Finanskapitalisten George Soros förledande kritik av kapitalismen. Aftonbladet 20 januari 1997.
”KAPITALISMEN HOTAR demokratin”. Rubriken toppade Dagens Nyheters kulturdel den 15 januari och sammanfattade en av de störst uppslagna artiklarna i den liberala svenska tidningens historia.
Individualismen har gått för långt, förkunnade författaren. Den oreglerade kapitalismen leder till instabilitet och i värsta fall sammanbrott. Hela den doktrin som förutsäger att fria marknader leder till jämvikt mellan utbud och efterfrågan och en optimal fördelning av samhällets tillgångar är falsk.
Artikeln, som också trycktes andra länder, väckte stor uppmärksamhet. Det berodde inte i första hand på innehållet utan på undertecknaren. Kritiken av nyliberalismen kom från en person som gjort sig en förmögenhet just på de nyliberala omvälvningarna, den nordamerikanske finansmiljardären George Soros.
Med andakt återberättades de bekanta historierna: hur Soros tjänat över en miljard dollar bara på att sänka pundet 1992, och hur han delat med sig av sina rikedomar till välgörande ändamål över hela det liberaliserade Östeuropa. Ingen redaktör var ofin nog att nämna de 600 miljoner Soros förlorade på spekulationer i yen 1994 eller de pengar han investerat i lobbygrupper för legalisering av narkotika.
”Förmögenhet ackumuleras förvisso i sina ägares händer, och om det inte finns någon mekanism för fördelning, kan orättvisorna bli oacceptabla”, skrev den mytomspunne finansmannen.
Dagens Nyheters ledaravdelning kände sig föranledd att påpeka att detta högst aktingvärda resonemang inte utan vidare kunde tillämpas på gällande svenska förhållanden, men på annat håll väckte Soros artikel den största entusiasm. Författaren Anders Ehnmark utnämnde Soros till en ”hygglig man”. Nu var det dags att i det nya Europa återfinna en hederlig socialreformism:
”Socialdemokratin har en längre tid varit så flat att man inte vetat om den haft några tankar mer. Här får den tillbaka sina gamla idéer.”
Som en saga: bourgeoisin vaknar upp ur den nyliberala yran, tänker om och återvänder med socialdemokratin till det gamla spåret. I denna tolkning blir George Soros artikel en föraning om en vändning tillbaka till välfärdskapitalismen. Har förhoppningen fog för sig? Det är inte så säkert.
Soros anknyter visserligen till de tankar som var vägledande för efterkrigstidens socialreformism. I unga år var han elev till Karl Popper, filosofen som lanserade den sociala ingenjörskonsten som alternativ till marxismen. Nu ser han i sin kritik av laissez-faire-kapitalismen en utvidgning av sin gamle lärares argument.
Det är dock att säga både för mycket och för lite. I sina politiska förslag når Soros inte fyrtiotalets socialreformism, och i ideologin återupplivar han Popper bara för att i nästa stund söka sig ner i en främmande tanketradition.
Soros angriper med viss framgång det system av självklara förutsättningar, axiom, som ekonomerna brukar använda sig av. För Popper var tvärtom just den axiomatiska nationalekonomin alternativet till marxismens analysinstrument. Samhällsvetenskapen skulle byggas runt modeller för fullkomligt rationellt handlande hos individerna – med verkliga beteenden som avvikelser från en nollkoordinat. Kapitalismen och dess säregenheter förvandlades till en samling ekvationer i en idealvärld av cost-benefit och marginalnyttor.
Den utsugning som Marx skildrat var enligt Poppers schema en övergående imperfektion framkallad av ett alltför stort utbud av arbetskraft. Med en eftertänksam social ingenjörskonst kunde sådana olägenheter undanröjas, kriser avvärjas och allmänt välstånd säkras. Det traditionella, slutna samhällets organiska sammanhang av släkter, skrån och stamgemenskaper skulle slutgiltigt ge vika för det öppna samhällets individualism och abstrakta, formella relationer mellan människorna:
”Vi kan tänka oss ett samhälle där människorna så gott som aldrig möts ansikte mot ansikte – i vilket alla affärer sköts av isolerade individer som kommunicerar med maskinskrivna brev eller telegram, och som förflyttar sig instängda i bilar. (Artificiell insemination skulle möjliggöra också fortplantning utan ett personligt element.) Ett sådant fiktivt samhälle kan kallas ett ’fullkomligt abstrakt eller avpersonifierat samhälle’.”
