Ahmed Yusuf hade av USA, FN, EU och svenska myndigheter stämplats som finansiär av al-Qaidas terrorism. FBI förklarade efter en grundlig undersökning i efterhand att det inte fanns minsta bevis, men han förblev fredlös. Den svenska regeringen fogade sig i rättslösheten. Ägnade sig åt tyst diplomati. Fallet är ett exempel på hur statsmakten frigör sig ur demokrati och grundläggande rättsprinciper. Arena nr 6/05.
En presskonferens i Washington den 7 november 2001. President George W. Bush har goda nyheter: de federala myndigheterna har just trasat sönder al-Qaidas finansiella nätverk. De har slagit till mot al-Barakaat, en somalisk bank som årligen gett terroristerna en avkastning på 25 miljoner dollar och hjälpt dem med internettjänster och telekommunikationer.
Handfasta och trovärdiga bevis ligger till grund för aktionen, försäkrar presidenten. 130 länder har redan anslutit sig till aktionen och efter beslut i FN:s säkerhetsråd kommer 150 organisationer och enskilda med anknytning till terrornätverket al-Qaida att få sina tillgångar frysta.[1] Det är en stor dag i kriget mot terrorismen.
Tensta centrum nästan fyra år senare. Kaféet ligger strax bortanför apoteket. Glas och vita väggar, två reklamskyltar för tårtor i snören från taket. Annars knappt något. Några äldre män från Afrika sitter vid ett bord. En av dem undrar vänligt vad jag vill ha.
– Har ni glass?
Visst har dom glass. Jag kikar ner i den vita frysboxen. Den är nästan tom. Det finns en sort att välja på: Nogger Black.
Abdirisak Aden anländer klädd i mörk kostym. I handen en mobiltelefon. Han kom till Sverige från inbördeskrigets Somalia 1990. Föresatte sig att inte förbli i samhällets utkant. Lärde sig språket, skaffade sig svenska vänner och gick med i socialdemokratiska partiet. Men i november 2001, just som arbetarekommunen nominerat honom som kandidat till valet, ringde journalister till Rinkeby för att ställa frågor om 11 september och Usama bin Laden. Abdirisak Aden fanns med på listan över terrorns hemliga finansiärer. Några dagar senare var han försatt i ekonomisk karantän. Bankomatkortet fungerade inte, och hans tillgångar var frysta. I drygt åtta månader var det förbjudet att avlöna honom eller på annat sätt förse honom med pengar.
– Barnen var för små för att förstå. Bara en sak begrep dom: Bush är galen.
Abdirisak Aden hade två olycksbröder. En av dem står fortfarande på terrorlistan. Tjänstemännen på utrikesdepartementet kallar honom “den tredje mannen”. Han heter Ahmed Yusuf.
– Han kom till Sverige som en ung man och fick sitt första jobb hos oss i svenska al-Barakaat, berättar Abdirisak Aden. Nu får han inte arbeta mer. Dom tvingar honom att leva på socialhjälp. Han är fånge i Tensta, utstött ur samhället och utsatt för en långsam tortyr.
– Var är vår självständighet? Olof Palme vände sig mot orättvisorna i världen. Sverige var ett solidariskt land, Sverige stödde ANC i Sydafrika. Men här har vi en apartheidlag som drabbar en svensk meborgare. Hur kan vi då tala om mänskliga rättigheter i vår utrikespolitik? Är Sverige fortfarande ett självständigt land?
Frågan skär sig mot ett axiom i den offentliga debatten. Många politiker och intellektuella i vår del av världen föreställer sig att den enskilda människan får större utrymme att hävda sin rätt, när principen att varje stat styr och ställer inom sitt territorium löses upp. Men Abdirisak Aden, invandraren från Somalia, efterlyser tvärtom ett mått av svensk självständighet för att försvara sina medborgerliga rättigheter mot det godtycke USA:s styresmän sträcker ut över världen.
