Talar du brysselska?

Det svenska språket i lagar och förordningar EU-anpassas och blir oläsligt. Aftonbladet 19 april 1997.


Det har börjat dyka upp konstiga annonser i tidningarna. Våra nya myndigheter nere på kontinenten upplyser om befattningar, uppdrag och bidrag att söka. De lovar rika förtjänster men löftena utställs på den skralaste svenska.
Just nu är något som kallas Europeiska kommissionen generaldirektorat IB yttre förbindelser direktorat Latinamerika i farten. Redan i rubriken är det slirigt: ”Uppmaning om inlämnande av ansökningshandlingar…” Nog heter det ”uppmaning till…”?
Längre ner följer ett av de typiska stavfelen. ”Rörlighet” stavas ”rörhlighet”. Inte en gång utan två.
Annars är annonsen ett mönster av tydlighet jämfört med annat som producerats av EU-organen.
Europeiska gemenskapernas domstol i Luxemburg meddelade för en tid sedan att den ”anordnar ett allmänt uttagningsprov på grundval av meriter och prov för att anställa svenskspråkiga juristlingvister”.
Tjänstemän med ansvar för översättningar av EU-dokument till svenska ska alltså anställas. Första provet blir att ta sig igenom meningar som denna:
”Som ett exempel kan den mänatliga nettolönen, efter de obligatoriska avdragen, för en ogift tjänsteman, utan försörjningsplikt för familj, som omfattas av utlandstillägg, uppgå till cirka 152.161 BEF för lönegrad LA 7, första löneklassen.”
Ett språk dör om det inte förnyas, men det här är bara ett gytter av oklara syftningar, främmande vändningar (”som ett exempel”), bokstavsfel (”mänatliga”) och svårtydda begrepp (”BEF”).
Efter en titt bland noteringarna från valutamarknaden kan den sökande möjligen dra slutsatsen att det finns löner på 34.000 kronor i månaden att hämta. Kanske mer.
I Sverige har myndigheterna länge tvingats förtydliga sitt språk. Enkelhet och vardaglighet är idealet. Avståndet mellan det offentliga skriftspråket och medborgarnas talspråk är därför förhållandevis litet.
I länder som Frankrike och Tyskland är traditionen annorlunda. Skriftspråket ligger långt från talspråket. Det är fint att skriva tillkrånglat. Franska jurister tycker att de har lyckats när de inneslutit en hel lagparagraf i en mening. Därför innehåller franska dokument ofta meningar på 50 till 60 ord, medan nyskrivna svenska lagar inte kommer upp i mer än 15 till 30.
EU-medlemskapet blåser nytt liv i krångelsvenskan. Alltfler svenska lagar och bestämmelser har nu sitt upphov i EU-organen. Ministerrådet producerar 50.000 sidor text om året. Kommissionen dubbelt så mycket. I sju fall av tio är originaltexten på franska.
– Översättarna arbetar under stor tidspress, berättar Kenneth Larsson som på regeringens uppdrag utreder frågan om svenskan i EU. I Sverige är vi vana vid långa utredningar och remissrundor när nya lagar utformas. I EU händer det att nya bestämmelser är tillgängliga för ansvariga tjänstemän först dagen innan beslut. Då blir den språkliga granskningen eftersatt.
Översättarna är skyldiga att strikt följa originaldokumenten. De får inte dela upp en lång, krånglig mening i flera korta, enkla. Då är det svårt att stå emot det kontinentala stilidealet. Av begriplig svenska blir brysselska.
Jag beställde juristlingvisternas ansökningshandlingar. Här är en läsövning i vårt nya myndighetsspråk – 59 ord på raken fram till punkt:
”De sökande som har bedrivit sina studier i ett land som inte är medlem i Europeiska gemenskaperna ombeds skicka in det nationella beslutet, från den medlemsstat i vilken de är medborgare, om godkännande av de examina och studiebevis som härrör från ett land som inte ingår i gemenskaperna så att uttagningskommittén på ett korrekt sätt kan utvärdera deras utbildningsnivå.”
Det fordras expertis för tyda många av de dokument som nu tillställs oss från unionsorganen. De faktiska besluten göms i krångelmeningar medan medborgarna får hålla till godo med PR-konsulternas och kampanjmakarnas fejkade sammanfattningar.
Det är väl det som är det fina med brysselskan.

Mikael Nyberg, Aftonbladet 19 april 1997