Kapitalismen påstås ge valfrihet. Men det blir allt svårare att få arbeten med normala arbetstider. Transportarbetaren 6/1993.
Valfrihet är kapitalismens märke. Marknaden lovar oss ett liv efter våra egna önskningar.
Världens största marknad är den nordamerikanska. Där utrotas fria företagare varje dag och förvandlas till lönearbetare eller franchisetagare i de stora koncernerna. De små- och medelstora butiker som står för hälften av all detaljhandel i USA kommer till sekelskiftet att vara eliminerade eller inlemmade i affärskedjorna.
– Vi vet bäst vad konsumenterna vill ha, säger chefen för Wal-Mart, den största av dem alla.
Endast jättetillverkare förmår leva upp till önskemålen från dessa jätteförsäljare. Varorna ska produceras i storserier vid löpande band och levereras just-in-time. För tio år sedan hade ingen leksaksfabrikant mer än fem procent av marknaden. Idag står fem av dem ensamma för halva USAs utbud.
För jättetillverkarna och jätteförsäljarna är det lönsammare ju större antal exemplar av varje leksak de kan omsätta. Alltså får USAs barnfamiljer allt färre leksaker att välja mellan.
På samma sätt är det i musikbraschen. Ett brett utbud av artister och genrer är inte kostnadseffektivt. Mångfalden skulle gå ut över skalfördelarna i produktionen och marknadsföringen. Alltså hårdlanseras ett fåtal megaartister på MTV och de andra får spela i källarhålen. Oberoende skivbolag går snart inte att hitta.
Vår nyfikenhet och våra skiftande intressen får anpassa sig till den likriktade valfrihet marknaden bjuder. Drömmarna blir varumärken. Muddy Waters stolta sånger kan numera återfinnas under etiketten ”Levi’s” i skivstället.
Våra önskemål om ett lyckligt liv tar marknaden hänsyn till i den mån de är räntabla. Människan mår bra av att sova på nätterna. Många vill därför ha ro och vila under dygnets mörka timmar. Det är emellertid inte lönsamt. I själva verket blir det alltmer olönsamt och därför skriker marknaden genom tusen professorsstrupar att nu ska den där reliken från bondehushållet som heter nattsömn slutgiltigt avvecklas. Endast en flexibel dygnsrytm är förenlig med såväl valfrihet som tillväxt och produktivitet. Människan ska förränta kapital 24 timmar om dygnet.
Inte så att alla måste vara vakna. Men några måste hela tiden vara uppe så att inte maskinerna står stilla och byggnaderna outnyttjade förintar kapital. Alltså måste allt fler verkstadsarbetare jobba skift kvällar, nätter och helger.
Leveranserna just-in-time, nödvändiga för att minska lagerkostnaderna och främja disciplinen vid storfabrikernas löpande band, för med sig en mångdubbling av lastbilstransporterna. I Japan har det blivit så trångt på vägarna att frakttiderna förlängts med nästan en tredjedel och under högkonjunkturen på 80-talet gick det inte att hitta chaufförer till alla bilarna. EG beräknar att fraktvolymen på dess vägar kommer att fördubblas till år 2010. Flera miljarder ECU investeras i nya billeder för att allt ska få plats, men det blir trångt i alla fall så lastbilarna står i rad på rad och fyller luften med sina avgaser.
Därför har det, förklarar affärstidningarna, blivit ett fruktansvärt slöseri att låta städerna andhämta sig under nätterna. Nu ska alla de där varorna som konsumenterna valfritt efterfrågar köras ut på småtimmarna. Ingenjörerna, som lyhört följer allt vad marknaden viskar om, konstruerar lastbilar som kan lasta frukt och grönsaker och allt vad en modern supermarket behöver i standardiserade moduler. När mörkret fallit på och alla statstjänstemän, professorer och chefer och mellanchefer lagt sig att sova kör lastbilarna in i staden och lossar sitt gods i automatiska anläggningar som för modulerna rakt in i varuhusen.
Alltså måste allt fler lastbilschaufförer jobba nattetid. Ingen tvingar dem till det. I marknadens hägn formar var och en sitt eget liv. Vill lastbilschauffören sova dygnet runt kan han bli arbetslös i stället. Det är hans ensak.
Mikael Nyberg, Transportarbetaren 6/1993