Intervju om kapitalet.se i nätportalen worldonline.se och Clarté 2/2001.
Mikael Nyberg, en av Clartés redaktörer, utkom i våras med boken Kapitalet.se, en marxistisk kritik av dominerande föreställningar om informationssamhälle och globalisering. Den har recenserats flitigt – positivt för det mesta, starkt negativt på några håll. Lars Magnusson, professor i ekonomisk historia, ägnade en understreckare i Svenska Dagbladet åt hur ovetenskapligt det var med ”stalinistiskt klasshat”. Göran Greider prisade i Aftonbladet analyserna av arbetslivet, men ansåg att författaren förföll till konspirationstänkande i beskrivningen av hur de styrande ideologierna tagit form. Per Wirtén i Göteborgs-Posten fann tvärtom resonemangen om idédebatten spännande men ogillade angreppen på ledande socialdemokrater och vänsterliberaler. I Nybergs analys av arbetslivet såg han ett förhånande av fackliga strävanden.
I detta läge ger vi inte plats åt ytterligare en recension – Clartéläsarna skulle väl ändå misstänka att recensenten var mutad. I stället får författaren själv komma till tals i en intervju med Ola Wihlke, tidigare publicerad av nätportalen worldonline. Diskussionen lär fortsätta.
Ett återkommande uttryck i din bok är ”tankeludd”, en beteckning på en vagt sammanhängande ideologi som dominerar samtiden. Vilka är den här ideologins innehållsliga huvuddrag?
– ”Tankeludd” är min omskrivning för det som brukar kallas ”falskt medvetande”, alltså det system av ideologiska föreställningar och förutfattade meningar som behärskar samhället. Tankeluddet ser olika ut i olika tider. I första delen av min bok skildrar jag skiftet från ett tankesystem till ett annat. Folkhemskapitalismen hade sin överideologi. Både till höger och vänster i den politiska debatten fanns föreställningen att vi levde i ett industrisamhälle som med social ingenjörskonst, förnuft, teknik och vetenskap hade övervunnit kapitalismens inre slitningar. Det här bröts sönder i två steg. Först kom 60- och 70-talens revolter – Vietnamrörelsen, LKAB-strejken och den allmänna radikaliseringen. Samförståndsandan angreps underifrån och från vänster, kan man säga. Sedan kom 80-talets nyliberala attack mot välfärdsstaten. Ett angrepp ovanifrån och från höger.
– Nu ser överideologin annorlunda ut. Förnuft, teknik och vetenskap har naturligtvis inte mönstrats ut, men deras roll i tankesystemet är mer tvetydig. Den sociala ingenjören, som nyss var hjälten som skulle lägga livet till rätta, framstår plöstligt som roten till det onda i samhället. Själva föreställningen om ett förnuftigt planerat samhälle påstås av många intellektuella leda till Gulag och Auschwitz, och på företagen ser vi en renässans för ledarmystik och irrationella tänkesätt. Jag tänker på new age-flummet som ju är populärt i managementsvängen.
– Förr skulle företagschefen vara en anonym byråkrat som räknade och kalkylerade sig fram till bästa resultat och med ordergivning dirigerade sina underlydande. Nu ska han vara en karismatisk ledargestalt som besjälar sin flock av medarbetare med en vinnande företagskultur.
– Tanken är precis som förr att motsättningen mellan arbete och kapital har övervunnits. Vi påstås leva i ett kunskaps- och informationssamhälle, där den industriella kapitalismens enahanda, slitsamma arbeten är på väg bort.
– Samtidigt kommer alltfler rapporter om utbrändhet och stress i arbetslivet. Våra faktiska erfarenheter och de tankemönster som dessa erfarenheter pressas in i blir allt svårare att förena. Den förhärskande ideologin hindrar oss från att se klart och förstå vad som pågår.
Du hävdar alltså att den här ideologins beskrivning av verkligheten är falsk. Vilka är dess mest grundläggande och största osanningar?
– Jag brukar ange fyra myter som bär upp den postindustriella profetian. För det första tron att det löpande bandet är på väg bort. För det andra tanken att specialiserade tjänster nu tränger undan den industriella, standardiserade massproduktionen. För det tredje föreställningen att de hierarkiska storföretagen håller på att upplösas i ett globalt nätverk av självständiga småföretag. Och slutligen påståendet att kunskapen nu står i centrum i arbetslivet.
– Inget av detta stämmer, när man tittar närmare på det. De löpande banden är inte på väg bort. De körs tvärtom hårdare än förr, och produktionslinjens disciplin sträcks genom lagerminimering, just-in-time-leveranser och planerad underbemanning ut över nya delar av ekonomin. Tjänsteproduktionen industrialiseras. Se på McDonald’s: standardiserade produkter och tillagning på löpande band. Storföretagen utlokaliserar visserligen alltmer av den egentliga produktionen till underleverantörer, men det skapar ju inget nätverk av jämbördiga företag. Egenföretagaren som kör timmer från Norrlands inland till massafabriken i Sundsvall dag ut och dag in vecka efter vecka är i själva verket slav under bankerna och skogsbolagen.
– Datorerna höjer inte kunskapskraven i arbetslivet. Det är snarare tvärtom. De standardiserar och automatiserar tidigare intellektuella operationer. Kassörskan i butiken räknar inte längre ut vilken växel du ska få tillbaka. Det gör en mikroprocessor åt henne.
– Den nya tekniken kunde användas till att frigöra tid för intressanta, kreativa arbetsuppgifter, men i dagens arbetsliv blir det för de flesta tvärtom. Det visar statistiken. Vi får jäkta oss igenom dagarna med alltmer enahanda arbeten.
