Hur global kapitalism och så kallad frihandel drabbar landsbygden i Indien. Expressen 18 juli 1998.
LAXMANRAO skulle bli rik. Han var chaufför vid elverket och hade två och en halv hektar mark i distriktet Wardha. Bomullen skulle ge honom del av värdsmarknadens överflöd, men skadedjur ockuperade fältet och åt sig in i frökapslarna. Laxmanrao lånade pengar till bekämpningsmedel, men maskarna överlevde och vetet på fältet intill blev förgiftat. Med sina drömmar förskingrade och 40.000 rupier i skulder tog Laxmanrao sitt liv. Han släckte det med ett glas av det kemiska bekämpningsmedlet.
Mer än tvåhundra bönder har tagit livet av sig i år i Andhra Pradesh, Karnataka och Maharashtra. Torka, skyfall och skadedjur har drabbat dem, men det är inte naturen som plågar ihjäl dem. Deras olycka är en social farsot. När Indiens landsbygd ställs om efter världsmarknadens fordringar skakas tillvaron för flera hundra miljoner bönder och lantarbetare.
För Ramanjaneya har det gått bra. Han har hus och kontor i staden och bil med privatchaufför. Vi är på väg från den sydindiska metropolen Bangalore till byn Mugalapally i utkanten av Deccanplatån. Där har Ramanjaneya sitt affärsprojekt.
– Jag är född på landet, säger han. Jag är en bondgrabb, jag ryggar inte för koskit.
Två, tre gånger i veckan besöker han sina 20 hektar. Växthusen tronar på en höjd i landskapet. Här är det nya indiska jordbruket: högteknologisk, industrialiserad produktion för världsmarknaden. Från Mugalapally levereras rosor med lastbil och flyg till Europas konsumenter.
Växthusen är från Frankrike. De har datoriserade system för reglering av temperaturen och för tillförsel av vatten och kemikalier. Varje ros växer under den striktaste kontroll till en standardiserad vara.
Ett holländskt företag lärde upp personalen och äger fem procent av aktiekapitalet. Holländska myndigheter gav utvecklingshjälp till projektet. Sticklingarna kommer från Holland och alla rosor som exporteras tar vägen över spotmarknaden i Holland. Priserna på blommorna stiger och sjunker på samma sätt som priserna för olja och spannmål.
Flickorna som plockar rosorna tjänar knappt tio kronor om dagen.
– Våra arbetare är enkla och vänliga människor, säger Ramanjaneya. Vi lär oss att behandla dem på samma sätt som vi lärt oss sköta rosorna, genom att umgås med dem. Vi har ingen fackförening och vi har inte haft några strejker. Alla känner sig som ett team.
Ramanjaneya talar mycket om sin uppväxt, då ett dussintal familjer arbetade på faderns marker. De sociala band som fanns då vill han överföra till den nya tiden, men det nya jordbruket skakar den grund som traditionen vilat på. Ju mer Ramanjaneya utvecklar sina affärsmässiga planer, desto mer drömlikt ter sig det stilla byliv som är hans ideal.
– Vi tittar nu på möjligheterna att börja exportera frukt och grönsaker. Vi planerar odlingar på kontrakt. Bönderna får köpa bra utsäden av vårt företag, och vi hjälper dem med teknisk expertis och banklån. Vid skörden garanterar vi avsättning till ett minimipris.
Här har det indiska jordbruket sin framtid, förklarar han. Cash crops för export: frukt och grönt till Europa, buffelkött till Kanada, champinjoner till USA.
Detta storskaliga, industrialiserade jordbruk kan inte utvecklas utan en omvälvning av den indiska landsbygden. Ramanjaneya bor i delstaten Karnataka, men sina rosor odlar han i Tamil Nadu. Politiska rörelser bland fattigbönder och lantarbetare framtvingade 1972 en jordreform i Karnataka. Något hot mot storbönderna var lagstiftningen inte, men med tak för ägornas storlek och andra regleringar var det svårt för affärsmän som Ramanjaneya att utveckla sina planer. Våren 1996 revs jordreformen upp av delstatsregeringen ledd av Deve Gowda, senare Indiens premiärminister. Nu kan Ramanjaneya förverkliga sina affärsidéer i Karnataka.
Två tredjedelar av Indiens 900 miljoner invånare lever på landsbygden. När jordbruket öppnas för världsmarknadens spel kommer en del av dem att bli mycket rika medan många tvingas från gård och grund.
Lågkastiga daliter som vid jordreformen i Karnataka tilldelades små ägor i byarnas utkanter får besök av markspekulanter och företrädare för agroindustriella företag. Med hotelser och löften om plötslig rikedom förmås de att sälja sin mark.
I den nya, marknadsanpassade jordbrukspolitiken höjs avgifterna för vattnet från bevattningsanläggningarna och priserna för utsäde och andra insatsvaror. Fler bönder tvingas som bomullsodlaren Laxmanrao i Maharashtra att skuldsätta sig. När vädret varit ogint och skadedjuren visat sig resistenta mot de kostsamma kemikalierna blir räntor på allt från 40 till 400 procent omöjliga att bära. Då är det svårt att säga nej till jordköparna.
