Ett längre reportage om hur en av världens äldsta fredsorganisationer övergav försvaret av neutralitet och alliansfrihet för att propagera för EU:s framväxande krigsmakt. Ordfront Magasin 6/2001.
1.
– DET ÄR OERHÖRT SKÖNT att slippa att alltid vara moralisk, att offentligt förknippas med moraliska ställningstaganden, säger Henrik Westander som i många år företrädde Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen i debatten om vapenexporten.
Nu är han konsult åt organisationer och företag.
Westander och två av hans vänner från fredsrörelsen samtalar i tidningen Resumé om sina nya jobb i PR-branschen.
Peter Ingvarsson inledde sin nya karriär på Andréasson PR. Strax drog han in över 126.000 kronor i månaden till firman. Men identiteten som fredsaktivist har han behållit. Det finns ”medievärde” i den.
Lars Jederlund, verkställande direktör i Sverige för Geelmuyden.Kiese AB, ett av Nordens ledande PR- och lobbyingföretag, håller med.
– Våra annorlunda värderingar är användbara – vi kan ge råd i etiska frågor och visa på intressanta politiska aspekter som gynnar företagen.
Han minns tiden i fredsrörelsen på åttiotalet. De kallades ”The Golden Boys”. De avslöjade Bofors affärer och drev kampanjer mot vapenexport och kärnvapen.
– Vi var ett dream team.
I slutet av nittiotalet la han av. Han var fascinerad av de metoder för politikerpåverkan och mediehantering han introducerat. Ville använda dem i vidare sammanhang.
– Det är ingen slump att massor av unga politiker söker sig till PR-branschen. Var annars kan man i dag på ett kreativt sätt arbeta med politik?
För Svenska Freds har arvet efter The Golden Boys inte varit alldeles lätt att förvalta. En av världens äldsta fredsorganisationer är på väg att utsläcka sig själv som självständig politisk kraft.
– Vi riskerar att bli en filial till folkpartiet! varnade Thomas Erixzon från Nässjö efter kongressen 1997.
2.
– Det är Nato-standard som gäller idag, förklarar major Magnus Edvinsson, informationschef vid mellersta militärdistriktet. ”Adam, Bertil”, sa soldaterna förr när de bokstaverade. Nu säger de ”alfa, beta”. Vi ändrar hela stabsmetodiken i Nato-riktning.
Han berättar om Viking 99, en civil-militär övning som gick av stapeln 1999. Krigsmakter och ideella organisationer från Norden, Baltikum, Tyskland och andra länder spelade roller i en simulerad konflikt där scenariot hämtats från Balkan. Deltagarna satt uppkopplade till varandra i ett datoriserat nätverk som försvarsdepartementet i USA enligt övningsledningen lagt ner ”mycket stora resurser” på att bygga upp.
Det gällde att samträna militären och de ideella rörelser som numera flockas kring internationella krishärdar.
– En hel hoper frivilligorganisationer var med vid övningen, berättar major Edvinsson. Regeringen hade önskemål om det. Carl Bildt hade så många som 650 organisationer att ta hänsyn till under sin tid i Bosnien. Nu tränade vi oss att samarbeta.
Ansvariga vid Försvarets krigsspelscentrum har belåtet konstaterat att ”USA avser ge Sverige en ledande roll” i detta arbete framöver.
En av deltagarna vid Viking 99, liksom vid Nordic Peace 1998, var Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Styrelsen såg i övningarna en utveckling bort från militära lösningar till civil konflikthantering.
Det talas mycket om ”fredsfrämjande” eller ”fredsframtvingande insatser” i EU-sammanhang. European Round Table of Industrialists, den inflytelserika direktörsklubb som Pehr G Gyllenhammar startade 1983, klagade efter kriget vid Persiska viken 1990 över att den ekonomiska giganten EG uppträdde som en politisk och militär dvärg: ”när frågan om att ta till militära medel kom upp, hade Europa varken de beslutsmekanismer eller de instrument som krävdes för att handla”. Denna svaghet i det europeiska stormaktsbygget är nu på väg att åtgärdas.
Redan i Maastricht 1992 öppnade EU-länderna för militärt samarbete, och i Köln 1999 bestämde regeringscheferna att en väpnad kår för ”krishantering, inklusive fredsskapande” skulle upprättas.
Många Nato-länder skar ner militärutgifterna efter det kalla kriget, men i år planerar 11 av de 17 medlemsstaterna i Europa att upprusta. Många regeringar har svårt att få igenom ökade anslag till Nato, påpekar Financial Times. Till så kallade fredsfrämjande EU-insatser går det lättare.
Viking 99 och liknande övningar är led i nyordningen. Territorialförsvar och värnplikt anses vara förlegade. Nu ska militära snabbkårer med yrkessoldater tränas för interventioner utanför EU:s gränser. Frivilligorganisationerna förväntas ta hand om flyktingar och civil förvaltning i krisområdena. De är också användbara som stöd åt stormakternas anspråk på att försvara fred och mänskliga rättigheter.
Välgörenhetsorganisationerna har fått en huvudroll i västländernas utrikespolitik. Alltmer bistånd kanaliseras genom dem, och de har tagit över mycket av den politiska verksamhet som underrättelsetjänster och andra statliga organ i hemlighet bedrivit i främmande länder. I början av sextiotalet fanns ett hundratal internationellt verksamma frivilligorganisationer. I mitten av nittiotalet var de nästan 29.000.
Stora möjligheter öppnar sig för fattiga ideella rörelser i detta spel. En förening som driver lämpliga frågor, skaffar sig politiska kontakter och faller massmedierna i smaken kan på kort tid både trygga sin ekonomi och komma till tals i den etablerade politiska debatten.
3.
Hur röstade Henrik Westander i EU-omröstningen 1994? Det vet han inte.
– När jag cyklade till vallokalen hade jag ännu inte bestämt mig. Jag skulle inte rösta ja, det visste jag. Men skulle det bli nej? Det var jag inte säker på.
Med röstsedlarna i handen var han fortfarande rådvill. Ja-sedeln hade han lagt åt sidan. Två var kvar: nej-sedeln och den blanka. Han blundade och blandade och stoppade en av dem osedd i kuvertet.
