Sveriges hemliga regering

Ett avslöjande reportage om Rådet för Europafrågor, ett sekret organ knutet till regeringen där Peter Wallenberg, Pehr G Gyllenhammar och andra företagsledare fick större insyn i förhandlingarna med EG/EU än de folkvalda riksdagsmännen. Kritiska EU-fakta 27/1993.


DET VAR EN REGNING DAG  i september 1990, just före krisens utbrott. Miljardkapital for ur landet och inom tre veckor skulle det första finansbolaget vackla. Förbi var 80-talets svindelkonjunktur, dödsmärkt var den svenska modellen och vid Persiska viken tycktes det bli storkrig.

De hade samlats till det vanliga förmötet i Industrihuset på Östermalm. Gyllenhammar var där liksom Wallenberg och Nicolin och andra företrädare för det svenska näringslivet. De var alla kallade till sammanträde i Rådet till Europafrågor, ett sekret utskott knutet till regeringen.

Förmötena hade alltid varit stilla informationsutbyten av informell karaktär. Inga protokoll, inga titlar, inga högtidligheter. Peter Wallenberg tilltalades ”Pirre”; Curt Nicolin hette ”Nic”. Deltagarna brukade äta en bit och stämma av sina uppfattningar innan de tog limousinerna till Rosenbad. Det gällde att inte ge politikerna en oenhetlig bild av var näringslivet stod.

Men detta förmöte förlöpte inte som de tidigare. En deltagare talar om ”dramatik”. Ordväxlingen var ”minst sagt intensiv”.

Tvisten rörde förhandlingarna med EG. Skulle frågan om medlemskap väckas? Gyllenhammar och Wallenberg hade grälat om det redan i december 1987 innan näringslivet och politikerna samlats i EFTA-spåret och skjutit medlemskapet på framtiden. Formellt var ett EG-inträde ännu ”inte aktuellt”, så hade riksdagen bestämt, men våren 1990 talades det bland politiker och direktörer allt oftare om förhandlingar om medlemskap – så snart EES-avtalet skrivits under. Gyllenhammar skrev i augusti en artikel där han dömde ut den svenska neutraliteten. Försvann den skulle det svåraste hindret för EG-medlemskap vara undanröjt. Men förhandlingar om ett inträde likväl en senare fråga, tyckte han. Först skulle EES-avtalet i hamn.

Det var detta grälet i Industrihuset gällde. Småföretagarnas företrädare, Torbjörn Ek, ansåg att ett besked i frågan om medlemskap inte kunde vänta längre. Regeringen måste göra sina avsikter klara och på allvar börja sondera möjligheterna nere i Bryssel för att vid rätt tidpunkt lägga fram en ansökan.

Gyllenhammar och Tom Hedelius från Handelsbanken uppges ha satt sig emot ett sådant utspel från näringslivets sida. Hedelius säger sig idag inte minnas något ”motsatsförhållande” men bekräftar indirekt uppgiften:

– Det var mer en diskussion om vilket som var taktiskt riktigt och bäst.

Gyllenhammar och Hedelius ansåg att Sverige var ett typiskt enfrågeland. Opinionen skulle inte klara av att svälja både EES-avtalet och en ansökan om medlemskap i EG. Det vore också olyckligt att bryta EFTA:s gemensamma förhandlingsfront. Därför skulle näringslivet ge sig till tåls tills vidare.

Gyllenhammars och Hedelius ställningstagande förvånade inte de andra. Volvochefen ansågs sedan gammalt vara mån om att inte stöta sig med socialdemokratin och i än högre grad gällde det Handelsbankens ledning. Den stod på balkongerna och tittade på när 4 oktober-demonstrationerna tågade förbi på Kungsträdgårdsgatan i början av 80-talet.

Industriförbundets ordförande, Karl-Erik Sahlberg, kom till Eks undsättning:

– Vi kan väl för fan inte lägga munkavle på Torbjörn. Han företräder intressen som är lika omfattande och viktiga som våra. Är de övertygade om detta bland de mindre företagen, måste de ju få föra fram det.

