EU-kommissionen lanserar ett program för frihandel. Det handlar om monopol för kapitalen i toppen av världsekonomin och den hårdaste konkurrens för alla som befinner sig därunder. När 80 procent av förädlingsvärdet tillfaller storbolag i Europa blir det ingen allmän välfärd av tillväxten. En artikel i Ordfront Magasin 3/2008.
PÅ MALABAR HILL i Mumbai reser sig till hösten ett 60 våningar högt palats. Det kommer att vara försett med biograf, gym, pooler och grönskande terasser. 600 tjänare ska passa upp, 168 bilar får plats i garagen, och på taket kommer tre helikoptrar att kunna landa. Huset blir residens för den indiske kapitalisten Mukesh Ambani, det ska trona som en symbol för det nya Indien, öppet för världsmarknad och privat företagsamhet.
Men i Mumbais kåkstäder och i byarna bortom horisonten är bilden av utvecklingen mörkare. När jag var i Indien i början av 1990-talet talade folk upprört om ”the Dunkel draft”, Arthur Dunkels utkast till världshandelsorganisationen WTO. Flera hundratusen människor demonstrerade mot försöken att utsträcka frihandeln. De hade starka skäl.
I det som kallas frihandel gömmer sig ett politiskt program. Handelshinder är inte bara tullar och importkvoter utan alla regleringar och offentliga institutioner som står i vägen för de största företagens utbredning.
Efter drygt ett årtionde i EU har också Sverige lärt sig gången: när kapitalet ska flöda fritt blir politiska angelägenheter plötsligt handelsfrågor som lyfts ur den nationella demokratin för avgörande i högre instanser, där 15.000 lobbyister väntar.
De mest inflytelserika påverkarna behöver inte ens lura i lobbyn. De har direkt access. I mars offentliggjordes en lista över rådgivare till EU:s kommissionärer. Ett namn väckte uppmärksamhet: Etienne Davignon, rådgivare till den ansvarige för utvecklingsfrågor, belgaren Louis Michel. Davignon sitter i styrelsen för ett par av Belgiens största företag, han var tidigare vice ordförande för EG-kommissionen, han tog med Pehr G Gyllenhammar initiativ till European Round Table of Industrialists 1982 och han är ordförande för Bilderberggruppen.
Vad får en av de översta bland de översta att engagera sig som rådgivare i utvecklingsfrågor?
Det är ett gammalt intresse. Davignon inledde sin karriär i belgiska utrikesdepartementet 1959, just som belgiska Kongo tillkämpade sig självständighet. Han var inblandad i de stämplingar mot den nya staten som utmynnade i mordet på frihetsledaren Patrice Lumumba 1961.
Nu tillhör han ledningen för Suez, en fransk-belgisk koncern med starka intressen i utvecklingsländerna. Det handlar om naturgas, elektricitet och vatten- och avloppssystem. I Afrika har har bolaget stora planer. Således ger Davignon sin kommissionär råd om ”politiken för Afrika, i synnerhet om den privata sektorns roll i den ekonomiska utvecklingen av Afrika söder om Sahara”. Med privatiseringar av vattenförsörjning och annan infrastruktur blir det affärer för Suez.
Det kallas frihandel och tillhör det prioriterade i EU:s politik. Avregleringarna inom unionen måste åtföljas av en kraftfull politik för att säkra tillgång till andra länders marknader och råvaror, förklarade kommissionären Peter Mandelson när han i oktober 2006 presenterade strategin Global Europe: Competing in the World.
Handeln över gränserna ser inte ut som i de klassiska nationalekonomiska modellerna, påpekar kommissionen. När storföretagen ”lejer ut alltmer komplexa tillverkningsprocesser och tjänster till lågkostnadsländer” kommer det mesta av handelsutbytet att ske längs världsomspännande koncerners försörjningslinjer: ”Vertikal integration av produktionen – där komponenter till en produkt kan härröra från en rad länder – ersätter traditionell handel med färdiga varor.”