Nittiotalet var en ny tid med nya uppgifter. Förhoppningarna om fred och avrustning var stora, men krigsaktivismen skulle strax uppträda i nya former.
Vad gjorde Svenska Freds?
Organisationen fördömde kriget mot Irak och kallade bombningarna av Jugoslavien ”oacceptabla”, men på det hela taget var ledningen upptagen med annat. Den prisade i skrifter och program den liberala demokratins fredlighet och den europeiska ”säkerhetsgemenskapens” möjligheter. Under tiden förlorade föreningen de flesta av sina aktiva medlemmar.
Antalet betalande medlemmar är idag drygt 4.900. Många organisationer skulle vara nöjda med mindre, men i Svenska Freds lever minnet av åttiotalet, då man hade dubbelt så många medlemmar och lokalgrupper och kontaktpersoner på över hundra orter.
Jag ringer de 31 kontaktpersoner som finns idag. Många av dem talar om nedlagda eller vilande lokalföreningar. Jag räknar till 15 ännu aktiva grupper med sammanlagt 156 aktiva medlemmar.
Ledningen i Stockholm utformar alltmer av politiken efter eget huvud. Det finns starka föreningar på några orter, men på många håll råder uppgivenhet. Folk har inte tid att engagera sig, heter det. De stora frågorna får Stockholm sköta.
– Lokalföreningar är kanske inte den lämpligaste formen att arbeta i längre, säger Christian Gustavsson, utbildningssekreterare och ansvarig för organisationsfrågor på rikskontoret. Våra frågor har sällan lokal anknytning.
Förr handlade det mest om studiecirklar och sånt. Nu bedriver man ”spjutspetspolitik”.
– Beslutsfattare har blivit en helt annan målgrupp än tidigare. Vi försöker ta fram slagkraftiga, kvalificerade rapporter som får politisk betydelse och har nyhetsvärde för journalister.
Centralstyrelsen har anlitat organisationskonsulten Greger Hjelm för att se över föreningen.
– Folk vill se snabba resultat idag. De ansluter sig till lyhörda, flexibla organisationer som kan agera operativt. Det svåra är att förena det med demokrati och förankring. Folk tenderar att köpa sig fria. De betalar medlemsavgiften men aktiverar sig inte. Samtidigt står och faller folkrörelsens legitimitet med medlemsbasen.
Jens Petersson, Svenska Freds generalsekreterare, bläddrar i sina pärmar och begrundar de sjunkande medlemssiffrorna. Han ser en paradox. På åttiotalet, när föreningen hade som flest medlemmar, var utsikterna att påverka de politiska besluten små. Idag, när möjligheter till inflytande öppnat sig, är rörelsen svag.
– Men är det underligt, säger jag, att det lokala arbetet avstannar, när ledningen ägnar sig åt lobbying och medieutspel i enskildheter i stället för att ta strid i stora frågor?
Han värjer sig. Nog har föreningen tagit ställning och varit kontroversiell. Men det kan finnas skäl till självprövning i enskilda fall.
Jag frågar Greger Hjelm: har Svenska Freds skaffat sig politiskt och medialt utrymme genom eftergifter i frågor som kunde sätta folk i rörelse?
– En intressant tanke, säger organisationskonsulten.
4.
Ett hinder för Sveriges anslutning till EU:s krigsmakt och för samarbetet med Nato är neutralitetspolitiken. Med EU-medlemskapet togs de första stegen mot dess avveckling. Nu fortsätter revideringarna av säkerhetspolitiken. Svenska Freds har tidigare i sin historia försvarat neutraliteten mot krigsaktivister som försökt dra in Sverige i stormaktsäventyr. Denna hållning har fortfarande starkt stöd i föreningen. Bland kontaktpersonerna hittar jag bara en som vill ha bort neutraliteten. Men föreningens ordförande, Maria Ermanno, välkomnar i Arbetaren ”en omskrivning av neutralitetsbegreppet om det först och främst innebär att ta ställning för de mänskliga rättigheterna”.
Det är ett av regeringens skenargument mot den tidigare politiken. Neutralitet och alliansfrihet har aldrig utgjort hinder för kontroversiella utrikespolitiska ställningstaganden. Sverige har också deltagit i FN:s fredsbevarande operationer.
– Men om vi närmar oss en anslutning till militärallianser är jag emot, tillägger Ermanno.
Också detta är i linje med regeringens kampanjer. Där heter det att anslutningen till EU:s krigsmakt inte är något avsteg från alliansfriheten. Svenska Freds ordförande godtar denna försäkran – och lovar energiskt motstånd någon gång i framtiden, om en svensk anslutning till Nato kommer på tal.
5.
Tidigare tog Svenska Freds ställning för det nationella oberoendet ”som ett medel att trygga svenska folkets rätt att fatta demokratiska beslut om sitt samhälle”. Mats Adler, föreningens främste ideolog, svarade kritiker som kallade detta ”nationalism”:
”Anledningen till att man vill värna om det svenska folkets rätt till självbestämmande är att alternativet till detta är den dominans som små länder ofta utsätts för via militära pakter och ensidiga ekonomiska beroendeförhållanden.”
Stormakternas imperialism var för Svenska Freds det stora hotet mot fred och frihet. Den interna debatten handlade om vilket stöd man skulle ge till befrielserörelser som tagit till vapen.
Idag är detta vänt ut och in. Den moralfråga det nu tvistas om är om pacifister kan bejaka ”världssamfundets” nyttjande av militära medel i ”fredsfrämjande” operationer.
Mats Adler introducerade i början av nittiotalet en ny ideologisk tradition i föreningen. Vägen till avrustning var nu den ”säkerhetsgemenskap” som de rika länderna utvecklat. Utgångspunkten för fredsarbetet skulle vara att ”verkliga demokratier krigar aldrig med varandra”.