Hela den vanemässiga tanken att statsmakten i globaliseringens tidevarv ger vika är ett missförstånd. Den suveränitet svagare stater mer eller mindre frivilligt ger upp lägger starkare stater idag beslag på. Statsledningen i Washington gör öppet anspråk på en suverän rätt att styra och ställa i världen. Andra stormakter har invändningar och ställer stundtals till förtret, och det finns småstater som ännu värnar sin självständighet, men det globala korståg Bushadministrationen påbjudit erbjuder också möjligheter för styrande i andra länder. I det utlysta kriget mot terrorismen kan statsmakten lösgöra sig ur demokratins och rättsstatens restriktioner. Det är den inre rörelsen i al-Barakaat-affären.
Ingen av de utpekade terrorfinansiärerna har fått ta del av några konkreta anklagelser eller bevis. Det behövs inte, förklarar Vita husets talesmän. Bannlysningen av al-Barakaat och dess medarbetare är nämligen inte ett straff. “Utpekandet av en organisation är preventivt till sin natur”, förklarar Chip Poncy vid USA:s finansdepartement. “Det handlar inte om anklagelser för brott. Regeringen får upp ögonen för olovliga aktiviteter och pekar ut gruppen för att stoppa dessa aktiviteter. Myndigheterna kan senare vara i stånd att framlägga bevis eller de kan misslyckas med det, men det avgörande är att stoppa aktiviteten, inte att komma åt en viss grupp.”[2] Ett mått av “collateral damage”, övergrepp mot oskyldiga, är alltså oundvikligt, tillstår Poncy, men det är “något som kongressen indikerade att den var villig att godta när den utformade lagstiftningen på det sätt den gjorde”.[3]
USA:s president kan egenmäktigt påbjuda långtgående ekonomiska sanktioner mot stater, organisationer och enskilda som sägs utgöra ett hot mot den nationella säkerheten. Denna despotiska makt är genom en resolution antagen av säkerhetsrådet 1999 utsträckt till FN-systemet. Rådets sanktionskommitté fattar beslut utan rättslig prövning. Om ingen rest invändningar mot en begäran inom två dygn blir den bindande för FN:s medlemsstater. Listan som al-Barakaat var uppsatt på inkom med fax från Washington, ingen sa ett pip på 48 timmar, och så var tre svenska medborgare berövade levebrödet.
De bevis presidenten talade om på presskonferensen existerade inte. Det framgår av en bilaga till 11 september-kommissionens rapport, den officiella granskningen av terrordåden 2001. Det var kaos i Washington efter attackerna. Vita Huset beordrade Office of Foreign Assets Control, OFAC, att till sanktionslistan lägga minst ett betydande namn var månad, ”för att visa världssamfundet och våra allierade att Förenta Staterna menade allvar”. Bevisen fick komma i efterhand.[4]
Agenter från FBI reste till Förenade Arabemiraten, där al-Barakaat hade sitt säte. De fick full tillgång till bankens välordnade arkiv, de gick igenom två miljoner registerutdrag och de tog med sig 10.000 kopior och otaliga datafiler hem till USA för vidare granskning. De hittade inte ett spår av al-Qaida eller andra terrorister.[5]
Men Ahmed Yusuf står kvar på terrorlistan, och de besparingar flera tusen invandrare i Sverige placerat hos al-Barakaat för överföring till släktingar i Somalia förblir frysta.
Vad säger den svenska regeringen? Två saker:
1. Vi kan ingenting göra.
2. Vi gör allt vi kan.
En vän till Ahmed Yusuf i Kanada, Liban Hussein, hamnade också på terrorlistan. Polisen häktade honom eftersom USA krävde utlämning. Vakterna hotade att döda honom. De sa att han aldrig skulle få se sin familj igen. Men domaren släppte honom, och det kanadensiska justitiedepartementet förklarade: ”Vi tittade på bevisen, och då stod det klart att det inte fanns några bevis.” Alla åtalspunkter skrevs av och den ekonomiska karantänen hävdes. USA strök i tysthet Liban Hussein från terrorlistan.[6]
I Sverige förklarade Säpochefen Margareta Linderoth: ”Det finns inget underlag i de amerikanska papperen som har kommit oss tillhanda.”[7] Ahmed Yusuf, som var ordförande för al-Barakaat i Sverige, såg personligen till att säkerhetspolisen fick full tillgång till organisationens arkiv.
