Små och stora indiska dataföretag försöker slå sig fram på världsmarknaden. Narayana Murthy är chef för Infosys, ett av de största. Men några planer på att utmana Microsoft och andra utländska jättar har han inte. Indien levererar billig arbetskraft till dataindustrin. Får betala dyrt för slutprodukterna. Ett reportage från Bangalore i Folket i Bild nr 2/1997. Även publicerat i Ny Teknik.
Narayana Murthy. Bild: Ulf Karlsson.
”DET GÄLLER BARA ATT FÅ ett genombrott, säger verkställande direktören Asif Khader. Vi har redan två produkter som kan slå, och vi har skaffat oss värdefulla affärskontakter som underleverantörer av program till större företag.
Det påminner om framgångshistorierna från Silicon Valley i USA, men Cranes Software International har sitt högkvarter i ett litet hus vid Airport Road i Bangalore i södra Indien.
På taket till byggnaden reser sig redan en ny våning. Överallt i stadens utkanter är bostäder, fabriker och kontor under uppförande. Unga pojkar hackar och gräver och kvinnor skrider fram i hettan med tegelstenar på huvudet. Dagslönen är 20-30 rupier, fem-sex kronor.
Här utvecklas högteknik, här har den internationella mjukvaruindustrin en av sina viktigaste produktionsbaser. 1985 hade Indien knappt 7.000 dataprogrammerare. Idag omfattar sektorn 120.000 anställda fördelade på över 700 företag. Bara i år ökar omsättningen i branschen med 60 procent.
Fyramiljonerstaden Bangalore är expansionens centrum, men jämförelsen med Silicon Valley är missvisande, förklarar Sudhir Narasimhan, chef för den indiska datatidningen Express Computers lokalredaktion:
– Det finns många fantaster som drömmer om att erövra världsmarknaden, men det största indiska dataföretaget, Tata Consulting Services, har en omsättning som inte är större än de minsta USA bolagens. Ett medelstort nordamerikanskt mjukvaruföretag räknar sin omsättning i miljarder dollar. Här räknar vi i miljoner. Oracle är större än alla de indiska företagen tillsammans.
– Våra dataföretag klarar sällan att sälja egna produkter utomlands. För det första är det svårt att behålla de duktigaste programmerarna, eftersom de utländska företagen här i Indien lätt kan dubbla lönen och ändå betala mindre än vad en programmerare kostar i USA. Och för det andra är kostnaderna för marknadsföringen så stora att vi inte mäktar med dem. De som försöker tvingas oftast träffa avtal med utländska distributörer och slutar sedan som underleverantörer.
Infosys, ett av Indiens största mjukvaruföretag, har erfarenhet av att lansera egna program utomlands. Huvudkontoret ligger i Electronics City, ett industriområde två mil utanför Bangalore vid en motorväg i vardande.
Vid infarten till området skymtar välbekanta varumärken som Siemens, Motorola och Hewlett Packard, men här har också indiska storheter placerat sina logotyper. Hypermoderna mjukvarufabriker är utspridda över fälten. Därinne sitter flera tusen datatekniker och skriver källkod i luftkonditionerade lokaler, medan byggnadsarbetarna som reste husen bor i hyddor utanför.
Med 150.000 kvadratmeter kontorsyta har Infosys ett komplex i paritet med sin position bland de indiska dataföretagen. Allt är nybyggt. Restaurang och gym finns att tillgå, och bussar märkta med företagets namn fraktar personalen till och från arbetet.
N R Narayana Murthy, verkställande direktör och ordförande, tar emot i styrelserummet. Det är svalt. Flaskorna med mineralvatten kommer direkt ur kylen. Han tar dem som exempel på företagets filosofi:
– Vi bryr oss om detaljerna. Västerlänningar som kommer hit är noga med vattnet de dricker, så vi ser till att flaskorna alltid är förslutna när gästerna slår sig ner. Om kunderna oroar sig för att vi bjuder dem på kranvatten, får vi svårt att vinna deras förtroende.
Vant presenterar han sitt företag och dess historia. Tidigt på 70-talet var han systemprogrammerare i Frankrike. 1975 återvände han till Indien och 1981 startade han Infosys med några vänner och ett kapital på motsvarande 70.000 kronor. Idag har företaget ett börsvärde på 700 miljoner kronor, kontor i USA och Europa och 700 anställda programmerare.