Adler och andra i Svenska Freds ledning läste Bruce Russett, en professor vid Yaleuniversitet som försökt belägga denna tanke vetenskapligt. Russett vidgår att USA genomfört många krig och hemliga operationer mot främmande länder. Men det motsäger inte tesen om den liberala demokratins fredlighet, anser han. Demokratin kan nämligen ”känna sig tvingad att anpassa sig” till
icke-demokratiska staters umgängesformer. Detta skulle alltså förklara den amerikanska krigsmaktens härjningar.
USA har gett sig på också demokratiskt valda regeringar. Det beror på att dessa regimer inte utgjort stabila demokratier, förklarar Russett. De har närmare bestämt inte betraktats som pålitliga demokratier av ledningen i Washington. Således kände sig USA tvingat att ersätta den folkvalde presidenten Salvador Allende i Chile med en diktator.
I detta nya perspektiv framstod försvaret av små länders självbestämmanderätt som något out of date. Mats Adler förklarade i tidningen Pax att globaliseringen gjort det nationella oberoendet och neutraliteten överspelade. Fredsrörelsens viktigaste uppgift var nu att verka för en demokratisering av så många länder som möjligt och en utsträckning av den europeiska säkerhetsgemenskapen. Civilt samarbete skulle ersätta de nationella, militära försvaren.
Så lanserades i fredsrörelsen ett av ja-sidans paradargument i EG-debatten: föreställningen om det stora fredsprojektet. EG kunde naturligtvis också, som Johan Galtung och andra varnade för, utvecklas till en aggressiv supermakt, men var det inte bättre, undrade Mats Adler, ”att vara med och påverka”? Därmed var nästa huvudargument introducerat.
6.
Medan Adler ännu prövade de nya tankelinjerna for Lars Jederlund fram i spåret. Bejakandet av EG skulle ge spelrum för de nya kampanjmetoderna. Fredsrörelsen skulle med skicklig lobbying och djärva medieutspel vara med och påverka Europa. Den skulle påbörja en dialog med de politiker och militärer som ville riva upp den traditionella säkerhetspolitiken. I en ledare i Pax 1989 med rubriken ”Neutralitet = upprustning” utvecklades den jederlundska logiken: ”svenskt medlemsskap vore … guld värt för EG-ländernas fredsrörelser. För om neutrala Eftaländer går med, så blir EG per definition mer ’neutralistiskt'”. En samordning av EG:s försvarspolitik, som per definition står i strid med neutraliteten, var å andra sidan inget att oroas över, hette det. De ”militära aspekterna av säkerhet” skulle ju få allt mindre betydelse.
Den nya linjen var omstridd i föreningen. EG-motståndarna hade drivit igenom att Svenska Freds skulle avvisa ett svenskt medlemskap om EG utvecklades till en militärallians. Det fanns öppna ja-sägare i föreningen, men Lars Jederlund, Mats Adler och deras vänner koncentrerade sig på att vinna de tvehågsna och isolera nej-lägret.
Maastrichtfördraget hade öppnat för en militarisering av EU, och regeringen hade lovat att Sverige inte skulle motsätta sig detta. Men Jederlund ansåg på kongressen 1993 att fredsvännerna inte skulle ta detta så allvarligt: ”Man kan inte veta hur allting ska bli.” Det stora problemet var att nationalstaten hade för mycket att säga till om. EU för lite. Kommissionen och parlamentet ville begränsa vapenexporten. Nationalstaterna och krigsindustrin kämpade emot.
– Jag säger inte att allt i EU är jättebra och allt i nationalstaten jättedåligt, men det är inte så självklart att EU blir dåligt för freden och de krav Svenska Freds driver. Vi ska fortsätta att inte ta ställning för ja eller nej och i stället betrakta den frågan som mycket underordnad. Det viktiga är att arbeta i sakfrågorna – i EU och på andra håll.
Så lotsades föreningen förbi den avgörande frågan: hur fredsrörelsen bäst skulle försäkra sig mot ett svenskt deltagande i den militära allians som aviserades i Maastrichtfördraget.
Kongressen beslöt att avföra frågan om medlemskapet i EU från föreningens dagordning. Nu skulle det i stället påverkas i sakfrågorna.
Det fanns i nej-lägret förhoppningar om att föreningen ändå skulle spela en positiv roll i EU-debatten genom den utlovade kampanjen mot den hotande militariseringen. Men någon sådan kampanj kom inte till stånd. Lars Jederlund, Mats Adler och andra som nyss talat om sin osäkerhet och avfört frågan om medlemskapet dagordningen började i stället uppträda offentligt som de mest entusiastiska ja-sägare.
Kongressen 1994 slog på nytt fast att Svenska Freds inte skulle ta ställning. Fem dagar senare publicerade DN-debatt en stor artikel med rubriken ”Ja till EU för fredens skull”. Lars Jederlund och Mats Adler hyllade EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, förklarade att vapenexporten kunde begränsas av unionen och välkomnade uppbygget av gemensamma militära styrkor för ”fredsbevarande uppgifter”.
Jederlund blev efter artikeln erbjuden jobb i ja-kampanjen. Avlönad av Nätverk för Europa började han resa runt med Marit Paulsen. Svenska Freds styrelse tvingades i ett uttalande beklaga att publiciteten gett en felaktigt bild av föreningens inställning. Men samtidigt publicerade styrelsens säkerhetspolitiska grupp en broschyr av Lars Jederlund om det nya läget i Europa. Här fanns inga betänkligheter mot att förknippa Svenska Freds med ena sidan i debatten.
Nato har i grunden förändrats och blivit en allians som kan ”erbjuda sina strukturer för ledning och kontroll och hela sin övriga expertis för att agera under FNs och ESKs mandat”, skriver Jederlund. Det finns ”inget som talar för” att det nya militära samarbetet i Europa ska leda till upprustning, och det ”förefaller idag inte vara en förhastad slutsats att konstatera” att den svenska neutralitetspolitiken är död. Tidigare tycktes visserligen vara viktigt att hålla stormakterna på avstånd, men nu ”är det mycket som talar för” att det är tvärtom.
Sverige bör ”fullt ut deltaga” i den positiva utvecklingen, förklarar Jederlund. EU är som en olympiad – ”man vinner de grenar man är bäst i”. Således kommer Sverige, med hjälp av fredsrörelsens lobbying, att få ett betydande inflytande över unionens utrikespolitik.