Det moderna samhället påminde i viktiga avseenden om denna tänkta ordning, förklarade Popper. Likafullt bejakade han detta rike. Han såg nya individuella kontakter utvecklas i friare mönster och han avskydde dem som sökte sig tillbaka till det slutna samhällets irrationella, holistiska tankescheman.
Denna radikala liberalism fanns innesluten i det program för den social ingenjörskonsten som Popper lanserade på fyrtiotalet. Fyra årtionden senare var det sociala i socialliberalismen förtärt inifrån. Popper dog lycklig i det nyliberala ruset, medan andra borgerliga ideologer från konservativt håll kastade sig över den sociala ingenjören.
Under välfärdskapitalismen skulle tilltro till förnuft och vetenskap frälsa samhället från klasskriget. Det var Poppers tanke. Men idag vänder sig ledande borgerliga intellektuella ifrån den gamla överideologin. De håller förnuftet och den sociala ingenjörskonsten ansvariga för allt ont i världen och söker sig in i New Age-tänkande, nyandlighet och naturmystik.
Den amerikanske sociologen Daniel Bell, som på femtiotalet reste runt på CIA-finansierade tillställningar och propagerade Poppers politiska filosofi, ropar idag efter religionen som räddning ur kapitalismens inre slitningar – inte någon frikyrklig uppenbarelse, inte någon tro som växt ur vardagliga erfarenheter, utan ”ett bejakande i förväg av auktoriteten som omdanar dessa erfarenheter”, alltså kapitalmakten förklädd till gud.
Detta mondäna oförnuft förenar sig i praktiken med den krassaste nyliberalism. Den ledande svenske högerideologen Hans Zetterberg skrev 1987: ”…ett element av konservatism kommer att behövas i den stökiga period vi nu befinner oss i när socialdemokratins institutioner och lösningar ersätts av andra, som bättre motsvarar tidens och omvärldens krav”. Samma tanke sammanfattas av den nyliberale kampanjmakaren Patrik Engellau i boken Molnstoden: ”Vi behöver ingen ny Keynes, vi behöver en ny Moses.”
George Soros är halvvägs nere i denna strömning. Hans våndor över marknadens hot mot grundläggande värden är långt från Poppers bejakande av varuutbytets abstrakta samhälle, och i förnuftet, där den gamle filosofen såg räddningen ur klasskampen, ser hans elev ett misslyckande.
De förenas i avståndstagandet från laissez-faire-kapitalismen, men utgångspunkterna är skilda. Soros fjärmande har mer gemensamt med förkrigstidens konservativa kritik av vinningslystnaden än med efterkrigsårens socialliberalism.
De som av Soros artikel utläser en svängning inom bourgeoisin tillbaka till välfärdskapitalismen kommer att få vänta länge. Popper var försiktigare än Soros i kritiken av den oreglerade kapitalismen men i sina praktiska förslag gick han betydligt längre. Det Soros har att komma med skiljer sig inte från det som är allmängods bland politiker och nationalekonomer.
Stimulans av den samlade efterfrågan enligt Keynes recept? Nej, det går inte. I stället föreslår Soros sänkta offentliga utgifter, avreglering av arbetsmarknaderna, billigare socialförsäkringar, höjd pensionsålder och sänkta skatter på arbetskraften.
Bara på en punkt, noga förtigen av redaktörerna, avviker han från huvudfåran: han tror inte att programmet går att genomföra inom ramen för det nuvarande EMU-projektet. Konvergenskraven är för hårda och stela. De står i vägen för de önskade skattesänkningarna. De hotar att framkalla en politisk revolt mot hela unionen.
George Soros har genom sina stiftelser och sin kontakter världen över kunskaper om de folkliga reaktioner som det liberala segertåget framkallar. Han känner vreden ackumuleras i Ukraina, Ungern, Mexiko och den Europeiska unionen. Han vet hur det slutade förra gången, när kapitalismen i slutet 1800-talet och början av 1900-talet löpte amok. På den tiden fanns ändå en imperialistisk stat, England, som i eget intresse ”var fullkomligt beredd att skicka en kanonbåt eller två till främmande platser” för att upprätthålla stabilitet och frihandel. USA är därvidlag alltför nyckfullt.
