Det nya Europas överhet klagar över folkligt motstånd mot nyliberala reformer i arbetsliv och offentlig verksamhet. Demokratins formaliteter står i vägen för djärva framstötar. Hur tar man sig förbi hindren? En skribent i Financial Times vet besked. Aftonbladet 4 december 2006.
DEMOKRATIN ÄR ETT TRASSEL för den borgerlighet som söker sig ur välfärdsstaten. Hur åstadkommer man något som flertalet motsätter sig, när flertalet formellt bestämmer? Så här ska en ny fransk regering göra, föreslår en skribent i Financial Times:
1. Kör hårt de första hundra dagarna, ”då reformer kan genomdrivas utan allvarligt motstånd från intressegrupper”.
2. Övervinn alla invändningar ”genom att övertyga folk om att alternativ saknas”.
3. Genomför ”marknadsinriktade reformer i smyg, utan offentlig debatt”, om nödvändigt genom att ”köpa ut … fackföreningar och offentliganställda”.
Framgångsrika länder på området som Chile, Sverige och Nya Zeeland har ”använt en blandning av dessa lösningar för att lätta välfärdsstatens börda”. Framför allt gäller det att ge medborgarna individuella möjligheter att ”välja bort systemet”, det vill säga offentliga inrättningar som enhetsskola, statliga pensioner och allmänna sjukförsäkringar.
Författaren till artikeln heter Jacob Arfwedson. Jag antar att han är svensk, men det har mindre betydelse. Han tillhör Stockholm Network, en sammanslutning av mer än hundra ärkeliberala tanketruster och påtryckarorgan i Europa. Timbro och Ratio finns med på listan, men organisationen har, namnet till trots, sitt säte i London. Verksamheten stöttas av 25 större finansiärer, bland dem programvaruföretag, riskkapitalister, läkemedelsbolag, sjukvårdskoncerner, energiproducenter och sammanslutningar av företag. Var och en bidrar med minimum 10.000 pund om året.
Det gäller, som Arfwedson formulerar det i en annan artikel, att rensa det nya Europa från ”social ingenjörskonst” och ”fransk rationalism”.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 4 december 2006