– Det fanns ingen Usama bin Laden i materialet, säger Abdirisak Aden. Bara en massa Ahmed, Ali och Mohamad.
Beslut i FN:s säkerhetsråd är folkrättsligt bindande för varje medlemsstat men de har ingen omedelbar rättslig verkan. De måste tillämpas i nationell lagstiftning. Det var problemet i Kanada, och det var problemet när statssekreterare Sven Hegeland på finansdepartementet först fick terrorlistan faxad till sig. Det enda han kunde göra var att överlämna dokumentet till polismyndigheten för eventuell brottsutredning. Regeringen hade inte rätt att försätta tre i lagens mening oskyldiga medborgare i ekonomisk karantän.
– Det finns dock en möjlighet om EU sanktionerar en sådan här lista att spärra tillgångar i Sverige med omedelbar verkan, förklarade Hegeland den 8 november 2001.[8]
Fyra dagar senare gjorde EU-kommissionen FN:s lista till sin. Genom omvägen över Bryssel kunde påbudet från Vita huset och FN:s säkerhetsråd fortplanta sig genom de svenska statsorganen. Finansinspektionen spärrade alla konton tillhörande Abdirisak Aden, Abdulaziz Ali och Ahmed Yusuf.
Ansvariga statsråd gjorde till att börja med ingenting för att freda sina medborgare. De ingrep inte för att avstyra sanktionskommitténs beslut, och de hade inget att invända mot EU-kommissionens förordning. Sverige måste respektera FN:s beslut, hette det, och med hänvisning till grundlagen ansåg sig regeringen förhindrad att ingripa i det enskilda fallet. Den skulle genom EU “förbättra” rättssäkerheten i sanktionssystemet, och den lovade att hjälpa de drabbades advokater med kontakter i USA. Det var allt.[9]
Den 27 december antog EU ett eget regelverk för sanktioner mot terrorister. Den svenska regeringen talade om framgångar för rättssäkerheten, men någon rättslig prövning handlade det inte om. EU:s sanktionslista bereds i en arbetsgrupp som är så sluten att det inte går att få veta vilka deltagarna är eller hur de arbetar. Till och med namnet – Clearing house – är hemligt. I regel stadfäster ministerrådet förslagen från arbetsgruppen utan vidare diskussion.
Dessutom omfattar EU:s lista inte de organisationer och enskilda som FN:s sanktionskommitté pekat ut. Säkerhetsrådets terrorlista förvandlar kommissionen med automatik till en EU-förordning.
I februari 2002 presenterade departementsrådet Anders Kruse, UD:s ansvarige tjänsteman, för sanktionskommittén ett förslag till förändringar av FN:s regler. Utpekade individer skulle – så långt möjligt – få information om vad som lagts dem till last. Samtidigt försäkrade Kruse att den svenska regeringen var nöjd med den information den fått från Washington:[10]
– Det här är inte en dragkamp mellan Sverige och USA. Vad vi är ute efter är ett system som fungerar för alla medlemsstater, och alla medlemsstater har inte lika god rättssäkerhet som USA.[11]
Men affären börjar bli besvärande för regeringen. Aftonbladet publicerar avslöjande artiklar om rättsskandalen, och Jan Guillou och andra privatpersoner samlar i strid med sanktionsbestämmelserna in 200.000 kronor till de utpekade terrorfinansiärerna.