De värderingar som ”genomsnittet i Europas mittfåra” står för kommer att råda, spår Jederlund. Fler flyktingar kommer att tas emot och vapenexporten kommer att begränsas: ”Vad bryr sig en belgisk eller tysk utrikesminister om tusentals jobb i Karlskoga?”
Ja, och vad bryr de sig om tiotusentals jobb i sina egna rustningsindustrier, eller om vinsterna i dessa koncerner som länge försett de statsbärande partierna med välbehövliga penningbidrag?
Henrik Westander kallade i ett samtal i Pax Jederlunds förutsägelser om vapenexporten ”naivt önsketänkande”.
– Jag hade rätt. Lars hade fel, säger han förtjust idag.
Men någon strid i EU-frågan tog han inte.
Lars Jederlund framträdde oemotsagd ytterligare två gånger på DN-debatt inför folkomröstningen.
7.
Från 1993 till 1995 förlorade Svenska Freds över 1.600 medlemmar. Jens Petersson tror att det ”åtminstone till en del” hade med EU-striden att göra.
– Många blev besvikna.
Men Magnus Jiborn, som senare blev ordförande i föreningen, talade inför folkomröstningen om ”den unika position vi idag kan ha i debatten”. Svenska Freds skulle stå över ja- och nej-sidornas käbbel och vara en respekterad deltagare i samhällsdebatten.
1995 startade utrikesdepartementet ett Råd för freds- och säkerhetsbefrämjande insatser, RFSI. Förutom ämbetsmän från Sida, försvarsmakten, FOA och Försvarshögskolan samlas i rådet en rad representanter för olika frivilligorganisationer, stiftelser och forskningsinstitut. De deltar i en, som det heter, ”personlig kapacitet” i de informella överläggningarna. Med rådets hjälp kan UD, utan att besväras av offentligheten, inhämta synpunkter och utveckla en samsyn.
Magnus Jiborn var 1995 till 2000 Svenska Freds företrädare i rådet. De diskuterade ämnen som ”insatser i f.d. Jugoslavien”, ”humanitära interventioner” och ”samarbete mellan regeringar och folkrörelser i våldsförebyggande, konflikthantering och fredsbyggande”.
Svenska Freds är, som flera andra organisationer i rådet, ekonomiskt beroende av utrikesdepartementet. Medan antalet betalande medlemmar sjunkit sedan 1983 har statsbidragen skjutit i höjden. 1980 fick föreningen sammanlagt 47.000 kronor i statsbidrag. Det var 6 procent av de totala inkomsterna. 1999 uppgick bidragen till över 1,8 miljoner kronor, 39 procent av intäkterna.
Jag frågar kontaktpersonerna om statsbidragen. De flesta ser dem som ett nödvändigt ont. Men fjärmar inte UD-pengarna den centrala ledningen från organisationens bas? Bidragen gör ju styrelsen och de anställda mindre beroende av det lokala arbetet.
– Det är en väldig risk, säger Börje Andersson i Ulricehamns fredsförening. Lokalföreningarnas makt är förbi, kan man säga. Det är svårt för oss att driva en del av de frågor som de ägnar sig åt i Stockholm. Lobbying passar inte oss. Vi får en centralisering av kunskap och ekonomi i organisationen.
Jens Petersson på kontoret i Stockholm håller med om att statsbidragen ”inte är helt oproblematiska”.
– Någonstans finns en brytpunkt där de får för stor betydelse. Men vi känner oss inte styrda. Pengarna har inte gjort oss mindre kritiska, och jag har aldrig upplevt att UD försökt ställa några politiska villkor.
Det finns organisationer med andra erfarenheter. Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning, TFF, fick förra året, efter nio år med organisationsstöd från UD, sitt bidrag indraget. Samma sak hände Kvinnor för fred. Båda organisationerna tillhör de skarpaste kritikerna av Natos politik på Balkan och militariseringen av EU.
Svenska Freds får inte bara stöd från utrikesdepartementet. Föreningen har också tagit emot bidrag från försvarsdepartementet för sin medverkan vid Nordic Peace 98 och Viking 99.
8.
Vid kongressen 1995 lade Lars Jederlund, Mats Adler, Peter Ingvarsson, Magnus Jiborn, Jens Petersson och Mia Thelander fram en motion om arbetet efter EU-medlemskapet. Föreningen skulle ”motverka att EU utvecklas till en militärallians eller inleder annat militärt samarbete”. Förslaget antogs med tillägget att Svenska Freds skulle kräva ett svenskt veto mot militariseringen.
– Kritiken av EU:s militära dimension har jag fört fram i Rådet för freds- och säkerhetsfrämjande insatser vid mer än ett tillfälle, säger Magnus Jiborn. Det är oerhört korkat att den enda organisation som hade potential att göra något med andra medel än de militära nu satsar på den biten.
Frågan var också ett bärande tema, säger han, i debatter och föredrag. Men han kan inte påminna sig om han fört fram kravet på ett svenskt veto. Han vet inte heller om han publicerat någon debattinlägg mot militariseringen av EU, utom möjligen i Pax.
Jens Petersson säger att föreningen valt att koncentrera sig på kampen mot en utvidgning av Nato. Han minns inte om Svenska Freds tog upp frågan om ett svenskt veto inför beslutet i Köln om EU-armén.
– Vi har inte högprioriterat det här, och jag tror att vi delvis har blivit offer för att allt har krupit fram inom EU. Vi har inte vetat när vi skulle skrika ”veto”. Här har det handlat om minröjningsuppdrag i Kosovo och sånt. Det kan ju inte en människa vara emot.
Men är det fråga om felprioriteringar? Föreningen har själv medverkat – och medverkar fortfarande – i lanseringen av den nya europeiska krigsmakten som ett fredsfrämjande projekt för minröjning, flyktinghjälp och annan krishantering.
Under Sveriges ordförandeskap i EU ordnar föreningen en internationell konferens om EU:s möjligheter att hantera konflikter med civila medel. Utrikesdepartementet betalar.
