Dyra bostäder och höga hyror gör det liksom i Italien svårt både att bilda familj och att flytta isär. Unga utan förmögenhet eller fast jobb får ofta nej till hyreskontrakt och bolån, och i barnfamiljen ruckar bostadsbekymren jämvikten i parförhållandet. Rätten att skiljas består men uppbrottet riskerar att sluta i en social katastrof. Tidigare hade nyseparerade med barn ofta förtur till hyreslägenheter i närområdet. Det är hänsyn som privatvärdar och kommersialiserade kommunala bolag idag gärna sätter sig över. Marknaden för bostadsrätter är för de flesta inget alternativ. SBAB har räknat på möjligheterna i medeltal för nyskilda föräldrar med två barn. Männen har råd med en trerumslägenhet i 8 av de 20 största kommunerna. Kvinnorna har inte råd någonstans. Skillnaden i medelinkomst förklarar det ojämlika utfallet.[18] Bostadsmarknaden och förslumningen av jobben stänger utvägar ur kvinnoförtryck och olyckliga äktenskap.
Bristen på proportion mellan finansiell sfär och produktion är större än i USA inför det finansiella sammanbrottet 2008.[19] Penningflödena som outsourcats till det privata är så stora att trassel med betalningarna liksom i början av 1990-talet kan utlösa en depression. Politikerna sätter därför förskolor, vårdavdelningar och hemtjänst i pant för bankernas inlåning. Staten snålar med det sociala för att ha nya kapital att lägga i händerna på bankdirektörerna nästa gång de svindlat bort sig.
För att frigöra kapital ur det offentliga har politikerna infört marknadsmekanismer och ledningsmetoder hämtade från det privata. Men chefsdiktaturen, övervakningssystemen och upphandlingarna leder till en växande byråkrati, och nya administrativa rutiner förbrukar alltmer av den verksamma personalens tid. Då blir det ont om utrymme för mötet mellan brukare och anställda. Sängplatser försvinner från sjukhus och vårdhem, döende gamla får hålla till godo med en minutanpassad hemtjänst, och vårdarbetare arbetar sig sjuka i en nedåtgående spiral av planerad och oplanerad underbemanning.
Omstöpningen av den offentliga sektorn har lett till en kraftig ökning av arbetsrelaterade långtidssjukskrivningar, särskilt bland kvinnor. Politikerna svarar med målstyrning på Försäkringskassan: avslag på ackord.[20]
Osäkra anställningar och obekväma och oregelbundna arbetstider brer ut sig inom den skattefinansierade sektorn. Medan utbildade unga lärare går arbetslösa anlitar de statligt subventionerade privatskolorna visstidsanställda obehöriga lärare med lägre lön. Hyvlade arbetstider och delade turer är rutin på många håll, och bland vårdbiträdena i hemtjänsten och äldreomsorgen är hela 60 procent visstidsanställda.[21] Oftast kvinnor och invandrare.
Parallellt med de försämrade arbetsvillkoren avsvär sig det offentliga delar av sitt ansvar för gamla och sjuka. Petra Ulmanen skriver i sin avhandling om anhörigomsorgen:
”Utbyggnaden av den kommunala hemtjänsten i Sverige från 1950- till 1970-talen har beskrivits som en valfrihetsrevolution som främst berörde kvinnor, både som äldre med omsorgsbehov och som deras anhöriga. Äldre personer i högre samhällsklasser har i alla tider kunnat förlita sig på privat köpt hjälp och har därför inte varit lika beroende av sina vuxna barn som äldre personer i lägre samhällsklasser. Den kommunala hemtjänstens utbyggnad medförde att äldre personer i alla samhällsklasser kunde bo kvar i sina hem utan att vara helt beroende av de vuxna barnens (till största delen döttrarnas) insatser. Döttrarna fick i sin tur ökade möjligheter att förvärvsarbeta.”[22]
Efter trettio år av skattesänkningar och valfrihetsreformer för de övre samhällsskikten är valfriheten för arbetarklassen på nytt minimerad. Bland 75-åringar och äldre ökade andelen som litade till anhöriga och vänner för hjälp med hushållssysslor och hygien från 40 procent 1988-89 till 65 procent 2010.[23] Hustrur och döttrar står för det mesta av omsorgerna. Var sjätte medelålders kvinna hade 2013 gått ner i arbetstid, slutat arbeta eller pensionerat sig för att ta hand om någon anhörig.[24] Som tack för insatserna har de en fattigpension att se fram emot varje månad.