George Soros och andra insiktsfulla kapitalister ser katastrofen komma men de förmår inte lyfta sig själva och sin klass i håret. Han skriver om fördelning av inkomster och välstånd men placerar sin egen stiftelse med flera miljarder dollar i tillgångar i Curacao på Nederländska Antillerna. Skatten är omkring 10.000 dollar året. När Mexikos svindelkonjunktur kraschade för två år sedan hamnade Soros och hans affärsvänner i svårigheter. De hade just investerat stort i mark och fastigheter i landet och kapitalen hotade att gå förlorade. Soros talade allvarligt om världens ansvar:
– Det mexikanska sammanbrottet kan få ytterst svåra verkningar. Det har mycket mycket allvarliga följder för världsekonomin.
Regeringen i Washington pressade 40 miljarder dollar ur internationella institutioner och sin egen och sina allierades statskassor för att lösa sina entreprenörer ur krisen. På något sätt måste sådana omkostnader bäras. Således fordrar George Soros som de andra nya besparingar på de sociala kontona.
Karl Popper lanserade sin sociala ingenjörskonst i en tid då fientliga krafter skakade det borgerliga samhället. Sovjetarmén nådde Berlin, kolonierna var i uppror och arbetarklassen gick stärkt ur kampen mot fascismen. I sin politiska svaghet kunde bourgeoisin samla sig till sociala eftergifter. Under hot förmådde den intressera sig för välfärdsbygget. Popper, Keynes och andra gjorde dygd av nödvändigheten.
Idag är bourgeoisin politiskt stark och därför oförmögen att avvärja det sociala och ekonomiska sönderfallet. Med öppna ögon skruvar den sig djupare ner i krisen – för var dag något blekare i väntan på den motriktade folkliga rörelsen.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 20 januari 1997
Två repliker till kritiker av min artikel:
REPLIK TILL HÅKAN HOLMBERG
Två uppsalaakademiker har gått i spinn efter min artikel om George Soros och Karl Popper. Kristian Gerner ger inte ett förnuftigt skäl för sitt skrammel i Svenska Dagbladet (23 januari). Håkan Holmberg anser sig ha hittat ett slående argument.
De årtal Holmberg nämner i samband med The Open Society and Its Enemies är alldeles korrekta. Man kan tillägga att boken utkommit i flera omarbetade utgåvor, samt att ett annat centralt verk, The Poverty of Historicism, började ta form redan 1919-20 men publicerades på engelska först 1957. Popper utvecklar alltså sin ideologi under en period som spänner från åren efter ryska revolutionen till Vietnamkrigets upprinnelse. Även en folkpartist och filosofie doktor i historia bör kunna inse att det var en svår tid för bourgeoisien.
Popper skriver själv i förordet till andra utgåvan av The Open Society and Its Enemies 1950: ”Förväntan att marxismen skulle bli ett betydande problem var skälet till att den gavs en ganska utförlig behandling.” Boken blev en succé därför att bedömningen var riktig. Under hot intresserade sig bourgeoisien för den sociala ingenjörskonsten.
Popper hävdade att den ”politiska interventionismen” övervunnit de inre motsättningar i kapitalismen som Marx skrivit om. Han hade fel. Så snart den sociala ingenjörskonsten blev en onödig belastning för kapitalen kastades den åt sidan.
Om Håkan Holmberg lugnade sig lite kunde han ana min poäng. Jag kritiserar inte borgerligheten för att den håller fast vid Popper. Jag påpekar tvärtom att den övergett både det sociala program och den förnuftstro som var vägledande för välfärdskapitalismen.
Förr kunde ledande folkpartister höja sig ur liberalismen och inse så enkla saker som att en strikt reglering av arbetstiderna vidgar många människors frihet. Det parti som nu kallar sig socialliberalt förmår inte ens leka med tanken.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 29 januari 1997
REPLIK TILL KRISTIAN GERNER
Avståndet är stort mellan George Soros kritik av den otyglade kapitalismen (DN 15/1) och den sociala ingenjörskonst som finansmiljardärens ideologiske inspiratör, Karl Popper, en gång linjerade. Så skrev jag i Aftonbladet (20/1). Kristian Gerner larmar nu om ”en av lögner om både Soros och Karl Popper sprängfylld text” (SvD 23/1). Det är en allvarlig anklagelse, men något argument för sitt omdöme lägger Gerner inte fram. Tills vidare får vi alltså lämna utfallet därhän.