När Svenska Freds prioriterar Nato-motståndet låter det så här:
– Något är i grunden fel när det är militäralliansen Nato som är den drivande säkerhetspolitiska kraften i Europa. Det är beklagligt att Europa inte sätter det konfliktförebyggande arbetet inom OSSE, EU:s utvidgning och EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik främst.
Detta pressmeddelande från Maria Ermanno skickades ut i mars 1999, just som EU-länderna stadfäste militariseringen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. EU utmålades som ett civilt alternativ till Nato.
I november samma år publicerade Maria Ermanno en artikel på DN-debatt tillsammans med Percurt Green, militärbefälhavare och övningsledare för Viking 99. Rubrik: ”Sverige måste bejaka nya säkerhetspolitiken.” Undertecknarna förklarade sig vara ”överens om att den säkerhetspolitiska integration som såväl militära som civila organisationer nu deltar i är den rätta vägen att gå. Samverkan mellan länder och mellan de militära och civila delarna i dessa länder är helt enkelt mycket bättre för fred och säkerhet än det kalla krigets nationella rustningar.”
Artikeln var fin PR för omställningen av den svenska krigsmakten från neutralitetsförsvar till deltagande i EU-arméns och Nato-ländernas internationella operationer.
Major Edvinsson, informationschefen, berättar:
– Jag fick tipset av en slipad man att det kunde få stort genomslag om en hög militär och ordföranden för Svenska Freds publicerade en gemensam artikel på DN-debatt.
Lars Jederlund?
– Ja, han kan det här med media. Han lärde mig mycket. Det finns en del tricks man kan ta till. Vi fick tips om honom från Svenska Freds. Sedan köpte vi tjänster av honom på konsultbasis. Han var här och pratade i fyra timmar, och vi hälsade på honom på Geelmuyden.Kiese. 15.000 kronor gick det på. Han hade nog hoppats på fortsatt samarbete, men det blev för dyrt.
– Det var jag som skrev utkastet till artikeln, säger Lars Jederlund. Tillsammans med Jens Petersson och Maria Ermanno. Vi föreslog att militären skulle skriva under. Och det gjorde dom.
Jag ber Jens Petersson kommentera Svenska Freds roll i marknadsföringen av den nya säkerhetspolitiken. Han inser att regeringen drar nytta av föreningen.
– Då är det viktigt, säger han, att vi förtydligar att vi kräver ett FN-mandat för de här insatserna. Det kanske är läge att föra kampanj kring det.
1997 förklarade föreningen: ”Vårt stöd för en internationell fredsskapande insats behöver… inte upphöra för att den inbegriper användning av militära medel, givet att detta sanktionerats genom beslut i FN.” Här fanns alltså kravet på FN-mandat med. Men 1998 ströks detta krav. Gällande idéprogram är på denna punkt, liksom i mycket annat, i linje med regeringens politik.
Anna Lindh har på senare tid försäkrat att det krävs FN-mandat vid fredsframtvingande operationer. Men vid toppmötet i Köln 1999 tog hon tillbaka löftet just som hon uttalat det:
– I princip innebär dagens uppgörelse att EU behöver ett FN-mandat för att kunna verka. Om det ska ske något undantag från denna princip måste prövas från fall till fall.
En liknande formulering finns i den proposition om militära insatser i utlandet som riksdagen antagit: ”En humanitär intervention måste prövas från fall till fall”, om säkerhetsrådet skulle vara ”låst på grund av ett veto”.
De så kallade civil-militära övningarna är alltså förberedelser för något som folkrättsligt är angreppskrig. Jens Petersson säger att styrelsen kommer att betona kravet på FN-mandat i en proposition till årets kongress. Christian Gustavsson förklarar att frågan är ”väldigt, väldigt svår”:
– Det känns obehagligt att veta att en maktapparat som kan användas för anfallskrig kan byggas upp. Men om den i stället blir en resurs för FN är det ju välkommet. Därför är det viktigt att regeringen håller fast vid den linje den uttalat på sistone.
Är det inte säkrast, frågar jag, att vi helt håller oss utanför EU:s militära samarbete?
– Visst, svarar han, men den debatten borde nog ha tagits för två, tre år sen. Den fördes inte då.
Vad gjorde Svenska Freds åt det?
– Inte mycket. Vi prioriterade inte frågan.
9.
1996 prisbelönade Svenska Freds Lars Jederlund för hans utformning av en ”trovärdig och inflytelserik politisk linje”. Samma år publicerade Jederlund en artikel på DN-debatt tillsammans med folkpartiets försvarspolitiske talesman Lennart Rohdin. Slopa neutraliteten, var budskapet: ”Ett kanske omdöpt Nato med en ny doktrin, en ny struktur och fler medlemsländer har alla förutsättningar att vid sidan om det civila EU spela en stabiliserande och fredsskapande roll…”
I juni 1999 uppträdde Jederlund på nytt som fredsaktivist på DN-debatt. Tillsammans med Magnus Jiborn gick han till angrepp mot miljöpartiet. ”Svensk fredsrörelse underkänner miljöpartiet som politisk röst i fredsarbetet”, hette det. De två fredsvännerna fann det ”djupt upprörande” att partiet sätter sig emot ”internationellt samarbete, åtminstone på det militära området”, det vill säga Sveriges närmande till Nato inom Partnerskap för fred. De kritiserade också miljöpartiets nej till en överstatlig utrikes- och säkerhetspolitik och dess allmänna motstånd mot EU, ”den enda trovärdiga civila säkerhetsstruktur som i realiteten står till buds”. Artikeln publicerades en vecka efter beslutet i Köln att upprätta en EU-armé.
Inget genmäle släpptes fram, men Maria Ermanno framförde i ett pressmeddelande försiktig kritik.
Varför skrev Magnus Jiborn, som under sin tid som ordförande i Svenska Freds hade i uppdrag att motsätta sig varje militärt samarbete inom EU, nu inte en rad om toppmötet i Köln?
– Det hade inte precis någon relevans i sammanhanget, säger han. Poängen med artikeln var inte att diskutera vad regeringen borde göra i EU-frågan. Det var att angripa miljöpartiet. Vi upplevde det båda som besvärande att partiet framställde sig som fredsrörelsens röst.
