Opinionen växer mot profiterandet på det allmänna. Regeringen lägger förslag som ska försvåra för de privata skolföretagen att ta för sig. Men hur långt är de socialdemokratiska ledarna beredda att gå? Jag läser en rapport från Tankesmedjan Tiden som stannar upp just när kritiken närmar sig det brännbara. Aftonbladet 1 mars 2022.
FÖR TREDJE GÅNGEN går Socialdemokraterna till val med löftet om en begränsning av vinstuttagen inom det allmänna. Anne-Marie Lindgren utvecklar skälen i en rapport från Tankesmedjan Tiden och Skattebetalarnas Riksförbund: Varje förslösad skattekrona. Bokslut över privatiseringar och marknadsexperiment i svensk välfärd.
Pedagogiskt förklarar hon hur det privata vinstintresset är svårt att förena med demokratisk samhällsplanering och fördelning av offentliga tillgångar och tjänster efter behov. De borgerliga hålls ansvariga för marknadsexperimenten. Socialdemokraternas härjningar med posten, teletjänsterna och järnvägen får vi inte veta något om. Inte heller privatiseringen av stora delar av Arbetsförmedlingen. Det S-märkta införandet av marknadsmekanismer inom det offentliga framstår som en vällovlig strävan efter decentralisering och förnyelse.
Bokslutet över privatiseringarna utmynnar i tanken att det nog ändå ordnar sig med en reglering av vinstjäktet, ett stopp för vinstutdelningar.
Så långt på S-fronten intet nytt. Lösningen är utprovad i Norge. Storkoncernerna gömmer överskotten i interna transaktioner och realiserar dem vid ägarbyten.
Men Anne-Marie Lindgren påbörjar också en kritik av det liberala löftet om valfrihet. Någon frihet att gå i den mest eftertraktade skolan finns inte. Platserna räcker inte till. Det uppstår en kö, där friheten för många blir ett tvång ut i en oönskad skola. Samtidigt hamnar vissa skolor, ofta kommunala, i en ond spiral av krympande elevunderlag och knappare resurser. Löftet om valfrihet skiljer vinnare från förlorare.
De privata skolkoncernerna driver på, påpekar Anne-Marie Lindgren. De höjer sina vinster med större klasser och outbildade, billigare lärare. Därför föredrar de välartade elever med högutbildade föräldrar. Det sociala urvalet är också viktigt för att locka fler till skolan. Glädjebetyg förstärker effekten.
Skolavgifter är inte tillåtna, men föräldrarnas ekonomiska ställning slår igenom på annat sätt. De välbeställda vet att ställa sina barn i kö redan på BB, och de privata skolorna selekterar elever med undervisning på engelska, fusk med platserna i kön och uppmaningar till föräldrar med problembarn att hålla sig undan.
Hårdare regleringar och en reform av skolpengsystemet som förbättrar de kommunala skolornas villkor riskerar att förstärka privatskolornas behov av lönsamma elever, skriver Anne-Marie Lindgren.
Där stannar hon.
Det finns mer att säga. Även på en marknad med välmenande kooperativ, stiftelser och non-profit-bolag blir skolorna kanaler för en sållning av barn och ungdomar efter klasslinjer. Skolvalet är en frihet för de övre och uppåtsträvande att avskilja sig från arbetarklassen och dess understa, etniskt utstämplade skikt.
Den kapitalistiska välfärdsstatens upplösning är en självförstärkande process. Ju fler områden de växande sociala avstånden gör sig gällande på, desto större förhoppningar väcker löftet om valfrihet. Platsen i kön till den rätta skolan och till bostaden i den välartade omgivningen blir ett livsmål som i en krypande korruption fördärvar politik och samhälle.
Det duger inte att peta i kanten. Men vad kan vi vänta oss av ett parti där valfrihetens vinnare styr och ställer vägledda av lobbyister och PR-konsulter? Det kommer inget radikalt reformprogram ur närstudier av opinionsmätningar och twitterflöden. Vi behöver folkrörelse till det.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 1 mars 2022