Så växer avståndet mellan jämställdhetsideologi och faktiska förhållanden. Ju bredare klyftan blir, desto större blir utrymmet för ideologer som skjuter hyckleriet åt sidan och välkomnar utvecklingen.
Den borgerliga reaktionen mot välfärdsstaten har alltid haft fler förtecken än de nyliberala. Hans Zetterberg, moderat ideolog och chefredaktör för Svenska Dagbladet, välkomnade 1988 uppbrottet från principen ”att all service som rör människor – barnomsorg, skola, sjukvård, åldringsvård – skall skötas av det offentliga”: ”Men ett element av konservatism kommer att behövas i den stökiga period vi nu befinner oss i när socialdemokratins institutioner och lösningar ersätts av andra, som bättre motsvarar tidens och omvärldens krav.”[25]
Vilka var dessa tidens och omvärldens krav?
Hans Zetterberg och andra forskare hade utrett frågan i ett projekt initierat av Volvochefen Pehr G Gyllenhammar inom Aspen Institute i USA. Åtta timmars arbetsdag fem dagar i veckan är en ”historisk abnormitet”, skrev de. Reglerade arbetstider och anställningsvillkor skulle ersättas av ”osynliga kontrakt”[26] och den offentliga sektorn stöpas om:
”När våra länder anpassar sina privata sektorer till större produktiv konkurrenskraft, kommer många sociala behov att lämnas ouppfyllda. Studenter undervisas ’effektivare’ i stora klasser, omsorgen om gamla och sjuka kommer sannolikt att inskränkas i syfte att frigöra resurser för ekonomin, och humaniora och de fria konsterna kommer också att drabbas.”[27]
För att avstyra arbetslöshet och social oro gällde det för staten att främja den ”informella sektorn”, verksamheter utanför reguljära företag och institutioner. Forskarna nämnde alternativ till den offentliga vården: ”Vi tänker oss incitament till att flytta ut vården av många gamla från sjukhus och ålderdomshem till informella arrangemang, kooperativ och lösningar …”[28]
Patrik Engellau vid Aspeninstutets nordiska kontor påpekade att ”ideologisk kompensation” kunde underlätta ”anpassningen till en ny livsstil”. Slutsats: ”Den ekologiska ideologin, som ofta ogillas av företrädare för den formella sektorn, bör i själva verket understödjas.”[29]
Även direktörsklubben European Round Table of Industrialists förordade alternativ till de offentliga tjänsterna: ”… nyttiga sysselsättningar som finns i ’gråzonen’ mellan formella anställningar, egenföretagande och socialt arbete.” Statliga subventioner till hushållsnära tjänster skulle påskynda utvecklingen.[30] Kommissionen i Bryssel tillstyrkte idén i en vitbok samma år.[31]
Klassintresset fick fäste i en pågående ideologisk uppgörelse med den sociala ingenjörskonst och tilltro till förnuft och vetenskap som inramat de tidigare klasskompromisserna. Nu skulle Sverige lämna den instrumentella rationalitetens ”isande polarnatt”, skrev Hans Zetterberg och hans kollegor.[32] Ledande socialdemokrater utvecklande folkhemskritiken i en programskrift 1989:
”Tvivlet gror, har välfärdssamhället i all sin välvilliga omtanke tagit över så många sociala uppgifter från familj, vänner, oss själva, att livet blivit opersonligt och ansvarslöst och vi själva blivit hjälplösa?”[33]
Svaret var underförstått.
