Blir industriarbetarna fler eller färre? Har de flesta i verkstadsindustrin fått mindre enahanda arbetsuppgifter än tidigare? Frågorna har oväntade svar, visar en en antologi om arbetslivet som svenska forskare publicerat. En recension i Clarté nr 2 2019.
ÄR INDUSTRIARBETET på väg bort? Det beror på hur man ser det. Antal sysselsatta i Sverige i de 80 största svenska industrikoncernerna minskade med nästan 70 procent 1980 till 2015. Men om man räknar med företagens personal i utlandet gick utvecklingen i motsatt riktning, från 773 100 till 870 800 anställda.[1]
Hur ser de kvarvarande industrijobben i Sverige ut? En del arbetare har fått mer avancerade arbetsuppgifter, men på det hela taget ser det annorlunda ut. 2010 uppgav varannan metallare i en undersökning att de sett sina cykeltider förkortas de senaste fem åren. De upprepar samma arbetsmoment i kortare intervall än tidigare. Bara var tionde hade fått mindre enahanda arbetsuppgifter.[2]
Jag hittar statistiken i en nyutkommen antologi redigerad av sociologen Åke Sandberg, en lärobok om det svenska arbetslivet med bidrag från 27 forskare.
När regeringen Reinfeldt tillträdde 2006 skyndade den sig att lägga ner Arbetslivsinstitutet, ett nav för forskning om villkoren på verkstäder, vårdinrättningar och andra arbetsplatser. Just som lean production, New Public Management och andra metoder för hårdare utnyttjande av arbetskraften slog igenom i stor skala ströp politikerna anslagen för forskning om arbetslivet.
Antologin Arbete & Välfärd är ett mått på vad forskarna ändå förmår.
Som vanligt i akademiska sammanhang får man stå ut med en del begreppsgymnastik och omständliga litteraturöversikter, men där empirin får utrymme är det ofta intressant.
Som ett enkelt diagram över fördelningen av olika typer av jobb inom tjänstesektorn 1985-2009. Det mest dramatiska som hänt är en så gott som oavbruten ökning av andelen sysselsatta inom kategorin ”finansiella tjänster m.m.” från 9 procent till över 15 procent.[3]
Eller inifrånberättelsen om organiseringen av arbetet på verkstadsgolvet på Volvo Personvagnar. Sociologen Anders Boglind var själv involverad, och liksom flera av de medverkande i antologin tillhör han den skola inom arbetslivsforskningen och det fackliga som drömde om att förena det goda arbetet med den kapitalistiska konkurrensens krav. Bistert sammanfattar han:
”Efter ett par decennier av lean production är idén om det goda arbetet renskrapad ned till benet; det som återstår är att minimera produktionssystemets fysiska och psykiska skadeverkningar.”[4]
Bättre än ingenting, resoneras det på många håll inom det fackliga och socialdemokratin.
Det är nog dags att skifta rörelseriktning.
Mikael Nyberg, Clarté 2/2019
Noter
[1] Åke Sandberg (red): Arbete och välfärd. Ledning, personal och organisationsmodeller i Sverige, Studentlitteratur 2019, s. 143.
[2] A.a., s. 144.
[3] A.a., s. 82.
[4] A.a., s. 484.