Varför valde Magnus Jiborn den vinkeln? Varför valde han inte att angripa regeringen för dess ja till militariseringen av EU?
– Jag tror inte att den alternativa artikeln hade kommit in på DN-debatt.
10.
PR-firman Mongoven, Biscoe & Duchin i USA har delat in storföretagens motståndare i fyra grupper: realister, idealister, opportunister och radikaler. Radikalerna är svåra att komma åt. Opportunisterna är med i rörelserna mest för att synas. De kan tystas med någon mindre eftergift. Idealisterna köper man inte över, men de kan göras ofarliga om man får hjälp av realisterna, de ledare som strävar efter pragmatiska uppgörelser. Följaktligen, förklarar PR-konsulterna, gäller det att förhandla med realisterna, vinna över idealisterna och isolera radikalerna. Då följer opportunisterna med på köpet.
Hur placerar sig Svenska Freds i detta schema?
– Vi tillhör nog idealisterna i första hand, säger Jens Petersson, men vi har folk i alla grupperna, skulle jag tro. Det är svårt att göra en riktig avvägning mellan att vara in- eller utdefinierad i debatten. Om vi råkat bli alltför pragmatiska har jag inget emot att vi rannsakar oss.
– Radikalerna lyssnar man inte på, säger Christian Gustavsson, och opportunisterna avslöjar sig själva. Idealisterna har en moralisk riktning som är svår för motståndaren att hantera om den kombineras med kompromissvilja. Då närmar vi oss realisterna. Svenska Freds befinner sig väl ungefär där, mellan idealism och realism. Vi har en dröm om en fredlig värld, men vi utgår från situationen idag för att påverka på bästa sätt.
Då har dom väl er precis där dom vill ha er, säger jag.
– Ja, det är frågan, svarar han. Vem påverkar vem?
Ordförandeskapet i EU är en chans för Sverige att påverka Europa, heter det nu i massmedierna. Men målet för regeringen är tvärtom att påverka det folk den formellt företräder. Regeringskansliet anlitar PR-konsulter för att vända den negativa EU-opinionen. En av konsulterna är Lars Jederlund.
Pressekreteraren på justitiedepartementet, Björn Lindh, känner Jederlund sedan mitten av åttiotalet. I september 2000 meddelade han att departementet beslutat anlita Geelmuyden.Kiese för ”utåtriktade aktiviteter” i samband med ordförandeskapet.
I den antagna offerten utlovade PR-firman en analys av ”aktuella sakfrågor, aktörerna, medialäget m.m.” till en kostnad av 30 timmar à 1.400 kr, ett förslag till ”val av sakfrågor, budskapsformulering, målgrupper, kanaler och tidsplanering” för 56.000 kronor, samt en tre timmars workshop för 20.000 kronor. Sammanlagt 118.000 kronor.
Lars Jederlund och hans medarbetare Anette Brifalk, tidigare informationschef på folkpartiet, sammanfattade arbetet i november: ”Den huvuduppgift som regeringen slagit fast är att få fler svenskar positiva till EU. Ordförandeskapet är ett unikt tillfälle för regeringen att föra EU närmare svenskarna. Hur kan då Justitiedepartementet bidra till regeringens övergripande mål?” Det gällde att tona ner ”vissa sakfrågor av mindre medial karaktär” och framhålla hur brottsligheten minskar tack vare EU. Det gällde också att på förhand ”definiera potentiella kriser”: ”Vilka är era motståndare? Hur kan ni vända förväntad kritik till en möjlighet?”
11.
The Golden Boys försvann i konsultsvängen, men Svenska Freds ledning på Svartensgatan i Stockholm har fortsatt i det utstakade spåret. Henrik Westander har en lista med 40 tips för en lobbyist. Sjunde punkten: ”Anpassa argumentationen till motpartens värderingar.” Den principen har Svenska Freds nu följt så långt att de egna värderingarna börjat bli svåra att skilja från motpartens.
Kanske finns även på rikskontoret ett begynnande tvivel. Den sista punkten på Westanders lista – ”organisera folkrörelsekampanj” – är kanske inte förenlig med strävan att klättra upp i samhällspyramidens topp för att med en anpassad argumentation påverka beslut i slutna sammanträdesrum?
I program och planer har Svenska Freds i flera år drivit Jederlunds krav på en samordning av EU-ländernas vapenexport. Nu publicerar Maria Ermanno hård kritik av EU-anpassningen. Det ska tolkas som ett nej till svensk medverkan i samordningen, säger Jens Petersson. Svenska Freds har också beslutat att inte vara med i nästa civil-militära övning.
I Nässjö fredsförening jobbar Farshid Ardabili Farsi. Han blev pacifist som soldat i Iran i kriget mot Irak. Svenska Freds utveckling är en sorglig historia, tycker han.
– Den där europeiska säkerhetsgemenskapen som de hoppas på i Stockholm är en hyenornas gemenskap. Jag satt i styrelsen i flera år men fick reservera mig hela tiden, och jag motades bort från säkerhetspolitiska gruppen. Nu är jag folkbildare på gräsrotsnivå. Svenska Freds bas borde vara sånt arbete.
Föreningen har en folkrörelse att vinna om den vågar äventyra utrymmet på DN-debatt och välviljan från UD.
– Det roligaste jag vet är att åka ut på skolor och prata. Jag är som frälsningssoldaten som lovade att ensam frälsa hela världen. Hurdå? Jag tar dem en och en.
Mikael Nyberg, Ordfront Magasin 6/2001
SVENSKA FREDS LEVER
Svar från Maria Ermanno
Under rubriken ”Svenska Freds uppgång och fall” skrev Mikael Nyberg en sex sidor lång artikel i Ordfront Magasin nr 6/2001. Nyberg ger en nattsvart bild av Svenska Freds utveckling, en bild som vi inte känner igen oss i.
