Selvi, facklig aktivist i Peenya. Bild: Ulf Karlsson.
I de indiska storstäderna Bangalore och Madras har den globala kapitalismen föryngringsytor. Här kontrakteras bland annat textilarbetare för att sy kläder åt svenska importörer. De organiserar sig för bättre villkor. Ett reportage i Folket i Bild nr 3/1999.
SKJORTAN I FARSTA CENTRUM kostar 198 kronor. Var kommer den ifrån?
– Det vet jag inte, säger kvinnan i butiken. Förr fanns det ursprungsmärkning, men den är borttagen.
Hon packar upp nya skjortor och hänger dem på galgar. Alltmer av våra kläder, vår mat och våra prylar kommer från avlägsna trakter. Varumärkena är välbekanta men ursprungen okända. I en konfektionsfabrik någonstans i Asien har arbetare suttit på rad och sytt krage, rygg, framstycken, ok, armar, slitsar och manschetter.
Det kallas globalisering. Vi vinner alla på den, säger ekonomerna. Här kan vi köpa billiga skjortor, där får de råd att betala för våra bilar och mobiltelefoner.
I Indien, berättar affärspressen, finns en medelklass på över 200 miljoner människor som väntar på våra varor. Långt ut på landsbygden hänger nu Coca-Colas och Pepsis logotyper, McDonald’s öppnar restauranger i Delhi och Bombay, och Rupert Murdoch sänder amerikanska deckare på TV.
Flickor från landet flyttar till de indiska städerna och får jobb och egen inkomst i fabriker och verkstäder som producerar på kontrakt för främmande marknader. De kan spara pengar till hemgiften, de kan sätta en klocka på armen, de kan ta bussen till Commercial Street och köpa sig en vacker sari.
Förändringarna är omvälvande, men sträcker de sig in ekonomernas paradis? I hela Indien med dess 950 miljoner invånare finns inte fler än fyra miljoner hushåll som tjänar mer än 250.000 rupier, knappt 48.000 kronor, om året. Enligt den officiella statistiken har de fattiga blivit fler efter avregleringen av ekonomin och öppningen för världsmarknaden i början av 90-talet. Lantarbetarnas löner har inte följt med prishöjningarna på livsmedlen, och i industridistrikten river fabriksägarna i anställningsskydd och fackliga rättigheter.
Utvecklingen stämmer dåligt med ekonomernas löften. Den utlovade goda cirkeln fullbordar inte ens första varvet. Där välfärd enligt frihandelsteorin skulle växa, sjunker folk ner i svårare förhållanden.
I Peenya i utkanten av storstaden Bangalore har den globala kapitalismen en av sina föryngringsytor. Precision Mouldings är ett typiskt företag: 50 arbetare, mest kvinnor, tillverkar höljen och andra komponenter för den nordamerikanska telejätten AT&T och indiska Tata Telecom. Selvi har arbetat här i nio år. Hon är fast anställd och tillhör den fackliga ledningen.
– Vi jobbar åtta till tio timmar om dagen sex dagar i veckan. Vi har inga arbetskläder och vi får ingen ersättning för skador. Lunchen får vi äta ute på backen, för det finns ingen matsal.
Hon skrattar när hon berättar. De har det svårt, men de är inga stackare.
– För fem år sedan hade vi alla fast anställning. Nu är de flesta inhyrda utifrån. De utför samma arbeten som den reguljära personalen men de är anställda av en uthyrare av arbetskraft. Jag tjänar 850 rupier i månaden. De som går på kontrakt får inte mer än 550.
Att anlita kontraktsarbetare för stadigvarande arbete är visserligen olagligt, men sedan den nya ekonomiska politiken infördes har systemet fått allmän utbredning. Företagen kringgår anställningsskyddet och slipper försäkringspremier och pensionsavgifter. Uthyraren får 30 till 40 rupier om dagen för varje arbetare. Den uthyrde får 20 rupier, knappt fyra kronor.
En ILO-rapport från 1997 visar att det här är en allmän tendens. I textil-, konfektions- och skoindustrierna, där utflyttningen av produktionen gått mycket långt, har löneskillnaderna mellan rika och fattiga länder inte minskat alls de senaste 25 åren. De har tvärtom vidgats. Den främsta orsaken är en förslumning av anställningsförhållandena i tredje världen. Alltmer av arbetet i textil-, konfektions- och skoindustrierna sjunker ner i den så kallade informella sektorn. De reguljära jobben blir färre medan tillfälliga påhugg, deltidsjobb och hemarbete brer ut sig. I global skala är den informella sektorn i de tre industribranscherna nu fem till tio gånger så stor som den formella. Den utlovade goda cirkeln tycks vara en nedåtgående spiral.
