Valrörelsen 2022 blev en fusion mellan Almedalen och tillhållen för rashetsare på nätet. Ledande politiker talar om att bryta segregationen samtidigt som regering, riksdag, fackföreningar och företag i samförstånd avvecklar de skydd för exploatering av arbetskraften som arbetarrörelsen reste i början av 1900-talet. Ett etniskt utstämplat underproletariat får bära skulden för samhällets olyckor. En artikel i Aftonbladet 25 augusti 2022.
KONCERNÄGAREN Antonia Ax:son Johnson och hennes make och VD Göran Ennerfelt jublade när 1980-talets svindelkonjunktur gick mot sammanbrott: ”Varifrån kommer snålblåsten? Vems vilja styr? Gavelfönstren vetter mot Marknaden. Det är därifrån de kraftigaste vindbyarna kommer.” Nu skulle det bli vädring. Om inte regeringen sköt demokratin åt sidan och lyssnade till ”verkligheten”, det vill säga företrädare för bankerna, handeln och industrin, skulle den få sin politik förvandlad till en ”nullitet”.[1]
Fröberg, en av mina arbetskamrater, blängde.
– Snart tar de väl semestern också, sa han. Det är som på artonhundratalet.
Vi jobbade på KF:s frukt- och grönsakslager i Årsta partihallar. Arbetstid dagtid måndag till fredag. Lediga kvällar, nätter och helger. Men nu hade cheferna infört jourarbete lördag förmiddag. Villkoren var generösa. Vi skulle få 115 procent i ob-tillägg, kompledigt ovanpå det och en påse frukt och grönt att ta med hem.
Ett par av oss varnade:
– Det här är bara början. Om vi säger ja blir det snart samma sak hos konkurrenterna. Helgarbete på varje lager. Då är det slut med förmånerna.
Men flera chaufförer hotade att gå ur facket om inte klubben skrev på.
Fröberg hade bott i en lägenhet i Hjorthagen i hela sitt liv. 1949 började han som konditorlärling i Ekhagen, en halvmil bort. Tre på morgnarna skulle han vara där. Han cyklade om somrarna, tog skidorna på vintern.
Senare fick han anställning som springschas på en butik inne i stan.
– På den tiden ringde kärringarna ner till butiken och beställde varor som en annan fick ta på cykeln och bära upp för trapporna.
Han tillhörde en generation som tillkämpat sig ett mått av trygghet och välfärd. Snart skulle han dö i cancer och aldrig mer ta halvsextricken till Liljeholmen. Den kollektiva klassresan var över och borgerligheten förberedde returen.
1992 tog Antonia Ax:son Johnson över verksamheten i Årsta. Då var det inte tal om extra kompensation för helgjobb längre. Arbetskamraterna från KF fick börja rulla pall på söndagarna också.
Dagens gudsord är konkurrensens krav. De gränser för utnyttjandet av arbetskraften som arbetarrörelsen drev igenom i början av 1900-talet framstår som otidsenliga. All livstid ska flexibelt stå till kapitalets förfogande. Gunnar Rova, en av KF-grabbarna, berättade om arbetet på Antonia Ax:son Johnsons lager:
– Du har inget socialt liv. Du kan inte avtala med någon om att gå på bio eller göra något annat. Du vet aldrig när du kommer hem på kvällen. Jag pallar att lyfta lådor hela dagarna, men när man är glad över att stämpla ut i tid har det gått långt. Ungarna sover, polarna sover, alla sover, när du kommer hem vid tio och har jobbat över.
Det kunde vara en rapport från en akutmottagning eller en förlossningsavdelning. Med planerad underbemanning förtätas arbetsdagarna till den grad att alla andrum försvinner. Sjuksköterskor sitter på lunchen och matar datasystem med näring. Själva har de inte tid att äta. Sveriges Kommuner och Landsting aviserar fortsatta besparingar.
Gränssnitten är högteknologiska, innanmätet en utsugning efter hundraåriga traditioner. Springschasarna är tillbaka. Med pizzor, matkassar och paket far de runt på stan med cykel och skraltiga fordon. Daglönarna har återkommit som timmisar, och åttatimmarsdagen är avskaffad på många håll. Taxichaufförer kör elva, tolv timmar om dygnet, sex dagar i veckan.
Yrkeskunskaper som arbetslag förvaltat skingras för vinden i upphandlingar efter lägsta pris, och på lagren blir arbetare mänskliga robotar övervakade av den artificiella intelligensen. En röst i ett headset talar om för dem vad de ska göra dagarna i ända. Anställda i hemtjänsten blir med samma automatik inkallade till chefen om appen i mobilen avslöjar att de avvikit från minutschemat för kundbesöken.
Politikerna talar om modernisering av arbetslivet och anpassar lagstiftningen efter vindriktningen. Nu senast fladdrade anställningstryggheten iväg. Förändringarna är dramatiska, men i valdebatterna hör de inte hemma.
Så går det till i vår demokrati. Stora, avgörande beslut fattas för det mesta utan allmänhetens inblandning. Folkomröstningen om EU 1994 var ett undantag. På Industriförbundets anmodan hade S-regeringen flera år tidigare inrättat Rådet för Europafrågor, ett sekret utskott till statsapparaten för förtroliga samtal om närmandet till Bryssel. Företrädare för bankerna, handeln och industrin fick full insyn i de pågående förhandlingarna, ledda av finansmannen Ulf Dinkelspiel. De diskuterade också med statsråd, fackliga företrädare och andra intressenter marknadsföringen av den kommande anslutningen.