Det är tydligt att det egentligen är vår hållning i frågor som har med EU och/eller krishantering att göra som irriterar Nyberg. Det kan vara viktigt för läsarna att veta att Nyberg är ansvarig utgivare för tidskriften Clarté, tidigare maoistisk, numera ”obunden socialistisk”. Svenska Freds har aldrig varit en del av den vänster som Nyberg representerar och hans irritation bottnar snarast i att Svenska Freds i vissa avseenden valde andra vägar än vänstern under 80- och 90-talen för att istället vara tvärpolitiska och obundna. Vi presenterade egna analyser som ofta retade upp folk både till höger och vänster.
Därför blir också Nybergs tolkningar av våra utspel och beslut i dessa frågor ytterst subjektiva. Vi tycker t ex att det är viktigt med koordinering av, och samträning inför, civila och militära insatser som beslutats av FN. Nyberg får detta att låta som att vår syn på krishanteringsinsatser är den samma som regeringens, vilket är en grovt felaktig bild. Vi har aktivt motsatt oss regeringens strävan om att Sverige ska bidra med t ex krigsflyg och ubåtar i sådana insatser. Vi har alltid krävt att s k fredsframtvingande insatser måste legitimeras av FN och vi har pressat försvarsminister Björn von Sydow till att medge att regeringen inte vill ge några sådana löften.
Nyberg hävdar vidare att Svenska Freds sviker neutraliteten och den militära alliansfriheten.
När det gäller den militära alliansfriheten så är Nybergs tolkningar av oss helt enkelt uppåt väggarna felaktiga. Vi kräver att den ska bestå och vi har bland annat kampanjat mot de riksdagsmän som vill att vi ska gå med i NATO. Att kritisera NATOs utvidgning har varit en högt prioriterad fråga inom Svenska Freds under flera år. Vi har kritiserat såväl svenskt NATO-medlemskap som NATOs utvidgning i stort, det senare bland annat genom att vi har deltagit som NATO-motståndare vid debatter i de baltiska länderna.
När det gäller neutraliteten så gör Nyberg frågan för enkel. Vi är självfallet för att Sverige ska kunna stå neutralt i konflikter, vilket bland annat är viktigt för möjligheten att vara medlare. Men den svenska regeringens neutralitetspolitik har också innehållit så mycket mer och bland detta finns det saker som vi rakt ut motsätter oss.
Neutralitetspolitiken har byggts på konceptet om ”väpnad neutralitet”. I detta ingår att Sverige för att kunna vara neutralt har byggt upp en av världens relativt sett starkaste krigsmakter. Denna i sin tur har behövt beväpnas av en inhemsk vapenindustri. Därmed har den väpnade neutraliteten också varit regeringens sätt att legitimera den svenska vapenexporten till bl a Indien (och, för neutralitetens skull kan vi förmoda, även till Pakistan).
Att vi är fiender till en neutralitetspolitik som bygger på denna starka vapenmakt och vapenindustri är uppenbart. Att vi välkomnar att ”neutralitetsförsvaret” minskar i vikt är därför naturligt. Att vi ifrågasätter de som (från vänster såväl som höger) hävdar att svensk nedrustning tvingar in oss i NATO är lika självklart.
Mikael Nybergs artikel innehåller många fler frågor, antydningar och påståenden som vi inte har utrymme att diskutera här. Vi öppnar dock ett nytt diskussionsforum på vår hemsida: http://www.svenska-freds.se/debatt för den som vill diskutera dessa vidare.
Nyberg gör heller inga större ansträngningar för att komma med konstruktiva idéer på hur vi borde ha agerat för att behålla medlemmar. Han presenterar det faktum att vi har tappat drygt hälften (56%) av våra medlemmar sedan vi var som störst 1983, under fredsrörelsens glansdagar, och han förfasas över att 39% av våra intäkter kommer från statliga bidrag. Han nämner i beundrande ordalag organisationen ”Kvinnor för Fred” som han kallar en av ”de skarpaste kritikerna av Natos politik på Balkan och militariseringen av EU”. Om Nyberg anser att de har lyckats där vi misslyckats kunde han ha reflekterat över att ”Kvinnor för Fred” sedan 80-talets mitt tappat 72% av sina medlemmar (från 2000 till 550 medlemmar) och att 45% av deras intäkter 1999 var statsbidrag.
I början av 80-talet var fredsfrågorna förtasidesstoff med utplaceringen av kärnvapen i Europa och Boforsskandalen som främsta exempel. Tusentals människor anslöt sig till fredsrörelsen. Sedan har fredsfrågorna hamnat längre ner på dagordningen. Varken vi eller någon annan fredsorganisation har kunnat hindra att det påverkat oss. I ett europeiskt perspektiv tillhör Svenska Freds med 4.905 betalande medlemmar dem som klarat medlemstal och aktivitet bäst.
Om det är mängden medlemmar och sympatisörer som avgör om man lever eller ligger för döden så kanske Nyberg också kan hitta jämförelser på närmare håll. När han i början av 80-talet blev ansvarig utgivare för tidskriften Clarté hade den en upplaga på 3.500 exemplar. Under Nybergs ledning har upplagan minskat och är numera 700 exemplar, d v s en minskning med 80 procent.
Mikael Nyberg må tro att Svenska Freds har dött men faktum är att vårt fredsarbete sätter avtryck lite varstans i världen just nu. Vi är i Ryssland hos Soldatmödrarna, i Vitryssland hos människorättsorganisationen Viasna, vi är i Kurdistan hos barnen på minfälten, vi är i den svenska riksdagen, i korridorerna på UD, i Europaparlamentet och på svenska skolor. Närmare 6.000 svenskar tycker att detta är så viktigt att de vill stå bakom oss som medlemmar eller stödjande.
Så ryktet om vår död är betydligt överdrivet.
Maria Ermanno, Ordförande, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
FRÅGAN VAR HUR
Replik till Svenska Freds
Det folkliga stödet i Sverige för neutraliteten och alliansfriheten är inte ett utslag av nationell egoism. Försvaret av neutraliteten har genom historien varit ett skydd mot krigsaktivister i överklassen som velat dra in landet i stormaktsäventyr.
Regeringen städar nu ut de sista resterna av alliansfriheten. Vi är på väg in i Nato, säger förre försvarsministern Thage G. Peterson i Ordfront Magasin 6/2001:
– Den nya EU-styrkan betraktar jag som en reguljär armé. Som en Nato-filial.