Så fick det bli. Förmötet gav småföretagarnas företrädare sanktion att i Rådet för Europafrågor senare samma dag väcka frågan om EG-medlemskap.

Rådets sammanträden äger rum i Rotundan på Rosenbad. Det är samma lokal som regeringen använder. Statsministern är ordförande. Vid sin sida har han några av de viktigaste regeringsledamöterna. Ulf Dinkelspiel har varit med från början; först som chefsförhandlare, nu som Europaminister. Lika länge har TCO:s Björn Rosengren och Gyllenhammar, Wallenberg, Hedelius och Antonia Ax:son Johnson suttit med. Här finns företrädare för LO, Metall, SAF och Industriförbundet också jämte KF-chefen, universitetskanslern och andra intressenter. De sitter i en cirkel runt ett väldigt bord; talar i mikrofon när de får ordet.

Kanske kändes stämningen tryckt efter diskussionen uppe på Industrihuset. Kanske väntade sig Torbjörn Ek mothugg från politikerna när han vid mötet den 6 september 1990 talade om nödvändigheten av ett snabbt agerande i fråga om EG-medlemskapet. Men utspelet väckte snarast ett välvilligt intresse från regeringens sida. Ingvar Carlssons ögon tindrade när Ek berättade om det fördelaktiga opinionsläget, och Sten Andersson skämtade om småföretagarnas svårigheter att hitta kvalificerade motståndare från nej-sidan till EG-debatterna.

– Hördu Torbjörn, sa han, jag har en hop på fem, sex stycken här. Du ska få dem. Det är bra; ta hand om dem, använd dem, slit ut dem.

Det var inget tvivel om var utrikesministern stod. En vecka senare förklarade Sten Andersson offentligt att neutraliteten inte behövde stå i vägen för ett medlemskap, och två veckor senare undgick den socialdemokratiska ledningen med förvånansvärd lätthet en uppslitande EG-debatt vid partikongressen.

Gyllenhammar stod ännu fast vid sin uppfattning att Sverige inte för tillfället skulle ansöka om medlemskap. I en artikel i Svenska Dagbladet i mitten av oktober märktes dock en tilltagande brådska. EES-avtalet skulle stökas undan för att ge plats för EG-förhandlingarna. Den svenska modellen är ”en Livslögn”, förklarade Volvochefen. Endast en framtid i EG-Europa lovade frälsning. ”Vad vi behöver på den vägen fram är en hästkur…”

Samma dag meddelade Riksbanken att valuta strömmade ur landet i väldig mängd. Massmedia blåste till kris och inom tio dagar deklarerade regeringen i ett pressmeddelande sin avsikt att snarast ansöka om medlemskap i EG.

– Det hängde i luften, minns Michael Sohlman, som vid den här tiden var sekreterare i Rådet. Det pågick aktiviteter på alla möjliga håll i kulisserna för att driva fram det här ställningstagandet. Sen kom ju valutakrisen då och man förenade nytta med nöje, så att säga.

För TCO-ordföranden Björn Rosengren var beslutet ingen överraskning. Han umgicks flitigt med Anita Gradin och andra regeringsledamöter och hade sedan i december 1989 fört diskussioner med Ingvar Carlsson om krispaket och andra åtgärder i den begynnande ekonomiska nedgången. Redan vid Rådets möte i juni stod det klart för honom att det snart skulle bli en ansökan om medlemskap i EG.

– Någon öppen diskussion fördes aldrig. Jag tror inte att beslutet föregicks av någon djupare analys ens inom regeringen. Det var väl samtal mellan några få – Carlsson, Larsson, Dinkelspiel, Hellström och inte minst Anita Gradin. Sen förelades det bara regeringen.

– Men sammantaget med vad jag hört inom skål och vägg förstod jag att något var på gång. På näringslivssidan kom den insikten tydligen senare. Bildts pressekreterare har sagt att näringslivsfolk, de förstår inte politik. Det är sant. De kan inte läsa de politiska signalerna. Det är lika omöjligt för dem som för en politruk att läsa av marknaden.