En bonde kan få 100.000 rupier för sin mark. Det motsvarar fyra månadslöner för högsta chefen vid Ramanjaneyas projekt, knappt 20.000 kronor. För bonden är det en väldig summa, men det är lätt att förbruka den på en dotters hemgift, ett ståtligt bröllop och några importerade lyxartiklar. Ofta blir det inget över när ockrarna tagit sitt. Så står bonden utan sin jord, berövad allt utom sin arbetskraft.
Processen liknar de omvandlingar som skakat andra bondesamhällen, men den skiljer sig på en punkt. När Sverige industrialiserades stannade rikedomen i landet medan fattigdomen utvandrade. I Indien riskerar förloppet att bli omvänt. Överskottsbefolkningen som pressas ur den indiska landsbygden har inget Amerika att utvandra till, men vinsterna som hopar sig i andra änden löper lätt ur landet.
Det jordbruk som Ramanjaneya ser framför sig är beroende av utländskt kapital, utländsk teknik och utländsk marknadsföring.
– Vi kan inte själva satsa allt kapital, säger han. Jag har inte råd att köpa all den jord som mina projekt kräver.
Landet öppnas för Nordamerikas och Europas agroindustriella koncerner. På Himalayas sluttningar odlar flera tusen bönder potatis på kontrakt för McDonald’s räkning. I Punjab förser sig PepsiCo på samma sätt med tomater till sin ketchup.
Bönderna inordnas i en global, industriell arbetsdelning där deras arbete bär frukt i boksluten hos främmande koncerner. De får betala dyrt för nya, högavkastande utsäden och för den konstgödsel och de kemiska bekämpningsmedel som krävs för att de standardiserade plantorna ska växa. Det jorden och arbetet ger har världsmarknadens magnater äganderätt till.
Protesterna mot den nya jordbrukspolitiken har varit omfattande. Flera hundratusen bönder demonstrerade i Delhi och Bangalore mot det internationella frihandelsavtal som förbinder Indien att avreglera sitt jordbruk och ge utländska storföretag rätt att patentera utsäden. Vid två tillfällen har folkmassor anfallit den amerikanska spannmålsjätten Cargills anläggningar i Karnataka och förstört dem. Kentucky Fried Chicken i Bangalore håller öppet endast med hjälp av ständig polisövervakning, sedan bönder stormat restaurangen och slagit sönder inredningen.
En av ledarna för protesterna är M D Nanjundaswamy från bondeorganisationen Karnataka Rajya Raitha Sangha.
– Om den pågående utvecklingen får fortsätta förvandlas bönderna till slavar åt bolagen, säger han. Kontraktsjordbruket är inget annat än en ny form av livegenskap. Den så kallade frihandeln skapar ett internationellt kastsystem med de rika länderna som brahminer och utvecklingsländerna som den lägsta kasten.
Den globala kapitalismen ger inte rum för en stillsam utveckling av det indiska samhället. Traditionens band slits sönder samtidigt som de sociala spänningarna tilltar. Daliter och andra undertryckta skikt har radikaliserats och trängt fram i kulturen och politiken. I Bihar och Andhra Pradesh ockuperar fattigbönder godsägarnas marker. I Bangalore och Madras organiserar sig industriarbetare som flyttat in från landsbygden fackligt.
Regeringspartiet BJP:s fascistiskt inspirerade hindutvaideologi är de övre samhällsskiktens svar på utmaningarna underifrån. Kommunalismen, folkets söndring i stridande religiösa eller etniska grupper, är inte en spontan rörelse bland de fattiga, förklarar K Salyanarayana vid People’s Democratic Forum i Bangalore. Hinduer och muslimer har vanföreställningar om varandra, men först när fördomarna politiseras blir de farliga.
Ä På femtio- och sextiotalen talade överklassen om skola för alla, jordreformer och bekämpning av fattigdomen. Nu kan de inte lova jobb och välfärd för folket längre. Då tar de till kommunalismen. Med hindutvans hjälp försöker de vända daliterna mot muslimerna, så att fattiga hinduer slåss mot fattiga muslimer.
I Bihar organiserar jordägarna i hindutvans namn privatarméer för att värja sig mot upproriska fattigbönder och lantarbetare som organiserats av maoistiska naxaliter. Storbönderna vågar inte längre tilltvinga sig första natten med daliternas hustrur. De törs inte bo kvar på sina marker, de oroar sig för sina döttrars hemgifter, och de klagar över att fruarna inte har anständiga kläder att gå på fest i.
I december 1997 utkrävde ett par hundra män från den hemliga organisationen Ranvir Sena hämnd för dessa oförrätter. I skydd av mörket omringade de byn Laxmanpur-Bathe, stormade in bland hyddorna med tjut och gevärsskott och tog livet av 61 människor. De mördade var fattiga daglönare. 26 av dem var kvinnor, 19 var under tio år.
Revolutionärer hade anmodat en jordägare i trakten att infinna sig i byn nästa dag. En folkdomstol skulle fördela skörden från allmänningar som han plöjt upp för egen räkning.
Vi får sällan höra talas om sådana tvister. När nyheterna om dem når oss är de nästan alltid förvandlade till en obegriplig våldsspiral. Det är då lätt att förbise hur rosen i butiken är förbunden med blodet i Bihar och bomullsodlarens Laxmanraos olycka.
Mikael Nyberg, Expressen 18 juli 1998