Tidigare har Svenska Freds sett försvaret av neutraliteten som en av sina huvuduppgifter, men vad gör föreningens ledning idag? Den allierar sig med neutralitetsmotståndarna i regeringen och krigsmakten. Det finns kongressbeslut på att Svenska Freds ska motsätta sig en militarisering av EU och kräva veto mot varje militärt samarbete. Detta har ledningen prioriterat bort.
Neutraliteten leder till neutralitetsförsvar och militarism. Därför välkomnar vi angreppen mot neutraliteten. Så tänker de styrande i Svenska Freds. Det är alltså bättre att rusta den svenska krigsmakten för medverkan i stormakternas krigsoperationer?
”Vi tycker t ex att det är viktigt med koordinering av, och samträning inför, civila och militära insatser som beslutats av FN”, skriver Maria Ermanno. Det låter fint. Det är bara det att de civilmilitära övningar Svenska Freds deltar i inte handlar om detta. Varken de medverkande EU- och Natoländerna eller den svenska regeringen låter sig ju bindas av FN-stadgan. De insatser det samtränas för är frivilligorganisationernas bidrag till kommande angreppskrig som det mot Jugoslavien.
För övrigt är nog Clarté ytterligare ett exempel på faran med statsstöden. I början av 80-talet levde tidskriften gott på bidragen. Vi försåg Presam med tusentals exemplar till föga nytta medan prenumerantvärvning och organisation förföll. Nu höjer vi upplagan kraftigt. Den reklam Maria Ermanno gör för Clarté i Aftonbladet, på radion och här i Ordfront Magasin kan säkert bidra. Tack för det!
Mikael Nyberg, Ordfront Magasin 7-8/2001
SVENSKA FREDS DUBBLA STRATEGI
Svar från Mats Adler och Lars Jederlund
I ett svar på mitt reportage om Svenska Freds i Ordfront Magasin tecknar Mats Adler och Lars Jederlund föreningens historia från 1883 till idag.
”Efter de stora fredsdemonstrationernas 1980-tal intensifierade Svenska Freds sitt arbete mot svensk vapenhandel och mot den svenska försvars- och säkerhetspolitiken (hamnbesök av natofartyg med kärnvapen, JAS-frågan, minskade militärutgifter, mot värnplikt). Viktiga frågor. Men efter det kalla krigets slut inte frågor som mobiliserar massorna. Och vi ansåg inte att det var särskilt konstigt. Med vår historia vet vi att det kommer tider för mobilisering, och att det däremellan finns många sätt att ’övervintra’.”
Adler och Jederlund beskriver hur ledningen för Svenska Freds kom att intressera sig för möjligheterna till fredligt samarbete mellan länder genom så kallade ”säkerhetsgemenskaper”, ”en vision som inte är utopisk” utan mer EU-vänlig och ”skild från vänsterns”.
Föreningen valde en ”dubbel” strategi. Det gällde, skriver Adler och Jederlund, att undvika ”att antingen stämplas som extremistiska och tigas ihjäl av etablissemanget – så kallad ’utdefiniering’ – eller att bli så anpassade till de rådande värderingarna att de blir ofarliga – ’indefinieras’.”
”Det är absurt att Mikael Nyberg av alla ger sig ut i debatten som självutnämnd expert på hur oppositionella rörelser ska nå framgång. Hans egen vänstergrupp Clarté är grundligt utdefinierad och saknar fullständigt såväl inflytande som legitimitet. Det är mänskligt och förståeligt att Nyberg vill ha sällskap i sin politiska ökenvandring. Men Svenska Freds lär han få vänta på.”
Ordfront Magasin 9/2001
MEN NEUTRALITETEN DÅ?
Replik
I sin översikt över Svenska Freds historia nämner Mats Adler och Lars Jederlund förstås inte föreningens kamp för neutralitet och alliansfrihet. Den traditionen städades ut under de två EU-vännernas tid i ledningen.
Den svenska krigsmakten ställs som bäst om för medverkan i USA:s och de europeiska stormakternas militära operationer runtom i världen. Av alliansfriheten återstår bara skalet. FN-stadga och nationell självbestämmanderätt mönstras ut ur de officiella doktrinerna. Värnpliktiga ersätts av yrkessoldater skyldiga att delta i kommande angreppskrig, och enligt förslag från Försvarsberedningen ska regeringen få vidsträckta befogenheter att utan riksdagsbeslut sända svensk trupp utomlands.
Men Adler och Jederlund tycker inte att det är tid att mobilisera massorna. De välkomnar tvärtom den europeiska ”säkerhetsgemenskapen”.
Denna gemenskap är, som Farshid Ardabili-Farsi från Fredsföreningen i Nässjö uttryckte det i mitt reportage, en hyenornas gemenskap. Det samarbete och den ”handel på lika villkor” som stormakterna utvecklar drar krig och ofärd över länder och folk. För ett par årtionden sedan fanns insikter om detta i Svenska Freds ledning. Nu har man definierat sig ur antiimperialismen.
Jag beklagar att Mats Adler och Lars Jederlund inte finner mig värdig att granska deras folkrörelsarbete. Jederlund har högt ställda krav på området. Hösten 1994 deltog han och tusentals andra avlönade funktionärer i kampen för svenskt EU-medlemskap. De hade utrikesdepartementets hela informationsapparat, de flesta politiska partier, nio av tio dagstidningar, så gott som alla fackliga ledningar, SAF, Industriförbundet, LRF och uppåt 1.000 miljoner kronor från näringslivet i ryggen. Det gav 52 procent av rösterna.
Själv deltog jag i en kampanj som vilade på frivilligt arbete i lokalgrupper runtom i landet. Vi hade omkring 50 miljoner kronor till flygblad, tidningar och central samordning. Det gav knappt 47 procent av rösterna.
Jag föredrar nog ändå en sådan ökenvandring framför att övervintra i det sällskap som Adler och Jederlund legitimerat sig för.
Mikael Nyberg, Ordfront Magasin 9/2001