På 1930-talet utredde politikerna hur bristen på hembiträden skulle lösas. Nu delar de ut bidrag ur statskassan för hushållsnära tjänster. Rutavdraget som regeringen Reinfeldt införde 2007 ska enligt januariavtalet 2019 mellan regeringen och Centern och Liberalerna utvidgas. Välbeställda pensionärer ska enligt ett utredningsförslag få ytterligare statlig hjälp att köpa sig tjänster utöver den minutanpassade och elektroniskt övervakade hemtjänsten. Det extra rutavdraget för äldre bör ”inte vara beroende av att den enskilde har något specifikt behov”, framhåller utredaren. Bland nya avdragsgilla tjänster nämns bärplockning i trädgården, rastning av hundar, daglig matlagning och ”sällskap i bostaden eller i samband med rekreation, nöjesarrangemang eller liknande aktiviteter utanför bostaden … även om det inte har samband med annat hjälparbete av personlig art”.[34]
För mindre bemedlade som får nej till äldreboende och ligger svårt sjuka hemma i väntan på döden, återstår de informella arrangemangen.
Då växer behovet av ideologisk kompensation för anpassningen till den nya livsstilen. Patrik Engellau har skiftat intresse från det gröna till andra delar av den politiska färgskalan. I flera år har han jämte Antonia Ax:son Johnson och andra företagsledare drivit kampanj för att borgerligheten ska sluta Sverigedemokraterna till sig.
På sajten Det goda samhället gisslar Engellau pk-elitens feminism och antirasism och varnar för ett ”genetiskt bestämt kvinnligt omsorgstänkande”. Han vill befria de skattebetalande svenska karlarna från alla dessa kvinnor som genom ”det välfärdsindustriella komplexet” snyltar på dem.[35]
Föreställningen om den svekfulla kvinnan återkommer hos de rastänkare som uppdaterat sig till etnopluralister och identitärer. ”Kvinnor är en bärande del i försvaret av den politiskt korrekta ordningen, eftersom de tar på sig rollen som tankepoliser i vardagslivet”, skriver Daniel Friberg i The Real Right Returns. Han varnar för ”myten om jämställdhet”: ”Som man är det din uppgift att leda familjen.” Den europeiska kvinnans uppgift är att föda fler barn. Födelsekontroll är av ondo.[36]
I Jimmie Åkessons konservativa block bidar abortmotståndarna sin tid medan kostymklädda järnrörsgossar föreslår sambeskattning och annat som ska främja äktsvenska familjetraditioner.
Carola Lemne, före detta chef för Praktikertjänst och Svenskt Näringsliv, minns hur fint det var när de hade ett hembiträde från Thailand hemma: ”… hon kunde krypa på knäna och servera och se ut som en drottning under tiden”.[37]
Tankar i takt med tidens och omvärldens krav.
Med kärleken blir det som det blir.
Clarté nr 1/2021
[1] Dagens Nyheter 191222, https://www.dn.se/nyheter/varlden/polska-kyrkan-gor-inget-at-problemet-med-pedofiler/?
[2] Statista Research Department 190224, https://www.statista.com/statistics/578476/young-adults-living-with-their-parents-italy-vs-europe/
[3] Financial Times 061111.
[4] Dagens industri 101224, https://www.di.se/artiklar/2010/12/24/varannan-vd-fru-saknar-egen-forsorjning/, jfr. Anita Göransson: Kvinnor, män och karriärer. Visioner och verklighet i näringslivet, SNS Förlag 2004, s. 38f.
[5] Anita Göransson: Kvinnor, män och karriärer. Visioner och verklighet i näringslivet, SNS Förlag 2004, s. 38.
[6] https://www.regeringen.se/regeringens-politik/feministisk-regering/
[7] https://skr.se/demokratiledningstyrning/manskligarattigheterjamlikhet/jamstalldhet/cemrdeklarationen.5809.html
[8] Johan Alfonsson i Daniel Suhonen, Göran Therborn & Jesper Weithz (red.): Klass i Sverige. Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet, Arkiv förlag 2021, s. 446.
[9] Elinor Odeberg i Klass i Sverige, s. 252f.
[10] Sven Nelander & Ingela Goding: Anställningsformer och arbetstider 2005. Ett faktamaterial om välfärdsutvecklingen. Nummer 64, LO 2005, s. 18.
