”Det spelar ingen roll om jag säger ifrån på jobbet.” Det är ofta sant. Men vad händer om vi byter ut jag mot vi? Frances Tuuloskorpi ställer frågan i sin nya bok Bageriet i Paradiset. Hon berättar om årtionden av kraftmätningar på ställen där hon jobbat. Det här är förordet jag skrivit till boken.
JAG FICK JOBB PÅ ETT LAGER i Årsta partihallar i början av 1980-talet. Arbetet var tungt, vi lastade frukt och grönsaker på rullpallar och SJ-pallar, tio till tjugo ton om dagen. Men arbetstiderna gav utrymme för återhämtning och ett liv vid sidan om travandet längs lagergångarna. Vi började halv sju och gick hem framåt fyratiden. Kvällar, nätter och helger var vi lediga.
Nu har cheferna på lagercentraler och e-handelsföretag fått rätt att förlägga arbetet när de vill mellan 05.00 och 24.00 årets alla dagar så när som på tre.
Så långt har det gått, tänkte jag, när jag fick höra det.
Är det den nya tekniken som bestämmer utvecklingen? De som styr och ställer i samhällets överdel vill gärna att vi ska tro det. De påstår att arbetstiderna vi vant oss vid har blivit omoderna. När vi kan beställa varor med ett klick på nätet och få dem levererade med bud nästa morgon, måste vi anpassa oss, heter det.
Men varken e-handeln eller varubuden är nymodigheter. E-handeln fungerar på samma sätt som postorderförsäljningen, introducerad i Sverige 1879, och gigarbetarna som kommer på cykel eller i budbilar för att leverera varorna är inget annat än nutida springschasar.
Gränssnittet är digitalt, och med GPS och andra nymodigheter är det lättare för företagen att övervaka de anställda. Men det finns ingen teknisk nödvändighet i att offra nattsömn, familjeliv och social samvaro för varuleveranser på momangen. Det är företagens vinstkalkyler som styr.
Samma uträkningar löser upp åttatimmarsdagen, en av arbetarrörelsens största vinningar under 1900-talet. Många taxichaufförer i storstäderna kör elva, tolv timmar om dagen sex dagar i veckan, och på många håll är daglönarna tillbaka. Nu kallas de timmisar och sover med mobilen intill sig i väntan på sms:et från jobbet.
Hur blev det så här?
Det är lätt att skylla på svekfulla politiker och fackliga företrädare. Ledningen för Handelsanställdas förbund kom överens med ägarna av lagercentraler och e-handelsföretag om de nya reglerna för arbetstiderna. Det var onekligen ett svek mot medlemmarna och deras intressen.
Men det leder ingen vart att fastna i bitterhet över ledarnas svek och drömma om bättring i samhällets överdel. Bakslagen för arbetarkollektiven började inte med de nya regelverken, påpekar Frances Tuuloskorpi. Tvärtom, försämringarna i lagar och kollektivavtal stadfäster det som redan gått förlorat i kraftmätningar på arbetsplatser runtom i landet.
Jag minns hur försämringen lagerarbetarnas arbetstider började. KF ägde vårt lager, och en paragraf i kooperationens lageravtal öppnade för utpressning. Cheferna hotade att införa kvällsskift på fredagarna om vi inte gick med på nya arbetstider. Butiker och stormarknader hade sträckt ut sina öppettider och krävde leveranser också på helgerna. Ett mindre antal expeditörer och chaufförer skulle därför börja jobba några timmar på lördagarna. I gengäld skulle vi inte bara få de sedvanliga ob-tilläggen. Fyra timmar kompledighet skulle tillkomma, och förmännen lovade att vi skulle få plocka ihop en påse frukt och grönt att ta med oss hem efter varje lördagspass.
Ett par av oss förutspådde att ICA och andra konkurrenter snart skulle följa efter. När helgjobb blivit det nya normala i branschen skulle det vara morsning och goodbye med de generösa villkoren.
Men flera chaufförer hotade att gå ur facket om inte klubben skrev på. Några år senare, när kooperationen lät ett av Antonia Ax:son Johnsons företag ta över leveranserna av frukt och grönt, var det slut med de extra påslagen och mina forna arbetskamrater fick mangrant ställa upp och rulla pall till och med på söndagarna. Arbete dygnet runt, veckorna runt, var nu ”utvecklingen” och färdigt att stadfästas i det nya centrala lageravtalet. Alla lokala Handelsklubbar som förhandlat sig till eftergifter i utbyte mot obekväma arbetstider fick i ett slag sina överenskommelser annullerade.
