Det är inte sant att företagen och marknaden skulle vara motståndare till stat och politik. Tvärtom de önskar en starkare stat. OBS P1 14 oktober 1996.
”EKONOMIN HAR internationaliserats.”
”Vi lever i globaliseringens tidsålder.”
Så låter det i den politiska debatten.
Ordvalet är detsamma både till höger och vänster. Högern ser i den nya tidsåldern en triumf för den fria marknaden, medan delar av vänstern förespeglar oss en politisk reglering av denna marknad på ett nytt, övernationellt plan.
Utgångspunkten är densamma: de stora företagen är nu statslösa, de kan närsomhelst lämna boet om de finner det trångt och ogint.
När en tanke blir så övermäktig i den allmänna debatten bör man vara vaksam. Det är stor risk att det som alla förutsätter inte tänkts igenom av någon. Det självklara är ofta en förutfattad mening.
Så är det sig med den omtalade globaliseringen.
Det statslösa företaget spelade en huvudroll i debatten inför folkomröstningen om EU hösten 1994. Tidningen Expressen publicerade en stor intervju med Peter Wallenberg. Han skulle flytta sina huvudkontor utomlands om vi röstade fel, hette det.
Det där lät lite märkligt, så jag ringde Wallenbergs personlige rådgivare, Erik Belfrage. Han förklarade att huvudkontor flyttar man inte i en handvändning.
För det första är det ”oerhört krångligt”.
Och för det andra riskerar ägaren att tappa kontrollen över företaget.
Så det som stått i Expressen var bara ett teoretiskt resonemang.
Man kan uttrycka det ännu klarare: det statslösa företaget är ett fantasifoster.
En undersökning visar att det är mycket ovanligt med utlänningar i styrelserna för de största företagen i industriländerna.
En annan undersökning avslöjar att strategiska delar av den globala produktionsprocessen konsekvent koncentreras till företagens hemländer. När det gäller forskning och utveckling har inte mycket ändrats sedan 40- och 50-talen, och förflyttningar av centrala ledningsfunktioner till främmande länder är undantag.
Det enkelriktade förlopp som myten om det statslösa företaget tecknar är i själva verket dubbelriktat. Produktionen och marknadsföringen globaliseras men kontrollen utvecklas åt motsatt håll. Den koncentreras till ett litet överskikt av nationer.
Fem företag från USA, Europa och Japan har idag monopol på mer än två tredjedelar av all den musik som säljs i världen.
Att kalla detta en globalisering är förskönande och vilseledande. Ordvalet gömmer den centralisering som sker, och det ger oss bilden av ett förlopp som är bortom mänsklig kontroll. Vare sig vi beklagar eller bejakar ”globaliseringen” tycks den vara något vi inte rår på.
I själva verket är varje led i utvecklingen politiskt betingat. Vi lever i en spiral av folkliga nederlag, där varje nytt varv röjer väg för nästa.
Det var kuppen i Chile 1973 som öppnade för de första nyliberala framstötarna – inte den nya datatekniken eller spekulationerna på valutamarknaden. Ett skede av folkliga uppror, nationell frigörelse och krav på en ny ekonomisk världsordning vändes i sin motsats, och snart fångades också de rika länderna i skruven. Vi ser nu den svenska socialdemokratin fullfölja en förnyelse av arbetslivet i Thatchers efterföljd.
Det är en missuppfattning att denna nyliberala omvälvning skulle vara riktad mot staten, att marknaden i största allmänhet skulle vara fientlig mot politiken.
Tvärtom, den nya världsordningen vilar på statlig makt. Den är ett organiserat övervåld från starka stater mot svaga stater. Med ekonomisk utpressning, med politiska påtryckningar och med hemliga operationer, mord och krig har de rika länderna under USAs ledning gått till angrepp mot varje ansats till politiskt och ekonomiskt liv utanför den västliga kapitalismens kontroll. Stridsropen har varit ”frihandel” och ”mänskliga rättigheter”.
Våra kapitalägare önskar sig inte en svagare stat. De vill tvärtom ha en stat som är stark nog att sätta sig över ”särintressen” och ”kravmaskiner”, det vill säga folket och dess valda ombud. Opinionsmätningar från USA och Europa visar att en majoritet av väljarna är emot de nedskärningar och nyordningar som politikerna försöker genomföra. Statsmakten måste därför frigöras ur de formellt demokratiska institutionerna, om den effektivt ska tjäna kapitalägarna.
Det här är kärnan i EU-projektet.
EU är inte ett instrument för demokratisk kontroll av förment statslösa företag. EU är tvärtom en institution som de största företagen använder för att paralysera den nationella demokratin.
ABB-chefen Percy Barnevik skriver så här i Dagens Nyheter om EU:s planerade valutaunion:
”EMU:s allra största värde för näringslivet är kanske det faktum att nationella regeringar får ett externt tryck att vidtaga nödvändiga men inte alltid populära åtgärder.”
Det är en utmärkt sammanfattning av förhållandet mellan demokrati och kapitalvälde i den Europeiska unionen.
Statslösa företag vore hjälplösa i kampen om världsmarknaden. Det vet ledarna för de europeiska koncernerna. De beklagar sig ofta över att Europa inte har ett världspolitiskt inflytande i proportion till sin ekonomiska styrka.
”Industrin och de människor som arbetar i industrin… kan inte aceptera att dess Gemenskap förpassas till marginalerna i den internationella politiken”, skrev den inflytelserika direktörsklubben European Round Table efter kriget om oljan vid Persiska viken.
EU ska råda bot också på det här, är det tänkt. Med en gemensam utrikespolitik och ett gemensamt försvar ska Europas storföretag ge sig in i kampen om de nya marknaderna. Stridsropen blir de vanliga: ”frihandel” och ”mänskliga rättigheter”.
Myten om det statslösa företaget är den EU-vänliga vänsterns förevändning för att ansluta sig till fälttåget.
Mikael Nyberg, OBS, Sveriges Radio P1, 14 oktober 1996