Vad kan vi lära Somalia?

Somalierna måste sluta göra motstånd, börja tänka på fred i stället. Först då kan den USA-stödda etiopiska ockupationsmakten dras tillbaka. Det är UD:s budskap till en nation med 850.000 människor på flykt undan krigsherrar, etiopiska soldater och stridsflygplan från USA – utrustade med kanoner från svenska Bofors. Aftonbladet 26 november 2007.


VÄRLDSSAMFUNDET BÖRJAR TRÖTTNA, förklarar Jens Odlander, Sveriges ambassadör för fredsprocessen i Somalia, vid ett möte på ABF-huset. Det är dags för somalierna att skärpa sig.

Somalierna i salen frågar om den etiopiska ockupationen. 850.000 människor är på flykt. Ockupanterna terroriserar befolkningen, och lydregeringen hindrar hjälpen till de svältande. Varför talar ingen om brott mot folkrätten?

Frågorna irriterar ambassadören. Hans chef, Marika Fahlén, griper in för att prata om inklusiv dialog, kvinnans roll och det civila samhället. Det är viktigt, tycker hon, att somalierna inte gräver ner sig i det närvarande: ”Utan visioner kommer man ingen vart.”

Jag minns förra hösten. Då hade somalierna jag träffade förhoppningar. Krigsherrarna och de kattuggande våldsmännen hade flytt Mogadishu. Flygplatsen öppnade, hamnen öppnade. Folk kunde gå på gatorna utan att vara rädda.

Men från State Department kom bekymrade kommunikéer: al-Qaida hade tagit över, världssamfundet måste ingripa. Vita huset lät bilda en internationell kontaktgrupp för att styra och ställa i Somalia. Sverige och Norge fick plats liksom EU, Tanzania och de forna kolonialmakterna Storbritannien och Italien.

När den provisoriska regering stormakterna utsett åt somalierna likväl såg ut att falla vände sig USA till Etiopien. I december 2006 invaderade etiopierna Somalia understödda av amerikanska stridskrafter. Flygande fästningar från USA bearbetade människor på marken med Boforskanoner och automatgevär kapabla att avlossa 1.800 skott i minuten.

Utrikesminister Carl Bildt tog avstånd från invasionen, men i kontaktgruppen fortsatte samarbetet med USA.

”Det är så diplomater arbetar”, förklarar fredsambassadören Jens Odlander. ”Vi måste förstå alla parter. Ni kanske inte gillar det, men vi gör det i alla fall.”

Visst, säger han, man har rätt att ta till vapen mot en ockupant. Men då är det omöjligt för Etiopien att dra sig ur: ”Världssamfundet kan inte låta jihadisterna ta över igen.”

Somalierna ska alltså skärpa sig. Sluta göra motstånd, delta i fredsprocessen. Då kan FN ta över och de etiopiska soldaterna åka hem. Regeringen i Addis Abeba önskar inget hellre, försäkrar ambassadören.

”Sluta skjuta, börja samtala i stället!” avslutar Marika Fahlén. ”Gå hem och tänk på barnen som dör. Somalierna är kända som duktiga företagare, men varför entreprenörer i kat, vapen och piratdåd? Tänk om ni kunde bli entreprenörer i fred i stället!”

Somalierna kan lära av föredömen i branschen. Utrikesdepartementet i Stockholm ger dem något att tänka på när de hör de flygande fästningarna med Boforskanonerna komma farande över himlen.

Mikael Nyberg, Aftonbladet 26 november 2007