Rättsläget är också osäkert. Martin Lindblom, LO-tidningens chefredaktör, skriver i Svenska Dagbladet den 11 april 2002 om grundlagen. Regeringsformen förbjuder överlåtande av beslutanderätt till internationell organisation, om grundläggande mänskliga rättigheter därigenom äventyras. Kan Sverige då låta en EU-förordning göra tre medborgare fredlösa?[12]
I EG-domstolen hävdar de utpekades advokater att kommissionens beslut saknar stöd i gällande fördrag. Där finns utrymme för överstatliga beslut om sanktioner mot främmande stater, men kan de tre svenska medborgarna jämställas med tredje land?
Strax pillar kommissionen i regelverket för att täppa till den legala blottan. En ny förordning ska tillåta överstatliga beslut om långtgående sanktioner också mot enskilda medborgare i EU-länderna. Förslaget innebär att ministerrådet självsvåldigt vidgar utrymmet för överstatlighet inom EU, men svenska regeringen har inga principiella invändningar. Tvärtom, Anna Lindh och hennes medarbetare använder i EU-nämnden all sin övertalningsförmåga till att avstyra ett svenskt nej till förslaget.
Kabinettssekreterare Hans Dahlgren varnar för ett veto: ”Det skulle uppfattas som att vi i Sverige egentligen bara har drivit de här rättssäkerhetsfrågorna för att gynna våra egna medborgare … Jag tror inte att det skulle vara bra för den här saken, vare sig för den sak vi värnar eller för de tre svenskarnas sak.” Moderaten Göran Lennmarker frågar naivt om man ändå inte borde få in rättssäkerheten i den nya förordningen. Varpå Anders Kruse förklarar att det är utsiktslöst – eftersom det handlar om ett beslut med rättslig verkan. Men ett brev till FN från EU kan det kanske bli. Med stöd från centern och kristdemokraterna får regeringen mandat att rösta ja till förordningen. Moderaterna lägger ner sin röst. Övriga röstar emot.[13]
Det bidde inget brev från EU. Det bidde en tyst dialog i stället. Ett brev låg visserligen färdigt redan i mars, framgår det av en sammanställning UD sänt mig, men underhandlingar med USA kom igång, varvid EU avstod från att gå till säkerhetsrådet med frågan.[14] Författarna till 11 september-kommissionens studie förklarar Vita husets strategi: “för att avstyra mer drastiska aktioner, började Förenta Staterna att utveckla en avlistningsprocedur för dem som ansåg sig vara felaktigt utpekade”.[15] Sanktionskommitténs ordförande kungjorde resultatet i augusti 2002. Någon rätt att få sin sak rättsligt prövad kunde han inte erbjuda, men den enskilde skulle få möjlighet att framföra klagomål, vilka, om så ansågs befogat, skulle bli föremål för bilaterala överläggningar mellan berörda stater för eventuellt senare beslut i sanktionskommittén.[16]
Proceduren var en kodifiering av turerna mellan USA och Sverige i al-Barakaat-fallet.
Svenska ministrar och ämbetsmän brukade hålla tal om de mänskliga rättigheternas företräde framför statsintresset, men det var otänkbart för dem att för tre somaliska invandrares skull bryta samförståndet i EU och utmana statsledningen i USA. När trycket från opinionen blev för starkt valde Anna Lindh att söka en lösning i samförstånd med amerikanerna. Hon övergav sin tidigare programmatiska passivitet för att djupt involvera sig i det enskilda fallet. En tyst dialog skulle återge de utpekade deras medborgerliga rättigheter och stilla dem som krävde strid i principfrågan.