Carl Bildt ställde till det genom att ansluta sig till kravet på en folkomröstning: ”Jag vill att vi alla går in i europasamarbetet under fanor och klingande spel.”[2] Beslutet väckte förstämning i rådet. Ledamöterna insåg att det kunde sluta illa.[3] Regeringen och den borgerliga oppositionen var noga med att inte upprepa misstaget inför ansökan om medlemskap i Nato.
Arbetsvillkoren i vården har fått uppmärksamhet i massmedierna och gett sjukvården en framskjuten plats i opinionsmätningarna inför valet. Annars syns påfrestningarna i arbetslivet inte till. I topp hamnar invandring, integration och brottslighet. Utbudet av nyheter och politiska utspel präglar efterfrågan.
Kriminaliteten växer ur ett etniskt utstämplat underproletariat. Barn och ungdomar far illa när deras föräldrar exploateras bortom lagar och avtal.
Jag träffade Uber-föraren Hadir Al Dulaimi, flykting från Irak. Han körde natt veckorna runt för tjugotusen i månaden.
– Jag fick ett erbjudande om att börja sälja droger. Jag skulle tjäna trettiotusen i veckan i stället för att slava för Uber. Om jag varit svagare hade jag kanske tackat ja.
Så blåser marknadsvinden längst ner i samhällsbyggnaden.
Men när Anders Ygeman och andra ledande politiker talar om att bryta segregationen berör de aldrig förslumningen av arbetslivet. Flera partier förespeglar oss tvärtom att fler enkla jobb, som de kallas, ska hämma tillflödet till gängen.
Rösträtten är något att värna och göra bruk av. Men minns ordningsföljden: först kom arbetarrörelsen, sedan demokratin. Numera liknar spelet inför valen en fusion mellan Almedalen och sunkiga delar av nätet, en marknadsplats där PR-konsulter och karriärpolitiker samsas med kostymklädda järnrörsgossar, välkomnade av Antonia Ax:son Johnson och andra företrädare för bankerna, handeln och industrin.
Här finns ännu förtroendevalda som strävar åt annat håll, men ordningsföljden är glömd. Utan kollektiv i rörelse äter spelet upp dem.
Utvädringen av 1900-talets framsteg för lönearbetarna började på lagret i Årsta och andra arbetsplatser. Nya paragrafer i lagar och avtal påskyndar utvecklingen.
Handelsanställdas förbund har gett lagercentralerna rätt att schemalägga arbetstid mellan 05.00 och 24.00 årets alla dagar så när som på tre. De lokala klubbarnas vetorätt mot obekväma arbetstider är avskaffad och alla lokala avtal om ob-tillägg annullerade. Poff, så försvann 1 500 kronor av månadsinkomsten för många av förbundets medlemmar.
Det finns ingen teknisk nödvändighet i en kommers som pågår just-in-time dygnet runt, sju dagar i veckan, året runt. Korsdraget från marknaden driver på. Men förbundsordföranden Susanna Gideonsson, nu LO-ordförande, såg inga utsikter att vända utvecklingen, när jag intervjuade henne 2019.[4]
– Det finns ett antal klubbar och medlemmar som tycker att det vore häftigt att strejka. Men vi måste ta ansvar. Ska vi ha kvar strejkrätten får den inte missbrukas. För då får vi ett så starkt politiskt tryck att vi kan tappa den.
För att säkra strejkrätten avstod förbundet från att strejka. Men inte bara det. Tillsammans med andra LO-förbund skyndade sig Handels att förekomma politiska ingrepp, efterlysta av storföretagen. Tillsammans med Svenskt Näringsliv beställde de fackliga centralorganisationerna av regeringen just det som skulle undvikas, allvarliga politiska inskränkningar av strejkrätten.
Manövern upprepades vid angreppet mot anställningsskyddet. Under hot om lagstiftning tecknade PTK ett nytt huvudavtal med Svenskt Näringsliv. LO sade nej, men IF Metall och Kommunal anslöt, och tillsammans dikterade parterna för riksdagen genomgripande försämringar av Lagen om anställningsskydd. Varpå LO och merparten av förbunden ändrade sig och skrev på. Den svenska modellen var räddad, hette det.
Någon valdebatt har inte varit aktuell. Alla är nöjda. Företrädarna för bankerna, handeln och industrin får som de vill vilken väg besluten än tar, och det S-märkta ledarskapet, som fruktat att ställas åt sidan i korsdraget, behåller ännu en tid sin ställning i förvaltningen av den svenska kapitalismen.
Ska vi göra något åt det här får vi börja där det började. I rätt ordningsföljd.
[1] Dagens Nyheter 901208, https://arkivet.dn.se/sok?q=Johnson&from=1990-12-08&sort=oldest&single=on
[2] https://www.tacitus.nu/svenskhistoria/politik/folkomrostningar/EU-valet.htm
[3] https://mikaelnyberg.nu/1993/09/10/sveriges-hemliga-regering/
[4] https://www.aftonbladet.se/kultur/a/b549RB/nya-avtalet-atergar-till-30-talet