Inte långt från Precision Mouldings har Rajeshwari Srinivasan sitt kontor. Internationella modetidskrifter ligger på bordet, och i ett angränsande rum hänger skjortor och blusar på rad. Rajee jobbar för Tatagruppens tebolag men hon handlar inte med te. Hon exporterar kläder. Här är skjortorna som kvinnan i butiken i Farsta centrum kommer att packa upp nästa säsong.
– Vi exporterar hela vår produktion, berättar Rajee. 1995 sålde vi 23 miljoner plagg över hela världen, en del av dem till Sverige. För handelshuset Tata Tea International Business Division är kläder en stapelvara bland andra. Företaget utvecklar sin konfektionsexport i samarbete med den transnationella spannmålsjätten Bunge Group.
Rajee reser utomlands för att träffa inköpschefer och marknadsförare, och tre gånger om året brukar kunderna komma på besök för att inspektera och diskutera kommande leveranser. Rajee kan föreslå mönster och tyger, men det är alltid köparen som bestämmer. Priser, kvalitet och punktlighet är avgörande. Det finns alltid andra tillverkare i Asien att vända sig till.
– Allt är specificerat i kontrakten. För varje prisgrupp finns ett maximalt antal defekter per plagg angivet, och kunderna har detaljerade krav på hur produktionen ska organiseras. Vi koncentrerar oss på dyrare skjortor, där fordringarna är extra stora. Sex dollar kan vi få för en skjorta som vi exporterar till Sverige.
Cirka 45 kronor.
Rajee studerade vid en av landets mest exklusiva högskolor och blev utvald av Tata till dess kadergrupp av unga chefsämnen. 6.000 sökte, tio blev antagna. Hon tjänar 32.000 rupier i månaden. Det är inte mycket i svenska pengar, drygt 6.000 kronor, men nästan 40 gånger så mycket som Selvi vid Precision Mouldings får ut. Till det kommer bil med privatchaufför, bostad, sjukförsäkringar och annat. Snart kommer hon att avancera.
Men Rajee har ett bekymmer.
– Fackföreningarna. Konfektionsindustrin är en arbetsintensiv bransch och de anställda har börjat organisera sig. Vi har kniven mot strupen hela tiden.
Hon berättar om Coromandel, Tatas stora konfektionsfabrik i Madras. Fackföreningen är besvärlig. Den ställer orimliga krav. Nu är det strejk och lockout och produktionen står stilla sedan två månader. Rajee finner det orättvist.
– Coromandel är en bättre arbetsplats än många andra. Våra arbetare är fast anställda och de har pension och andra rättigheter. Men 400 av 1.600 ska bort för att effektivisera produktionen.
Madras är en av Asiens största industristäder. I fabriksområdet Ambattur arbetar 200.000 arbetare, varav 65.000 i textil- och konfektionsindustrin. Coromandel är störst i branschen.
Fabriken ligger tyst och öde. Grinden är låst. Vid vägkanten under ett skydd mot solen håller ett tjugotal av de strejkande vakt. Det har gått 69 dagar sedan konflikten började och ännu ser ingen något slut.
Här träder den makt som ekonomerna kallar globalisering fram ur sin anonymitet. De fordringar som Rajees affärskontakter har på pris och kvalitet och punktliga leveranser omvandlas i fabriken i Ambattur till högre arbetstakt, tätare kontroller och osäkrare anställningsvillkor. Mot världsmarknadens nödvändigheter står arbetarnas längtan efter ett bättre liv.
Kasturibai är sömmerska vid Coromandel sedan många år.
– Arbeten som tre arbetare förr utförde vill de nu att två ska klara av, och kvalitetsfel får vi avdrag för även om det är tyget det är fel på.
I hemlighet kom företagsledningen och facket överens om en höjning av produktiviteten med 15 procent. När målet inte nåddes drog man in de anställdas bonus. Så arbetarna blev arga, gick över till en annan fackförening och började maska.