Det här är inte en bok om spelet i riksdagskorridorerna och förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter. Det har sitt intresse, men det är inte där, i överskiktet, som utvecklingen får sin riktning. Det vet företagsledarna. De vet att de med sina leveranser just-in-time och sin planerade underbemanning är sårbara för fackliga aktioner, de vet att allt vilar på kollektiven nere på golven, och just därför är de så angelägna att med nya paragrafer inskränka strejkrätten och göra det lättare att avskeda anställda som käftar emot.
Samma vetskap har Frances Tuuloskorpi. Hon vet av erfarenhet vad kollektivet på arbetsplatsen kan åstadkomma. I slutet av 1970-talet började hon vid utlastningsbandet på Bagarn, Skogaholmskoncernens bageri i Stockholm. Tio år senare försöker cheferna ge henne sparken. De tror att de genom att avskeda henne ska få tyst på den stridbara lokala fackklubben.
Det går inte så bra. Det går inte alls. Företagsledningen förbiser att klubben inte är av den sort som talar å medlemmarnas vägnar. Den är sina medlemmar. Under de gångna åren har arbetarna på bageriet snackat ihop sig och lärt sig att hantera chefer som pekar med hela handen. Det blir inget av med avskedet.
Efter kraschen 1992, när arbetslösheten rusat i höjden och politiker och företagsledare river och sliter i fackliga och sociala rättigheter, fortsätter arbetarna på Bagarn att stå emot angreppen. 2003 beslutar koncernledningen att lägga ner bageriet och centralisera produktionen till San Remos bageri i Hägersten. Även i denna förveckling står Livsklubben på Bagarn stark. Regissören Susanna Edwards har skildrat kraftmätningen i dokumentärfilmen Fackklubb 459 – Sista striden på Bagarn.
Arbetarna skingras men för med sig sina erfarenheter och metoder till nya arbetsplatser och kollektiv. De kallar det folkrörelselinjen.
Frances Tuuloskorpi fortsätter som en hopsnackare i de nedre, förslummade delarna av millennieskiftets marknad för arbetskraft. Hon försöker samla arbetslösa livsmedelsarbetare, jobbar på ett tvätteri och hamnar i köket under jorden på det stora sjukhuset. Det är en mörk tid med hårdnande villkor men hon skriver ingen eländeskrönika. Tvärtom, liksom den tidiga arbetarrörelsens agitatorer visar hon vad kollektivet förmår när det snackar ihop sig.
Hon är inte ensam. Liknande berättelser från olika arbetsplatser finns samlade i bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen och på hemsidan hopsnackat.se.
Vid förra sekelskiftet var arbetarrörelsen arbetare i rörelse, en klass som föresatt sig att ta över. Tanken att vi gemensamt i demokratiska former skulle bygga vårt samhälle var självklar. Idag framstår det som en verklighetsfrämmande utopi. Något annan utveckling än den som trillar ur företagens vinstkalkyler är inte ens tänkbar.
Först med folkrörelser värda namnet blir utopin möjlig framtid.
Livsklubben på Stockholmsbagarn nöjde sig inte med föreningsstadgans sedvanliga paragrafer. Den prövade sig fram till ett vidare regelverk för sitt inre arbete. Frances Tuuloskorpi återger det i sin helhet i bokens första kapitel. Det avgörande är att facket inte avskiljer sig från medlemmarna. Klubben ska inte vara en angelägenhet bara för de mest aktiva, den ska vara ett kollektiv där de som ”står längst bak” sätter alla andra i rörelse. Medlemmarna måste få all viktig information och fatta alla viktiga beslut. Rösta hellre en gång för mycket än för lite – med lappar så att ingen avstår från att hävda sin mening:
”När beslutet är fattat, så applåderar vi – för minoriteten. Vi påpekar att den som framför sin åsikt gör en viktig insats för klubben. Ofta kommer vi fram till något nytt, tack vare den diskussion som uppstod. Det kan också med tiden visa sig att minoriteten hade rätt.”
Går det att organisera samhället efter sådana enkla, demokratiska principer?
Avståndet är stort till ett styre där de folkvalda lever avskilda från sina väljare, kommunicerar med hjälp av PR-konsulter och efter politiken får furstligt betalda jobb i finanskvarteren.
Desto större skäl att pröva folkrörelselinjen.
Mikael Nyberg, förord till Frances Tuuloskorpis bok Bageriet i Partadiset – starka tillsammans på jobbet, Verbal 2025