– Kraven på utbildning motsäger inte detta. Det är tvärtom just genom standardiseringen av arbetet som det blir möjligt att flytta ut inskolningen av arbetskraften från det enskilda företaget till utbildningssystemet. Tidigare var man inom den grafiska industrin beroende av anställda med lång erfarenhet. Nu kan man snabbt plocka in ungdomar som gått i skola och lärt sig de senaste dataprogrammen.
– Undersökningar visar också att det som företagen fäster störst vikt vid när de nyanställer folk är den så kallade sociala kompetensen. Vad är då det? Ja, det avgörande för personalcheferna visar sig vara de anställdas förmåga att le mot kunderna och utan knot följa arbetsledningens anvisningar.
Ytterligare ett annat viktigt inslag i boken är att du även berättar utförligt om olika organisationer och personer som har spridit de här idéerna. Göran Rosenberg, Lorentz Lyttkens, Patrik Engellau, Pehr G. Gyllenhammar med flera är personer vars göranden och låtanden avhandlas i boken. Det verkar som om det finns en särskild poäng med att lyfta fram enskilda personer?
– Tankeluddet, systemet av vanföreställningar, är samhällets viktigaste maktinstrument. Så länge vi föreställer oss att avregleringen av arbetstider och anställningsskydd är en nödvändig utveckling – eller till och med frihet – har vi svårt av avstyra detta nya arbetsliv som bilarbetare i USA kallar management-by-stress.
– Men frågan är hur tankeluddet hamnat i bakhuvudet på oss. Hur kan de som äger och styr de största företagen, en försvinnande liten minoritet, få med sig det stora flertalet? Den processen försöker jag skildra. Då blir banden mellan en företagsledare som Gyllenhammar och ideologiproducenter som Engellau, Rosenberg och Lyttkens intressanta att följa.
– Jag ser det inte som en stor sammansvärjning – det har Göran Greider missuppfattat. Kapitalägarna dikterar inte vad de intellektuella ska tycka och tänka, men de kontrollerar den offentliga debattens infrastruktur. De äger massmedierna, de styr stora delar av den samhällsvetenskapliga foskningen och de har think tanks och exklusiva sällskap där de utvecklar en samsyn med ledande politiker och akademiker. Idéer som är i linje med kapitalintresset tenderar därför att sållas fram och spridas över världen. Jag försöker skildra detta konkret. Då går det inte att komma förbi personerna.
Din typ av journalistik påminner en hel del om exempelvis Noam Chomskys eller John Pilgers. Har du haft dem som förebilder?
– Pilger har jag inte läst mycket av. Chomsky har däremot haft betydelse. Det är klart. Jag nämner i boken en av hans centrala tankegångar: om du vill granska den förhärskande ideologin, studera då grundantagandena hos de etablerade samhällskritikerna. Jag har samma inställning. Det som ser ut som samhällskritik gömmer ofta en legitimering av den rådande ordningen. Robert Reich och Manuel Castells är bra exempel.
Din bok pekar på uppenbara brister i samtiden och hur de skapats. Din kritiska analys känns väldigt angelägen. Samtidigt upplever jag den som väldigt nedslående, att den inte lämnar mycket mer utrymme för hopp om att själv kunna förändra samhället än vad läsning av Manuel Castells stora bok – vars idéer du polemiserar mot – om de senaste decenniernas samhällsutveckling gör. Jag saknar, både från vänster och höger så att säga, något slags alternativ eller förslag till hur man själv skulle kunna förändra saker och ting till det bättre.
– Du har rätt i att jag inte skriver mycket om utvägarna. Men dom finns ju där, både på och mellan raderna. Precis som hos Castells. Fast där han förordar EU och Nato, argumenterar jag för motstånd mot dem. Inte ens inom ramen för det kapitalistiska samhälle vi lever i är utvecklingen given. De som påstår att vi är maktlösa gentemot de globala finanskapitalen har fel. Det finns idag stora möjligheter för fackföreningarna att i produktionen, där alla de finansiella rikedomarna har sitt upphov, göra motstånd. Den lagerminimerade och underbemannade just-in-time-kapitalismen är extremt sårbar för fackliga aktioner. Vi har sett flera prov på det de senaste åren.
– De som sitter i toppen av samhällspyramiden har i själva verket en svag ställning. De styr och ställer och försöker frigöra statsmakten från demokratiska influenser, men de vet att det som sist och slutligen avgör samhällsutvecklingen är det som händer i botten av pyramiden. De har sina opinionsmätare, som försöker hålla koll på stämningarna därnere, de har PR-konsulter och massmedier. Under kampanjen inför folkomröstningen om EU 1994 satsade ja-sidan omkring 1.000 miljoner kronor. Nej-sidan 50 miljoner. Nio tidningar av tio förordade EU-medlemskap. Ändå blev det så jämnt som det blev. Jag var på Timbrodagen två dagar efter omröstningen. De ledande SAF-direktörerna var skakade, trots att de vunnit.
– Problemet är att makthavarna för tillfället är mer medvetna om vår potentiella styrka än vad vi själva är. Jag är säker på att en diskussion om alternativ till kapitalismen kommer att komma upp igen, så snart vi blivit varse denna styrka. De flesta av oss har nog svårt att i Kurt Hellströms och Lars Ramqvists Ericsson eller millennieskiftets alla dotcom-bolag se krönet på mänsklighetens utveckling. Den debatt om globaliseringen som nu startat är kanske en början.
Ola Wihlke. Clarté 2/2001