Kasturibai är glad att ha arbete vid Coromandel, men det har blivit svårare att leva de senaste åren.
– Fram till 1992 blev det bättre. Nu går det bakåt. För 26 år sedan började jag här med 55 rupier i månaden. Nu har jag mångdubbelt mer och ändå är det svårare att klara sig. Vi försöker ge våra barn en lycklig framtid, men vi har inte råd med skolavgifterna. En plats på college kostar 20.000 om året.
Deras strejk är en lång väntan i den stilla hettan vid vägkanten. Från förhandlingarna ryktas att företagsledningen erbjudit 75 procent av personalen att komma tillbaka till arbetet. 400 fast anställda ska bort.
Strejken stoppar inte Tata Teas leveranser. Coromandel flyttar sömnaden till underleverantörer. Runtom i Ambattur finns systugor där femton, tjugo kvinnor sitter vid symaskiner och syr på beställning för större företag.
I småföretagen är lönerna lägre och arbetarna saknar anställningsskydd och andra rättigheter. Många går arbetslösa i lågsäsongerna utan lagstadgad permitteringslön.
I de stora företagen jagar de anställda dagskvoter och gruppbonus, i de små gäller raka ackord. En del syr knappar hela dagarna, andra stryker kragar. De flesta klagar över värk i rygg och nacke, och konkurrensen är hård om de stationer där arbetet är lite lättare. Det händer att förmän och chefer kräver sexuella tjänster av den kvinna som vill sitta vid en bättre symaskin.
Vid sidan om småföretagen finns kvinnor och familjer som sitter hemma och syr skjortor och blusar. En sömmerska kan sägas upp och tvingas låna pengar till en symaskin för att sy på kontrakt för företaget hon lämnat.
När Indiens utrikesaffärer kom i kris i början av 90-talet beslöt regeringen efter påtryckningar från Världsbanken och Internationella valutafonden att börja avreglera landets ekonomi. Friare handel och större utrymme för utländska investeringar skulle härda de indiska företagen och avhjälpa underskotten i bytesbalansen.
Indien kom ur den akuta krisen, men var öppningen för världsmarknaden en verklig utväg? I en låg byggnad bakom polishögkvarteret i Delhi sitter professor S K Goyal vid Institute for Studies in Industrial Development.
– Mer än 50 procent av de utländska investeringarna har varit lättrörligt kapital som placerats på Bombaybörsen för snabbast möjliga avkastning, förklarar han. I övrigt handlar det mest om uppköp av indiska företag. Vi får Coca-Cola och Pepsi i stället för våra egna läskedrycker. Vad är det för nytta för landet?
– Visst har exporten ökat, den är större än någonsin, men importen ökar nu ännu mer. Övre medelklassen kan fritt tillfredsställa sina behov av utländska lyxvaror. Det är som på maharadjornas tid. Vi läser i tidningarna om bröllop som kostar miljoner rupier, och Gandhis efterföljare i statsledningen har för länge sedan glömt hans enkla levnadsmönster. Så gud hjälpe landet, eller snarare, gud hjälpe de fattiga!
På finansdepartementet är tillförsikten obruten. Arvind Mirvani, rådgivare vid avdelningen för ekonomiska reformer, talar om en återhämtning som överträffar vad Pinochet åstadkom i Chile. Utländskt kapital och inhemska småföretag skapar gemensamt nya marknader och nya tillväxtmöjligheter. Det är tanken. Men hur långt kan Indien utvecklas som en junior partner till främmande storföretag?
En del av de skjortor som sömmerskorna i Bangalore och Madras syr på kontrakt för utländska koncerner slutar som europeiska och nordamerikanska märkesvaror i boutiquerna i New Delhi och Bombay. De tillverkas billigt av indiska arbetare och köps dyrt av indisk överklass. Mellanskillnaden berikar redan rika i en annan del av världen.
De framsteg som kvinnorna utanför fabriksgrindarna i Ambattur och Peenya strävar efter har ett annat värde. Jag frågar Selvi om de senaste tio åren. Har det blivit bättre eller sämre?
– Bättre, säger hon. Vi har slagits mot förtryck och skymfande av arbetande kvinnor. Vi har vunnit social respekt.
Utvecklingen är på en gång både mörkare och ljusare än vad rapporterna om marknadsekonomins obevekliga internationalisering förespeglar oss.
Mikael Nyberg FiB/K nr 3/1999
