En pågående terror och massförstörelse som inte räknas. Aftonbladet 12 mars 2003.
MÅNGA BÖNDER I LAOS fruktar för sitt liv när de sätter spaden i jorden. De ängslas när de går ut på fälten. De låter bördiga marker ligga obrukade.
Över detta land, ungefär så stort som halva Sverige, fällde USA:s krigsmakt under slutet av 1960-talet och början av 70-talet mer bomber än under hela andra världskriget, två miljoner ton, nästan ett halv ton per invånare. Var åttonde minut dygnet runt i nio års tid föll en last bomber mot marken.
Många av bomberna var av så kallad antipersonell typ. Ur större höljen for 600 till 700 splitterbomber stora som tennisbollar. När kloten detonerade perforerades allt levande som fanns i närheten av stålkulor, hullingförsedda nålar och andra pinoinstrument.
USA:s flygvapen spred 90 miljoner splitterbomber över landet. Omkring en tredjedel av dem exploderade aldrig. De ligger gömda i leran på risfälten, i skogarna och på betesmarkerna. Halva landet är fullt av dessa ruvande minnen av ett krig som stormakten förlorade. När någon trampar på de outlösta bomberna eller kommer åt dem med plogen detonerar de. 6.000 laotier har dött på detta sätt sedan kriget slutade. Lika många har blivit blinda, förlorat armar och ben eller fått andra bestående men.
I den världsbild som vi får utmålad för oss är detta inte terrorism eller massförstörelse. Det är inte ens en nyhet, bara vanligt fattigvärldselände. Inga tysta minuter, inga statsministertal. I några år fick Laos hjälp med röjandet av markerna, men nu har anslagen torkat in. Statsledningen i Washington förnekar att den har något särskilt ansvar.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 12 mars 2003