På de militära högskolorna får USA:s officerare veta att de företräder en överlägsen nation i kamp mot omvärldens avund. Det koloniala tänkandet är tillbaka och ”imperialism” är inte längre ett fult ord som bara vänsterextremister använder. Ordfront Magasin, juni 2004.
VID EN CEREMONI i London 1882 tilldelades Sir Garnet Wolseley, generaladjutant vid armén, titeln baron och en nationalbelöning på 30.000 pund sterling. Han hade besegrat de upproriska araberna i slaget vid Tell-el-Kebir och tågat in i Kairo, ”hvarefter hela landet tvangs till underkastelse”, som det heter i Nordisk Familjebok 1921.
Wolseleys livshistoria tecknar en epok. Han krigade på Krim och i Burma, Indien och Kina. Han slogs mot indianer i Canada och kuvade Ashanti- och Zulurikena i Afrika. 1895 blev han överbefälhavare för den brittiska armén.
Knappt ett århundrade efter sin död är han tillbaka. Tom Donnelly, biträdande direktör vid Project for a New American Century, hyllar den gamle krigaren i nyhögerns Weekly Standard. Wolseley drog sig inte för att bekriga främmande folk:
”Inte heller betvivlade han att offer skulle krävas – ja, i själva verket är historien om den brittiska armén under hans tid i huvudsak en krönika över massakrer som utståtts och hämnats. Men Wolseley och hans politiska överordnade tvekade inte att spela de kort som historien givit dem.”
Artikeln skrevs ett år före terrordåden den 11 september 2001. Projektet för ett nytt amerikanskt århundrade, som samlade många i kretsen kring George W. Bush, var redan långt gånget. Ett huvudmål var fälttåget mot Bagdad.
En tid var ”imperialismen” ett fult ord som bara vänsterextremister använde. Idag tillhör det åter den borgerliga vokabulären. Politiker och intellektuella diskuterar hur man ska civilisera efterblivna länder, strategerna i Washington studerar erfarenheterna från det brittiska imperiet, och på de militära högskolorna får officerarna veta att de företräder överlägsen nation i kamp mot omvärldens samlade avund.
Ralph Peters, en före detta överstelöjtnant med uppdrag i Pentagon och Vita huset, skriver i Parameters, utgiven av US Army War College, om Förenta Staternas kulturella företräden i en värld som surfar fram på ett flöde av informationer. De människor som inte finner sig till rätta i nya epoken kommer att avundas USA dess framgångar, förklarar Peters: ”Vi kommer att framkalla hat utan motstycke.”
Under 1900-talet utjämnades inkomstskillnaderna mellan individer och länder, men idag kommer ingen någonstans med muskelkraft och hårt arbete, fortsätter han. ”Den modellen är död.” Klyftorna växer obevekligt, arbetarna och deras fackföreningar försmäktar, och samma väg går alla de ”icke konkurrenskraftiga kulturer” som inte förmår anpassa sig. ”De avskedade arbetarna i Amerika och talibansoldaterna i Afghanistan är olycksbröder.”
Den segrande amerikanska kulturen fjärmar sig från de bokliga kunskaper som de intellektuella högaktar, förklarar den före detta officeren. Den bärs upp av ”kognitivt-praktiska eliter”, ledare som Bill Gates, Steven Spielberg och Madonna, vilka förstår att tillfredsställa massornas behov av underhållning, våld och sex. ”Våra ungar framför datorerna fungerar på en nivå som utländska eliter nätt och jämnt når upp till, och det har lika mycket att göra med TV-reklam, CD-ROM och groteska videospel som med skolan.” Barnen slår sig fram genom störtfloden av informationer i en darwinistisk urvalsprocess. ”Dessa ungar kommer att bli fasansfulla teknokrigare. Vi måste bara se till att de kan göra armhävningar också.” Ty bajonetten är fortfarande ”relevant”, och USA måste ”upprätthålla den moraliska och rent fysiska styrka som behövs för att sticka den bajonetten i fiendens hjärta”.
Ingen fred är i sikte i kampen mot avunden: ”Den faktiska uppgiften för USA:s väpnade styrkor blir att göra världen säker för vår ekonomi och öppen för vårt kulturella angrepp. För att nå dessa mål kommer vi att ta livet av en hel del.”
I en rapport från december 2001 till marinkårens Center for Emerging Threats and Opportunities utreder Peters i 25 punkter hur det ska gå till.
Punkt 11: ”Lyssna aldrig på dem som hävdar att våldsamhet från vår sida sänker oss till samma nivå som terroristerna.” USA:s soldater har tidigare utfört ”hårda, smutsiga jobb” utan att landets moral tagit skada. Peters nämner Hiroshima.
Punkt 12: ”Skona och skydda oskyldiga civila så långt möjligt, men låt inte möjligheten att civila kommer till skada stå i vägen … Det här är en kamp för att skydda det amerikanska folket, och det får kosta vad det kosta vill, annars kan priset i amerikanska liv bli förödande. I ett val mellan ’oss och dom’ är valet alltid ’oss’.”
Punkt 18: ”Om terroristerna gömmer sig, slå till mot det som de har kärast … Stora delar av världen kommer att klaga vad vi än tar oss till. Hat mot Amerika är grundhållningen hos misslyckade individer och förlorade stater…”
Punkt 24: ”Kom i kampen mot islamiska domedagsterrorister ihåg att deras högst vördade symboler är färre och mycket mer sårbara än Västs. I sista hand kan inget potentiellt mål vara otänkbart …”
Punkt 25: Lär av Romarriket: ”Utplåningen av Kartago gav århundraden av lokal fred, medan imperiets senare försök att blidka barbarerna ständigt slog fel.”
Ralph Peters, som också publicerar sig i ledande tidningar, har sällskap av andra strateger i sina tankegångar. ”I många fall idag är krig detsamma som att använda vapenmakt, i synnerhet flygvapnet, mot det civila samhället”, förklarar Eliot Cohen, rådgivare till försvarsministern.
Hela den myt om den nya ekonomin som Peters omfattar är mättad med borgerlig revanschism. Den globala kapitalismens parasitära överskikt förvandlas till en postmodern intelligensaristokrati förutbestämd att regera världen. Alvin och Heidi Toffler skriver om ett majoritetsstyre som blivit föråldrat och om en tredje vågens kunskapscivilisation i kamp mot andra vågens industrisamhällen och första vågens jordbrukskulturer: ”… den nya civilisationen kan tvingas kämpa för att upprätta ett globalt herravälde, precis som andra vågens modernister tvingades göra gentemot första vågens gammalmodiga samhällen…”
Tony Blair talar om en ny värld där 1900-talets sanningar kullkastas: ”Det gäller också vår säkerhet.” Den folkrätt som utvecklats sedan Westfaliska freden 1648 förbjuder anfallskrig: ”Det är kanske lagen men bör det vara så?” Ett antal postmoderna radikaler och liberala humanister ställer samma fråga. De tror att demokrati och mänskliga rättigheter ska utbreda sig bara de förlorade staterna fråntas den suveränitet de för en tid fått göra anspråk på.
Säckpiporna ylar. Sir Garnet Wolseley och hans mannar marscherar upp igen. Till Kartago!
Mikael Nyberg, Ordfront Magasin, juni 2004