Vid en granskning i konstitutionsutskottet i april 2002 offentliggjorde regeringen att bilaterala överläggningar pågick med USA. Folkpartisten Bo Könberg undrade i riksdagsdebatten var det står i grundlagen ”att alla fina fri- och rättigheter som räknas upp kan upphävas genom ett enkelt beslut på 48 timmar i FN:s säkerhetsråd”.[17]
Men han släppte frågan och den förblev hängande. Även kritiska riksdagsledamöter var belåtna med att regeringen till sist engagerat sig.[18]
USA dikterade villkoren. Statssekreteraren Jimmy Gurulé vid USA:s finansdepartement hade i sanktionskommittén skriftligen preciserat villkoren för dialogen. Ett avförande från terrorlistan förutsatte, förklarade Jimmy Gurulé vid USA:s finansdepartement, att den utpekade bröt alla förbindelser med “den befläckade organisationen” och lovade att “inte ha något att göra med terroristanknutna enheter igen”. Att bestrida grunderna för bannlysningen kom inte på fråga.[19]
Vid ett möte mellan Anna Lindh och USA:s finansminister Paul O’Neill den 26 april 2002 krävde Anna Lindh, enligt uppgifter från UD, att de tre svenskarna skulle bort från terrorlistan. O’Neill vände på saken. Han undrade varför de utpekade inte besvarat de frågor från OFAC de fått sig tillsända. Anna Lindh förklarade att deras advokater kanske gett dem dåliga råd och lovade att tala förstånd med dem.[20]
Mitt i natten fick Abdirisak Aden ett telefonsamtal från Anna Berger Kettner. De kände varandra genom det lokala partiarbetet och solidaritetskommittén för de terrorstämplade. Hon var också ordförande för Broderskapsförbundet, ledamot av socialdemokraternas verkställande utskott – och en av utrikesministerns närmaste vänner.
Anna Lindh har just ringt från Washington och förklarat hur Abdirisak Aden och hans kamrater skulle bli fria män igen. De måste samarbeta med amerikanerna för att undanröja alla missförstånd. Då kunde regeringen ta sig an deras sak. Anna Berger Kettner förmedlade budskapet till sin vän i Tensta.
– Jag såg det som min uppgift att bygga upp ett förtroende mellan dem, berättar hon. En känsla av att vara kränkt, att vara anklagad för något allvarligt, kan göra dig så upprörd att du upphör att kommunicera. Då kan du behöva någon som medlar. Jag har jobbat väldigt mycket med att få folk att våga ta ett steg rakt ut i luften och lita på att det kanske bär i alla fall, att inte låta sig typecastas i en rättsprocess
– Jag kunde inte avgöra om kraven var rimliga. Jag kunde bara säga: “Tror du att det här är en fälla? Eller tror du att det är ett uppriktigt försök att ta reda på vad som är sant och uppnå något som är så rätt som det kan bli i en absurd situation? Jag tror för min del att du har en chans.”
Påtryckningar kom från flera håll. Anna Lindh ringde personligen Ahmed Yusuf på hans mobil och uppmanade honom att svara på frågorna. De tre invandrarna från Somalia var tacksamma för att hon tog sig an deras sak, och trots att de inte erkände USA:s rätt att förhöra dem valde de att samarbeta. Men Ahmed Yusuf ville inte underteckna ett dokument där han underförstått erkände al-Barakaats skuld genom att svära sig fri från organisationen. Han ångrade sig senare och skrev på för att bli kvitt bannlysningen.
Abdirisak Aden och Abdulaziz Ali återfick i augusti 2002 sina medborgerliga rättigheter, och Anna Lindh kom med blommor till Rinkeby för att gratulera. Men Ahmed Yusuf, den tredje mannen, lever ännu som en fredlös i sin lägenhet i Tensta
Anders Kruse fortsätter den tysta dialogen, talar om “gemensamma ansträngningar för att lösa det specifika fallet”[21] och tar emot rader av nya frågor som OFAC fordrar svar på. De är numera av allmän underrättelsekaraktär. UD anser inte att den oskyldigt utpekade Ahmed Yusuf och hans advokat Thomas Olsson visar tillräckligt intresse för arbetet.