Den tid då han kunde sitta vid datorn dagar och nätter och njuta av det skapande arbetet är borta. Nu hämtar han glädje och stolhet ur sitt företag.
– Vi har en teknisk utrustning som är jämförbar med vad de främsta företagen i världen har, inklusive Microsoft. Vår personal har de senaste pentiumdatorerna, och vi har LAN-nätverk och höghastighetsförbindelser som gör att vi omedelbart kan få kontakt med våra kunder och med kontoret i Boston.
Många indiska företag hyr ut sin arbetskraft till utländska kunder. Infosys har en annan affärsidé, säger Narayana Murthy.
– Vi föredrar att utföra arbetet här i Indien. Då utvecklar vi vår egen organisation och vårt kunnande och slipper konkurrera i de lägsta marknadssegmenten.
85 procent av intäkterna kommer från utlandet. Företaget åtar sig projekt och säljer egna system. Bancs 2000, ett program för automatisering av bankkontor, har installerats av banker i Indien och i sex afrikanska länder, men några planer på att utmana jättar som Microsoft och Netscape har Infosys inte.
– De indiska företag som försökt har det gått illa för. Inte ens européerna och japanerna har ju lyckats bryta de amerikanska bolagens dominans. På massmarknaden är det marknadsföringen och distributionen som ger vinsten. Det kräver väldiga kapitalmängder. Vi insåg från början att det inte var något för oss, så vi håller oss till nischer som rymmer mycket arbete med kundanpassning, installation och upplärning. Där har vi konkurrensfördelar.
Jättarna kan småningom få ögonen på nischerna, men Narayana Murthy tror att det dröjer minst tio år.
– Då hoppas vi vara större och ha kapital nog att stå emot. Med Internet kan det också bli lättare att marknadsföra och distribuera våra program.
De stora inkomsterna för Infosys liksom för hela den indiska mjukvaruindustrin kommer från legoarbeten och andra tjänster för främmande företag. Bland sina kunder har Infosys AT&T, General Electric, AST Research och andra internationellt kända koncerner. Bara en tiondel av Indiens mjukvaruexport består av egna produkter.
Vid mitten av 80-talet uppstod brist på programmerare i USA. Datatekniker lånades in från indiska uthyrare på korta kontrakt, men nu har delar av mjukvaruproduktionen utlokaliserats till Bangalore och andra indiska storstäder i stället. Det indiska utbildningssystemet examinerar varje år ut flera tiotusen högt kvalificerade tekniker, och på plats är deras löner bara bråkdelar av nordamerikanska och europeiska löner. I väst tjänar programmerare i genomsnitt drygt 25.000 kronor i månaden. I Indien tjänar de mindre än 25.000 rupier, inte ens 5.000 kronor. Fler än 100 av USA:s 500 största företag litar idag till den indiska mjukvaruindustrins billiga och dugliga arbetskraft.
Kring de utländska dataföretagen i Indien sprider sig en intellektuell monokultur. Så många studenter siktar på en framtid i branschen att det ibland är svårt att rekrytera duktiga biologer och maskiningenjörer.
Utlokaliseringen underlättas av programmeringens utveckling från ett skapande hantverk till en industriell process med specialiserade, avgränsade arbetsuppgifter. Delar av ett projekt kan brytas ut och läggas på dotterföretag och underleverantörer i andra länder.
A Dhanasekaran är mjukvaruingenjör hos Siemens i Bangalore.
– Förr skrev jag själv hela koden, när jag fått en idé. Det var som ett hantverk. Nu är arbetet uppdelat i flera led, där var och en gör sin lilla bit: övergripande analyser, design, kodning modul för modul, tester av varje modul och sedan tester av hela systemet. Processen påminner om ett löpande band. Efter ett halvår kan jag inte överblicka ett program som jag varit med om att skriva.
Dhanasekaran arbetade tidigare på ett statligt indiskt företag. Där tjänade han 12.000 rupier i månaden. Hos Siemens får han 20.000 rupier och ett arbete som han finner mera professionellt.