Rådet för Europafrågor bildades för att stilla företagsledarnas oro över politikernas hantering av EG-frågan. Det började med en middag på Haga slott i januari 1988. Peter Wallenberg och andra företrädare för Industriförbundet krävde av Ingvar Carlsson direkt insyn i EG-förhandlingarna. Den socialdemokratiska regeringen visade vilja till samförstånd genom att utse Ulf Dinkelspiel, ägare till ett av Sveriges större börsmäklarföretag, till chefsförhandlare för Europafrågor.

På Industriförbundets förslag inrättades också ett sekret utskott för ”informellt tankeutbyte rörande Sveriges förhållande till EG”. Genom Rådet för Europafrågor skulle statsministern och de mäktigaste statsråden tillsammans med riksbankschefen, universitetskanslern, tre fackliga företrädare och åtta storföretagare övervaka anpassningen till EG.

Peter Wallenberg lät i ett brev meddela Ingvar Carlsson de riktlinjer för rådet Industriförbundet fastslagit. Som medlemmar av Rådet för Europafrågor ansåg sig industriledarna ha rätt till insyn och inflytande över EG-politiken in i dess känsligaste delar. Dessutom förbehöll de sig rätten att oberoende av förtroligheten i rådet driva polemik och kampanjer mot regeringen när de så önskade.

Regeringen meddelade genom en promemoria från Ulf Dinkelspiel att den godtog dessa villkor. Det förtroliga betyder att offentlighetsprincipen kringgås. Sekreteraren för inte protokoll – bara ”minnesanteckningar”. Såna anteckningar anses inte utgöra allmän handling och undanhålls därför arkiven. Det finns inte ens en hemligstämpel att överklaga. Varje ny ledamot underrättas av statsministern om vikten av den strängaste sekretess.

Rådet för Europafrågor övervakar tillsammans med regeringskansliet hela arbetet med Sveriges anpassning till EG och den planerade Europaunionen. När rådet hade sitt första möte i april 1988 hade riksdagen ännu inte fattat beslut om något närmande till EG. Regeringen sköt åt sidan de demokratiska invändningarna:

– Vi var angelägna om att köra igång det här, förklarade statssekretare Carl-Johan Åberg.

Företrädare för näringslivet i rådet uttrycker den största belåtenhet med regeringarnas ageranden. Grälet mellan Wallenberg och Gyllenhammar i december 1987 bottnade i osäkerhet om hur hårt regeringen Ingvar Carlsson skulle driva EG-frågan, förklarar Tom Hedelius.

– Men det gick snart upp för mig att man drev den med stor kraft och mycket seriöst. Det visar inte minst de resultat som sen dess uppnåtts. Och hela tiden har ju Dinkelspiel spelat en central roll och inte minst Ingvar Carlsson själv. Han var mycket engagerad och gjorde flera utlandsbesök av strategisk betydelse.

En annan ledamot av rådet talar om en ”enormt bra avstämning” mellan den socialdemokratiska regeringen och näringslivets företrädare:

– Det var en frejdig diskussion; vettig information från regeringen om var vi stod och sen avstämning i viktiga frågor och ifrågasättande från vår sida; småjusteringar här och där för att säkra att regeringen hamnade någorlunda rätt. Jag tycker det fungerade alldeles utmärkt. Det var långt ifrån någon mjukislinje som kördes där. Det framfördes många konkreta förslag och synpunkter och regeringen var påtagligt lyhörd.

– Inte minst det faktum att det aldrig har skrivits något och aldrig hörts något från rådet, att vi har lyckats hålla käften tills nu, har medfört att både de socialdemokratiska och borgerliga regeringarna har varit väldigt öppna med sina informationer. Rådet måste vara ett utmärkt bollplank för regeringen, och för näringslivet är det värdefullt att ha kännedom om vad som sker så att vi inte driver opinionspolitik i onödan eller på fel punkter.