När det hösten 2004 blev bekant också i Sverige att FBI friat al-Barakaat från alla misstankar, förklarade utrikesminister Laila Freivalds att UD till USA:s chargé d’affaires återigen framfört kravet på ett avförande ”utan dröjsmål” av Ahmed Yusuf från sanktionslistan. Hon förväntade sig ”en snar reaktion”.[22]
Men i det offentliga materialet i UD:s arkiv har jag svårt att hitta denna raka linje. I april 2004 klagar Anders Kruse i ett mejl till USA:s finansdepartement över dess brist på intresse för fallet. Han varnar för att statsminister Göran Persson vid kommande besök i USA kan känna sig pressad att agera: “Jag är inte säker på att detta är vad vi alla önskar oss på detta stadium…”[23] Vad vill den svenska utrikesförvaltningen utverka med detta förtäckta hot? Substantiella eftergifter? Nja, ett nytt möte med företrädare för OFAC. Anders Kruse får sitt möte. Ett syfte, skriver han, var att undersöka möjligheterna att ”föra ärendet vidare så att Yusuf eventuellt kunde föras av från listan”: ”Jag framförde att vi i avvaktan på ytterligare information var neutrala till om det fanns sådana förutsättningar att föra av Yusuf från listan”.[24]
Hur stämmer det med kravet på avförande “utan dröjsmål”? Naturligtvis, svarar Anders Kruse tvetydigt, är det “utrikesministerns senaste besked som nu gäller”.[25] Hans Dahlgren förklarar att regeringen självfallet vill ha bort Ahmed Yusuf från listan eftersom ”det hos oss inte finns någon information som visar på en koppling mellan Yusuf och al Qaida eller andra terrorister”. Kruses neutralitet avsåg endast ”förutsättningarna i Washington för ett beslut som kunde leda till en avlistning”.[26] Regeringen utgår alltså för egen del från principen att en misstänkt är oskyldig tills motsatsen bevisats. Men i Washington är förutsättningarna annorlunda. Där är en misstänkt terrorist skyldig tills den verkställande makten uttalat något annat. Regeringen rättar sin tysta diplomati efter detta godtycke – och håller Ahmed Yusuf ansvarig för uteblivna resultat.
I en radiointervju i september 2004 medger Göran Persson att det finns “inslag av rättslöshet och rättsövergrepp i kampen mot terrorismen”. Regeringen tar upp det med berörda regeringar, “inte minst då USA”, men den är, fortsätter han, beroende av en “samverkan” med de drabbade personerna:
– De två första somalierna var inne i ett konstruktivt samarbete. Dem kunde vi få bort från listan. Den tredje har vi inte kommit så långt med än.[27]
Jag träffar Ahmed Yusuf i Kista galleria, en kommersiell koloss nerkörd i Järvafältet. Han är ännu upprörd över statsministerns tal om bristande samarbete.
– Vi överlämnade all information vi hade till Säpo. Vi gav dem al-Barakaats alla dokument. Men de sa: “Vi har redan allt och vi har inte hittat något. Det finns inga bevis. Det här är politik.”
– Jag är beredd att svara på alla frågor från Säpo och polisen, men varför ska jag svara på frågorna från USA? Jag bor inte där. Jag bor i Sverige. Det svenska folket tror inte på Bush. Många har ringt mig och gett mig stöd, men varför talar Göran Persson, ledaren för en suverän stat, som han gör? Det är inte rätt. Även om jag vägrar att vika mig för USA är det hans skyldighet att hjälpa mig.
Han studerade och hälpte sin far med affärerna i Somalia. Mogadishu var en bra stad innan olyckorna kom över den. Som många andra som hade råd med flygbiljetterna hade familjen redan ordnat visum till Tyskland, Holland och andra länder, när inbördeskriget bröt ut.
Han har sparat ett porträtt av Anna Lindh.
– Jag träffade henne två gånger. Sen hon dog har regeringen tappat intresset för mitt fall. UD gör ingenting. Dom kommer bara med sina frågor från amerikanerna.
