”Eko-effektivitet”, det vill säga business as usual med en grön anstrykning. Det är den svenska regeringens förslag till klimatpolitik för EU. Såväl i Västeuropa som på andra sidan Atlanten står ”energisäkerheten” i centrum. Då handlar det inte om strypa förbrukningen av olja och naturgas. Tvärtom, det gäller att pumpa upp mer fossila bränslen. Tillförseln från Mellanöstern och Centralasien ska säkras. En kommentar i Aftonbladet 24 juli 2009.
Statsministern kallar sig numera miljömupp. Klimatet ska bli en huvudfråga i EU:s arbete.
Vad står på dagordningen när miljö – och energiministrarna samlas i Åre? Radikala omställningar?
Nja, diskussionerna ska kretsa kring begreppet ”eko-effektivitet”. Regeringen tänker sig en politik som på en och samma gång stärker EU:s konkurrenskraft, räddar oss ur den ekonomiska krisen och avvärjer växthuseffekten. Business as usual med en grön anstrykning.
I Storbritannien ämnar marknadskrafterna samtidigt lägga ner en fabrik för tillverkning av vindkraftverk. Direktören talar om sviktande efterfrågan. Arbetarna har ockuperat kontoret och kräver en nationalisering. De undrar varför banker och bilindustrier ska baxas genom krisen medan vindkraften får fara.
Energiorganet IEA kalkylerar med fortsatta ökningar av konsumtionen av fossila bränslen, och kommissionen i Bryssel förväntar sig att EU:s import ska öka.
Kruxet är att få produktionen att stiga i motsvarande grad. De stora oljebolagen har kapital, teknik och försäljningskanaler men på källorna till olja och naturgas sitter stater i världsekonomins periferi.
Det blir en kraftmätning om fördelningen av monopolvinsterna i energiproduktionen. Råvaruländerna har ingen större brådska – värdet av deras tillgångar bara stiger. Men för de kapitalistiska kärnländerna ser det annorlunda ut. De har bråttom, de ser sina ekonomier hacka när knappheten tilltar, och de ogillar de maktförskjutningar som följer med penningflödet till länder som Iran, Venezuela och Ryssland. Problemet är inte för mycket fossila bränslen utan för lite. USA och EU:s ”energisäkerhet” sägs vara i fara.
Utvägen blir att tilltvinga sig access till de kvarvarande reserverna och kontroll över infrastrukturen av transportleder och förädlingsanläggningar.
Det är agendan i allt från tvisterna med Ryssland till inringningen av Iran och krigen i Irak och Afghanistan. Det är ockå ett underliggande tema i de västliga stormakternas klimatpolitik.
Men miljömuppen pratar förstås om annat.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 24 juli 2009