Gerner berättar dock utförligt om Soros aktiviteter i Östeuropa. Här går det att resonera. Omvälvningarna i Östeuropa kring 1989 var enligt Gerner ett slags insideraffärer där samhällets överskikt tog sig ur ett förbrukat skal in i ett nytt. Operationen övervakades av stormakterna och privata aktörer som George Soros. Idag bär Soros stiftelser upp stora delar av Östeuropas politiska och intellektuella liv.
Kanske underskattar Gerner den folkliga vrede som omgärdade operatörerna och tvingade dem in i spelet. Byråkratbourgeoisien, den intellektuella oppositionen och de utländska intressenterna förenades i en gemensam strävan att avstyra nya arbetaruppror som det i Polen.
Men om bilden i stora drag är riktig, vad blir slutsatsen? Soros hävdar att språnget från det slutna samhället till det öppna fordrar ”en hjälpande hand utifrån”. Jag tror inte att Gerner riktigt har tänkt över denna teori.
Det heter nu att nationalstaten är döende. Nationella politiska system ger vika för ett globalt civilt samhälle. ”Traditionellt har styrandet av världen i första hand betraktats som en angelägenhet för regeringarna”, skriver Ingvar Carlsson och Shridath Ramphal i sin rapport om FN-systemets framtid. ”Idag måste vi inse att det innefattar inte bara regeringarna och de mellanstatliga institutionerna utan också icke-statliga organisationer, medborgarrörelser, multinationella företag, global kapitalmarknad och globala massmedia.”
Det är svårt för demokratin att få plats i den här visionen. För länder som tvingas uppträda som fattiga aktörer i ett spel dominerat av stormakter, privata koncerner och professionella välgörare, går utrymmet mot noll. Demokratin förutsätter statlig suveränitet.
Den västerländska välvilja som inte känner några gränser kommer ofrånkomligen i motsättning till strävandena i världsekonomins periferi att säkra ett mått av självständigt, organiserat samhällsliv.
Också Soros möter nationella reaktioner och de har inte alltid tilltalande förtecken. Gerner nämner antisemitismen. Soros är en skurk i flera östeuropeiska chauvinisters och antidemokraters propaganda. Av det kan vi inte dra slutsatsen att han är en hjälte.
Gerner förbiser den demokratiska haken. Ta frågan om narkotikan. Soros stöder organisationer som arbetar för legalisering och så kallad harm reduction, det vill säga utdelning av sprutor och narkotiska preparat till missbrukare. Bland liberaler i USA är det inte någon ovanlig hållning, men i Östeuropa är den apart.
Soros medarbetare vid the Open Society Institute skriver bekymrat om strävan hos medborgare och myndigheter i Östeuropa att helt enkelt stoppa knarket innan det biter sig fast. De som förespråkar Soros liberala linje tvingas manövrera försiktigt för att tvärs mot den allmänna opinionen påverka politiker och rättsvårdande instanser.
Det är möjligt att detta mullvadsarbete kommer att lyckas. Myndigheter som knappt har pengar till skolböcker har svårt att avsätta resurser för bekämpning av narkotikan, men organisationer och offentliga institutioner som driver harm reduction får flera tiotusen dollar var av Soros stiftelser, och forskare som förordar den mjuka linjen hämtar anslag ur samma källa.
Utan den hjälpande handen utifrån vore harm reduction en icke-fråga i många östeuropeiska länder. En drogliberal linje som miljoner medborgare är emot hamnar på dagordningen och genomförs bit för bit bara därför att en man i New York blivit mångmiljardär på valutaspekulationer och fått för sig att driva privatpolitik i andra länder.
Avståndet mellan demokratins formella jämlikhet och samhällets faktiska ojämlikhet tänjs i den nya världsordningen till det yttersta. Jag tror inte att Soros är räddningen för Östeuropa, jag tror att hans välvilja är en del av tragedin.
Mikael Nyberg, Svenska Dagbladet 10 februari 1997