Advokatfirman Silbersky på Hantverkargatan i Stockholm, onsdag den 21 september 2005. Redan klockan nio står tv-teamen på kö i trapphuset. Ahmed Yusuf och advokaterna Thomas Olsson och Leif Silbersky väntar på utslaget från EG-domstolen i målet T-306/1. Det har tagit förstainstansrätten nästan fyra år att pröva invändningarna mot den förordning som försatte tre svenska medborgare i ett rättsligt undantagsland. Ett pressmeddelande anländer den elektroniska vägen från Luxemburg. Beskedet är entydigt: rätten ogillar talan. EU:s jurister finner det i sin ordning att ekonomiska sanktioner mot tredje land också riktas mot enskilda i unionen. De tillstyrker också att grundläggande medborgerliga rättigheter föses åt sidan i det utlysta kriget mot terrorismen: “Sökandens intresse av att få sin sak prövad av en domstol är inte så starkt att det bör ges företräde framför det grundläggande allmänna intresset av att internationell fred och säkerhet upprätthålls när det finns ett hot som tydligt har utpekats av säkerhetsrådet.”[28] Leif Silbersky ordnar kön. En efter en får journalisterna sina intervjuer.
Ahmed Yusuf sätter på sig rocken och tar advokaterna i hand. Vi följs åt till tunnelbanan. Inte ens ett positivt utslag hade återgett honom friheten. Ministerrådet och kommissionen hade omedelbart överklagat.
– Du hade fått vänta ytterligare ett antal år på besked.
Han far hem till familjen i Tensta.
EU är ett embryo till en totalitär stat, säger Thomas Olsson i en radiodebatt senare samma dag. Laila Freivalds håller Ahmed Yusuf ansvarig för att skandalen inte lagt sig:
– Vi har verkligen ansträngt oss för att hjälpa Yusuf att prestera det underlag som myndigheten i USA kräver. Vi har givit all assistans vi har kunnat och det har varit lite trögt att få fram det materialet.[29]
Myndigheten i USA har lovat nytt besked i oktober, tillägger hon.
Abdirisak Aden har rätt när han jämför med apartheidlagarna. Anders Kruse skriver bekymrat om rättslösheten i sanktionsregimen i en specialtidskrift. Han varnar för att jurister kan sätta sig på tvären och upprörda medborgare börja kringgå FN:s påbud: “Det verkar omöjligt att reagera mot civil olydnad mot orättvisa sanktioner genom att bötfälla folk som tror att de hjälper oskyldiga eller genom att skicka dem i fängelse.”[30] Alltså: det går bra att beröva somaliska invandrare deras medborgerliga rättigheter, men när infödda svenskar bryter mot sanktionsreglerna är det politiskt omöjligt att ingripa.
Ännu, vill säga.
Jag tror inte att rättsstatens pågående sönderfall är en tillfällighet sprungen ur den nuvarande administrationen i Washington och terrordåden den 11 september 2001. Den preventiva rättvisan började breda ut sig redan tidigare, och även en statsmakt som den svenska tar sig stora friheter när massmedierna fått känslorna att rusa och lagrummen kan tänjas ut. Det visar erfarenheterna från Hans Holmérs kurdjakt och toppmötet i Göteborg 2001. Justitieminister Thomas Bodström lanserar idag lagar som ska tillåta “förebyggande” polisingrepp mot personer som “rent objektivt kan komma att främja framtida brottslighet”.[31]
Då behöver vi det som departementsrådet fruktar: en allmän vägran att delta i det utlysta korståget, en rörelse till försvar för demokrati och medborgerliga rättigheter och en frihet att självständigt och i solidaritet med andra folk avvisa den krigspolitik och det rättsliga godtycke de styrande drar över oss i det internationella samarbetets namn.