– Det är synd att kunskaperna inte kommer till användning i vår offentliga sektor, men jag kan inte se att jag sviker mitt land, säger han. Det kunnande som jag och mina kolleger har försvinner ju inte. Tvärtom samlar vi på oss kunskaper och erfarenheter som vi kan utnyttja på egen hand närhelst vi vill.
Drömmen om en framtid när Indien träder fram som en stormakt inom datatekniken är ständigt närvarande. Också Sudhir, redaktionschefen, ser detta framför sig, men han är inte säker på att den pågående utvecklingen för dit.
– De indiska företagen är bara mellanhänder, säger han.
Programmerarna jobbar precis som förr åt utländska uppdragsgivare och de tjänar mindre än då de arbetade på plats i USA. De indiska kapitalägarna tar en del av vinsten, men det mesta hamnar hos de transnationella företagen. Det går ingen nöd på datateknikerna. De lever ett bekvämt liv i Indien eftersom mat och kläder och personliga tjänster är så billiga. Transaktionen vilar på de många hundra miljonerna bönder och kroppsarbetare. Kvinnorna som bär tegel för knappt 150 kronor i månaden gör det möjligt för mjukvaruingenjören att leva gott på mindre än 5.000 medan hans chef köper bil och villa och AT&T, Hewlett Packard och Siemens räknar sina vinster i miljarder.
– För att utmana de främsta måste våra företag komma upp i samma volymer, förklarar Sudhir, men jag kan inte se att gapet minskar idag. Vi kostar på våra studenter flera tusen rupier i månaden, men de slutar som arbetskraft för utländska koncerner. Vi betalar utbildningen, främmande företag köper kunnandet billigt och sedan får vi betala dyrt för att ta del av det.
Datorer och program säljs till världsmarknadspriser i Indien. Landet är ett centrum för utveckling av datatekniken, men över 900 miljoner indier äger tillsammans färre datorer än knappt nio miljoner svenskar. Priset för en pentiumdator kan motsvara åtta månadslöner för en universitetsprofessor. Program går att få tag på i billiga piratkopior, men i de senaste frihandelsförhandlingarna har den indiska regeringen förbundit sig att skärpa kontrollen. Microsoft och de andra mjukvaruföretagen kräver respekt för sin äganderätt till den mänskliga skaparkraft som är gömd i programmens källkoder.
Mikael Nyberg, FiB/K nr 2/1997
FAKTA
Indiens mjukvaruindustri är i explosiv utveckling. 1985 hade branschen färre än 7.000 anställda och en omsättning kring 10 miljoner dollar. Idag sysselsätter industrin 120.000 personer och omsätter 1,2 miljarder. Tillväxten var hela 61 procent förra året och fortsätter i samma höga takt i år.
Drivande kraft i utvecklingen är exporten. Åtta av tio företag i USA väljer i första hand Indien när de beställer mjukvarutjänster från utlandet.
Indien har en kunnig och billig arbetskraft. Bara USA har fler engelsktalande naturvetare och tekniker, och varje år utbildas 20.000 nya dataprogrammerare.
Traditionellt har många indiska forskare och ingenjörer flyttat utomlands för att arbeta. Det finns omkring 140.000 indiska forskare vid utländska institutioner, och antalet indiska programmerare utomlands räknas i flera tiotusental. 1992 var en tredjedel av alla ingenjörer i Silicon Valley från Asien. Många av dem kom från Indien. Men de senaste åren har det blivit vanligare att flytta produktionen till arbetskraften i stället för tvärtom. Amerikanska och europeiska koncerner etablerar dotterbolag och samriskföretag i Indien och beställer tjänster från indiska företag.
Det finns flera orsaker till förändringen. I början av 90-talet gjorde Indien det lagligt möjligt för utländska mjukvaruföretag att etablera sig i landet, samtidigt som importen av utländska programmerare började kritiseras i USA. Lönekostnaderna är betydligt lägre i Indien, och utvecklingen av telekommunikationerna har undanröjt många av de tekniska nackdelarna.
Så sent som 1990 bestod 90 procent av den indiska exporten av mjukvarutjänster av programmerare som hyrdes ut för jobba att utomlands. Endast en tiondel av arbetet utfördes i Indien. Nu är proportionen 60-40.
Nästan 60 procent av Indiens mjukvaruexport går till USA, men Europas andel ökar och är idag 20 procent.