2022 ger USA upp ett tjugoårigt försök att med support från Nato och den svenska krigsmakten inordna Afghanistan i sina strategiska dispositioner. Flera hundratusen döda och lemlästade lämnar de efter sig. Samma år påbörjar den ryska statsmakten en liknande operation i Ukraina. Vi bör göra det vi kan för att stoppa det blodiga stormaktsspelet. En ledare i Clarté 1/2022, ett temanummer om Afghanistan.
TRE ÅR FÖRE MILLENNIESKIFTET publicerade Zbigniew Brzezinski, tidigare rådgivare till president Jimmy Carter, boken The Grand Chessboard. Den angav strategier för USA efter Sovjetunionens sönderfall. Titeln är karakteristisk: för de imperialistiska stormakterna framstår omvärlden som ett schackbräde med pjäser att flytta i ett spel om strategiska positioner.
Men geostrategerna underskattar för det mesta de lokala komplikationer som gömmer sig på spelplanen. Pjäserna är inte alltid lätta att manövrera. De har sina egna inre drivkrafter. President Putin räknade med att en rask framstöt i Ukraina skulle förbättra den egna ställningen. Men pjäsen vägrade att flytta på sig.
Samma erfarenhet har stormakter gjort i Afghanistan.
1979 övertalade Brzezinski president Carter att i hemlighet skicka vapen till de krigare som slogs mot den sovjetstödda regeringen i Kabul. Nu skulle ryssarna få sitt Vietnam.
Men kriget ledde till nästa spelvändning. 1998 fick Brzezinski frågan om han ångrade det militära biståndet till de islamiska fundamentalisterna. ”Vad har störst betydelse för världshistorien?” svarade han. ”Talibanerna eller det sovjetiska imperiets kollaps? Ett antal upphetsade muslimer eller befrielsen av Centraleuropa och kalla krigets slut?”[1]
Efter den 11 september 2001 marscherade USA och dess förbundna in där de sovjetiska stridsvagnarna rullat ut. Sverige bidrog med soldater ur specialförbanden. Regeringen talade om fredsfrämjare som skulle röja minor och rädda kvinnorna.
Efter 20 år av Hellfiremissiler, targeted killings och dollar i oändliga mängder var också detta krig förlorat.
Kvar är det förödda landet, svälten, flyktingarna och alla de döda.
Geopolitiken har sin blodiga logik. Men spelet på brädet är alltid förbundet med inre slitningar i de utsatta länderna. För lokala härskande klasser och klassfraktioner är det frestande att alliera sig med en stormakt. Så utmynnade rivaliteten mellan Ukrainas oligarker i en kraftmätning mellan Ryssland och USA, Nato och EU om en centralt placerad ruta på brädet.
Vår egen överhet tyr sig till EU och följer USA i hasorna. Efter Rysslands överfall på Ukraina ropar landets alla geostrateger, både de professionella och amatörerna, efter nästa drag: Nato-medlemskapet.
Det är ett farligt steg. Det försvårar inte bara för oss utan också för folk i andra länder att lämna stormaktsspelet.
Folket i Ukraina, som nu försvarar sig mot den ryska krigsmakten, erfar vad det kostar att vara en pjäs på brädet. Afghanerna vet det sedan länge.
Vi bör välja alliansfriheten, ta itu med klassförtrycket och finna en väg ur klimatkrisen.
Mikael Nyberg, Clarté 1/2022
[1] Le Nouvel Observateur 980115, https://archives.globalresearch.ca/articles/BRZ110A.html