Jag tänker inte bara på EU. När USA:s statsledning och dess följeslagare nyttjar säkerhetsrådet till att påtvinga världen sina diktat blir också FN en fara. I den officiella svenska vördnaden för FN gömmer sig en dubbelhet. När USA och dess allierade sätter sig över FN-stadgan är regeringen snar att samtycka. Men så snart de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet kommit överens om något, ska påbuden för folkrättens skull följas till sista ändelsen. Politiken borde vara omvänd: motstånd när de stora stövlar runt bland paragraferna, motstånd när de rider på dem.
Mikael Nyberg, Arena 6/2005
NOTER
[1]. http://www.globalsecurity.org/military/library/news/2001/11/mil‑011107‑usia12.htm, http://www.9‑11commission.gov/staff_statements/911_TerrFin_Monograph.pdf, s 14.
[2]. http://www.lifeusa.org/LIFE_Projects.161+M548a8cdb8fe.0.html
[3]. http://www.ombwatch.org/article/articleview/2558/1/49?TopicID=2
[4]. National Commission on Terrorist Attacks Upon the United States. Monograph on Terrorist Financing, Staff Report to the Commission, <http://www.9‑11commission.gov/staff_statements/911_TerrFin_Monograph.pdf>, s 79.
[5]. A.a., s 10, 79, 81ff.
[6]. http://www.law.northwestern.edu/depts/clinic/ihr/display_details.cfm?ID=326&document_type=commentary, Washington Post 020917, Aftonbladet 031223.
[7]. svt.se/nyheter 011214.
[8]. Gunnar Lindstedt, Glömskans tid, Stockholm: Bokförlaget DN, 2002, s 19.
[9]. Hans Dahlgren, Underlag för svar till konstitutionsutskotteti granskningsärende 2001/02:25, 020226. Jfr
[10]. Lindstedt, a.a., s 31f.
[11]. AP-telegram 020212.
[12]. Svenska Dagbladet 020411.
[13]. EU-nämndens protokoll 2001/02:26, http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=3751&typ=eunprot&rm=2001/02&bet=26; 2001/02:27, http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=3751&typ=eunprot&rm=2001/02&bet=27
[14]. Peter Staverfeldt, Utrikesdepartementet, Sammanfattning av planerna på ett brev om sanktioner från EU till FN:s säkerhetsråd år 2002, 050826. Jfr Lindstedt, a.a., s. 36.
[15]. http://www.9‑11commission.gov/staff_statements/911_TerrFin_Monograph.pdf, s. 85, not 72.
[16]. Press Release SC/7487, AFG/203, 020816, http://www.un.org/News/Press/docs/2002/sc7487.doc.htm
[17]. Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:116, 020530.
[18]. A. a.
[19]. http://www.9‑11commission.gov/staff_statements/911_TerrFin_Monograph.pdf, s. 85, not 72.
[20]. Lindstedt, a. a., s. 37, Aftonbladet 020427.
[21]. Mejl från Anders Kruse till hemlistämplad mottagare i USA 031106, UD 2004/29140.
[22]. Svar på fråga från Gustav Fridolin 041103, UD 2004/58750.
[23]. Anders Kruse, mejl 040406 till hemlighållen mottagare, sannolikt Chip Poncy på US Treasury Dpt, UD 2004/29356.
[24]. Anders Kruse, PM 040426, UD 2004/29133. Delvis hemligstämplat.
[25]. Anders Kruse, mejl 050805.
[26]. Hans Dahlgren, mejl 050921.
[27]. Ekots lördagsintervju 040911. Intervjuare: Björn Elmbrant.
[28]. Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt, pressmeddelande nr 79/05, 050921.
[29]. Studio ett, P1, 050921.
[30]. Journal of Financial Crime, The official journal of the Cambridge International Symposium on Economic Crime, Vol. 3, No. 3, March 2005, s. 217ff.
[31]. Citat från departementets kommentar till lagförslaget, Jan Guillou, Aftonbladet 051016.