Göran Perssons mål under EU-ordförandeskapet: att vända den negativa opinionen. Då ska inte EMU och EU-armén diskuteras. Clarté 4/2000.
NU LEDER SVERIGE Europa! Så lät det vid årsskiftet, när Göran Persson tog över ordförandeskapet i EU. Nu skulle svenska folket få tillfälle att utöva det inflytande över kontinentens öden som utlovades vid folkomröstningen 1994.
I den liberalt parlamentariska demokratin utövar medborgarna sitt inflytande genom valda ombud, vilka stiftar lagar och utser regering. I den europeiska unionen är detta på många sätt inskränkta inflytande inte ens formellt av avgörande betydelse. Riksdagen är i viktiga frågor inte längre beslutsfattande. Den har genom sina företrädare i den så kallade EU-nämnden möjlighet att framföra synpunkter till de ministrar som sitter med vid borden där besluten tas. I den mån ministrarna behagar närvara vid nämndens möten.
I början av januari meddelade regeringen riksdagen att den inte hade för avsikt att vid nämndens möten diskutera sitt ordförandeskap i unionen. ”Nationella positioner”, det vill säga sådant som svenska medborgare kunde tänkas ha på hjärtat, kunde dryftas, men de förslag som regeringen i egenskap av ordförande ämnade driva vid ministerrådets möten skulle hemlighållas för folkets valda ombud. Göran Persson hade anförtrotts uppgiften att utöva unionens högsta ämbete på villkor att han gjorde det utan hänsyn till Sveriges särskilda intressen. Så skulle Sverige leda Europa.
Det huvudmål Göran Persson satt upp för ordförandeskapet är inte att påverka EU. Det är tvärtom att påverka det folk han formellt företräder. Den negativa EU-opinionen i landet ska vändas. ”Skickligt och fräckt”, kommenterar DN:s ledarredaktörer.
Regeringskansliet anlitar PR-konsulter för att bedriva psykologisk krigföring mot skeptiska medborgare. Potentiella fiender till EU-samarbetet ska identifieras och oskadliggöras i debatten, och massmedierna ska matas med informationer som bevisar unionens förträfflighet.
För utländska journalister förklarar Göran Persson att det bara är en tidsfråga innan kampanjen för ett svenskt medlemskap i valutaunionen drar igång. Det gäller bara att skapa en känsla av ekonomisk trygghet och rätta till en del av orättvisorna efter avvecklingen av folkhemmet. Då kan partifolket och kärnväljarna vinnas för saken.
Med samma iver ställer regeringen om den svenska krigsmakten för EU-arméns interventioner i främmande länder. Anna Lindh försäkrar idag att de ”fredsframtvingande operationerna” endast kommer att utföras med mandat från FN:s säkerhetsråd. Efter EU-toppmötet i Köln i juni 1999 förklarade hon: ”Om det ska ske några undantag från denna princip måste prövas från gång till gång.” Folkrättens förbud mot angreppskrig kommer alltså att högaktas, lovar vår utrikesminister, utom i de fall de europeiska stormakterna och deras allierade beslutar om annat.
Det är klart att Göran Persson i detta känsliga skede gärna ser en vänster som drömmer om ett EU i front mot det globala storkapitalet. Ju djärvare visioner, desto bättre.
Låt oss göra honom besviken! Låt oss säga nej till EMU och EU-armén och hela det europeiska stormaktsbygget.
Mikael Nyberg, Clarté 4/2000