[11] Nelander & Goding, s. 36, 39.
[12] Nelander & Goding, s. 48f.
[13] Bo Bergman, Olle Djerf, Anders Lindström: Finanskrisens effekter på ekonomins balansräkningar, SCB 100122, http://www.scb.se/Grupp/Produkter_Tjanster/Kurser/_Dokument/Finanskrisens_effekter_pa_ekonomins_balansrakningar%20_100122.pdf, s. 8. Jfr. Tillgångar, skulder och Kapitalvinster – Balansräkningens roll underskattas i statistik och analys, SCB 2010, s. 21, 89, http://www.scb.se/statistik/_publikationer/NR9999_2010A01_BR_42_NRFT1002.pdf
[14] Petra Ulmanen: Omsorgens pris i åtstramningstid. Anhörigomsorg för äldre ur ett könsperspektiv, Rapport i socialt arbete nr. 150, 2015, Stockholms universitet, s. 21.
[15] Majsa Allelin, Markus Kallifatides, Stefan Sjöberg & Viktor Skyrman i Klass i Sverige, s. 169ff.
[16] Finanskrisens effekter på ekonomins balansräkningar, s. 16.
[17] Sveriges Riksbank: Finansiell stabilitet 2020:2, s. 18.
[18] https://www.sbab.se/bloggen/svart-for-kvinnor-att-separera/
[19] Tillgångar, skulder och Kapitalvinster – Balansräkningens roll underskattas i statistik och analys, s. 86.
[20] Niklas Altermark: Avslagsmaskinen. Byråkrati och avhumanisering i svensk sjukförsäkring, Verbal 2020.
[21] Elinor Odeberg i Klass i Sverige, s. 251.
[22] Petra Ulmanen: Omsorgens pris i åtstramningstid. Anhörigomsorg för äldre ur ett könsperspektiv, Rapport i socialt arbete nr. 150, 2015, Stockholms universitet, s. 16.
[23] Ulmanen, s. 21f.
[24] Marta Szebehely: The Nordic Caring State: ideals and realities Keynote at Conference Problems and visions in social care, PowerPoint, Ljubljana September 14-15, 2016.
[25] Svenska Dagbladet 880425, http://zetterberg.org/Press/SvD/sd880425.html
[26] Daniel Yankelovich, Hans Zetterberg, Burkhard Strümpel & Michael Shanks: Work and Human Values: An International Report on Jobs in the 1980s and 1990s, Aspen Institute for Humanistic Studies 1983, s. 11, 53ff, 135f, 140f. Hans Zetterberg, Karin Busch, Göran Crona, Greta Frankel & Berth Jönsson: Det osynliga kontraktet, Sifo 1984, s. 173ff.
[27] Work and Human Values, s. 25.
[28] Work and Human Values, s. 142.
[29] Patrik Engellau & Claes Sjöberg, s. 14ff, 33f.
[30] European Round Table: Beating the Crisis, 1993, s. 16.
[31] Kommissionen for de Europaeiske Faelleskaber: Vaekst, Konkurrenceevne, Beskaeftigelse. Udfodringerog Veje ind i det 21 århundrede, 1993, s. 17f, 46, 116, 151, 167.
[32] Work and Human Values, s. 11, 53ff, 135f, 140f.
[33] 90-talsprogrammet. En debattbok om arbetarrörelsens viktigaste frågor under 90-talet, Tidens förlag 1989, s. 18, 51.
[34] Rutavdrag för äldre. Slutbetänkande av Rut-utredningen, Stockholm 2020, SOU 2020:52, s. 16, 155ff.
[35] Det Goda samhället 190821, https://detgodasamhallet.com/2019/08/21/patrik-engellau-heltackande-teorier/
[36] Daniel Friberg: The Real Right Returns: A Handbook for the True Opposition, Arktos 2015, s. 3, 57ff.
[37] Dagens Nyheter 150903, http://www.dn.se/ekonomi/carola-lemne-drommer-om-den-svenska-drommen/