Karl-Erik Önnesjö, tidigare SAF-chef och ledamot av rådet, förklarar att det slutliga målet hela tiden stått klart:

– Det har rått stor enighet om att vi gradvis skulle ta oss in i Gemenskapen. Den linjen har man följt sedan 50-talet. EFTA var aldrig något alternativ, utan det handlade om att ha en möjlighet att ta sig in i Gemenskapen när tillfälle bjöds. När beslutet väl togs var det mera en fråga om timing från regeringens sida. Det uppstod ett påtagligt behov av att främja ökad optimism inom näringslivet.

Björn Rosengren framhåller också samstämmigheten:

– Det här rådet är uppriktigt sagt ingen spegelbild av folkviljan. Vi är ju väldigt överens om själva EG. Man kan inte säga att det är något allsidigt fora. Det är några religiösa som sitter där med lite olika uppfattningar om liturgin.

Han skrattar.

– I sakfrågan är det inga problem. Möjligen kan det gälla enskildheter som kollektivavtalens ställning, där industrin tycker en sak och vi från facken en annan, men vi sitter ju inte och argumenterar för varandra varför man ska gå med i EG. Vi diskuterar mer hur vi ska lägga upp argumentationen för att medborgarna ska tycka att vi ska gå med i EG.

Stockholmspartisten Agneta Dreber som blivit chef för Folkhälsoinstitutet och av Bildt anförtrotts en plats i rådet menar att den bilden är överdriven, men andra ledamöter bekräftar att ingående diskussioner förts om opinionsbildningen.

– Huvudändamålet med rådet var att få klokast möjliga förlopp ur svensk synpunkt, säger Karl-Erik Önnesjö. Sedan dök naturligtvis problemet med informationen upp under resonemangens gång. På den punkten var man väldigt angelägen om att samarbeta. Näringslivet erbjöd sig liksom de fackliga organisationerna att medverka till en saklig information och gjorde också åtskilligt i den vägen i form utav material som spreds via olika kanaler.

– Man var överens om att det var angeläget att man använde olika källor för att få ut en förståelig, bred och korrekt information, och där gjorde nog det här rådet en del nytta. Även för SAF:s vidkommande åtog vi oss en del speciella insatser som vi passade bäst för…

Som skolorna?

– Ja, och även företagen.

En annan företrädare för näringslivet förklarar:

– Det var faktiskt i rådet vi beslöt att vara aktiva var och en i sin organisation för att hjälpa människorna till ökad insikt.

Mot slutet av 1990 tycktes allt löpa efter ritningarna. Regering och riksdag öppnade för en ansökan om medlemskap. På skolor och universitet sprang ungdomar omkring med Ja till Europa-märken och resultaten i opinionsmätningarna var över förväntan. 61 procent svarade ja på frågan om Sverige skulle ansöka om medlemskap även till priset av minskad politisk självständighet. Regeringen och ledamöterna av Rådet för Europafrågor såg framför sig en trygg färd mot slutmålet.

Då beslöt moderaterna att profilera sig som Europaparti inför det kommande riksdagsvalet. De krävde folkomröstning om medlemskapet. Socialdemokraterna vågade inte ensamma gå emot utan anslöt sig strax till förslaget.

Moderaternas utspel väckte förstämning bland ledamöterna av rådet. Flera av näringslivets företrädare talar om det som en dumhet.

– Det var ingen som gillade det, säger en av dem. Ingvar Carlsson förklarade mycket tydligt att han inte kunde förstå Carl Bildt i den här frågan. Vi diskuterade det inte särskilt mycket. Vi bara konstaterade det med viss sorg och starkt ifrågasättande. Som opinionsläget då såg ut var det svårt att särskilt kraftfullt gå emot en folkomröstning.

– Vi förstod ju att det kunde bli en svängning tillbaka, men inte att den skulle bli så omfattande.

Mikael Nyberg, Kritiska EU-fakta 27/1993