Kommerskollegium i Sverige har räknat på märkesskor tillverkade i Kina och Vietnam för europeiska företag: ända upp till 80 procent av förädlingsvärdet hamnar i EU. Bara 20 kronor av varje hundring går till fabriken i Asien där unga kvinnor sitter i rad på rad och tillverkar skorna. Resten tillfaller de europeiska bolag som äger skornas varumärken och står för design och marknadsföring. Följaktligen, förklarar Peter Mandelson, är det feltänkt att söka bromsa importen. Det skadar bara den europeiska företagsamheten.
Frihandel ska det vara. Det vill säga: monopol för kapitalen i toppen av de världsomspännande näringskedjorna och den hårdaste konkurrens för alla som befinner därunder.
Några hundra storföretag – de flesta från de rika länderna – behärskar världshandeln. De har överlägsna kapitaltillgångar, de äger den mest avancerade tekniken, och de kontrollerar försäljningskanaler och strategiska delar av produktionsprocessen. EU:s handelspolitik syftar till att säkra de europeiska koncernernas överläge.
Främmande länder ska avskaffa kvarvarande tullar, regelverk och begränsningar av utländska investeringar till skydd för sina industrier, jordbruk och tjänsteföretag. Finansmarknaderna ska öppnas, inga statliga subventioner ska missgynna europeiska bolag, och vid offentlig upphandling ska det vara förbjudet att sätta nationell utveckling framför rätten för EU:s koncerner att konkurrera om kontrakten.
Unionen fordrar också fri tillgång till andra länders råvaror och energiresurser. Argentina och flera afrikanska länder begränsar exporten av skinn för att gynna inhemsk vidareförädling. Det vill Bryssel sätta stopp för. Sak samma med Rysslands strävan efter nationell kontroll över olja, naturgas och rörledningar.
Samtidigt kräver EU bättre skydd för sina företags intellektuella äganderätt, det vill säga de varumärken, patent och upphovsrätter som ger dem monopol på forskning, produktutveckling och annat skapande arbete. All världens råvaror och arbetskraft ska finnas att tillgå till lägsta pris, men inga regleringar, ingen piratkopiering, inga irreguljära försäljningskanaler får hindra storbolagen att ta ut monopolpriser. Så ska EU fortsatt tillgodogöra sig upp till 80 procent av förädlingsvärdet i de globala produktionsprocesserna.
Men i WTO:s Doharunda går det trögt. Utvecklingsländerna har kollektivt satt sig emot de mest långtgående kraven. Därför söker EU och USA tilltvinga sig eftergifter i handelsavtal med enskilda länder och regioner. Bryssel hotar Europas före detta kolonier i Afrika, Karibien och Stilla havs-området, med bestraffningar om de inte öppnar sina marknader. Kommissionen medger i ett brev som läckt ut att ”det kan finnas kostnader” förbundna med sådana handelsavtal. Lokala småbrukare och matproducenter har redan svårt att klara konkurrensen från EU:s högproduktiva och subventionsmättade jordbruks- och livsmedelsindustri. Men ”vaga utvecklingsmål” hör inte hemma i förhandlingarna, heter det: ”De kan beröva avtalen deras mening.” Frihandel ska det vara.
Följderna är kända. I Guinea-Bissau har Suez tagit över vattenförsörjningen, i Senegal och Elfenbenskusten ett annat europeiskt bolag. Teknik och administration har bättrats, skriver FN i en rapport. ”Men höjda avgifter gjorde vattnet för dyrt för många av de fattigaste samhällsgrupperna, vilket ledde till att folk stängdes av från vattentillförseln för att de inte kunde betala.” Erfarenheterna från Latinamerika är liknande.
I pågående förhandlingar med Indien kräver EU fri tillgång för sina bolag till marknaderna för tjänster. Suez förväntar sig fortsatta privatiseringar av vatten och avlopp, och Carrefour och Tesco planerar att i konkurrens med Wal-Mart invadera detaljhandeln. Varuhus ska byggas, varumärken etableras och effektiv logistik introduceras. I grosshandeln är de utländska kapitalen redan på väg in, och i butiksledet har Mukesh Ambani, härskaren på Malabar Hill, påbörjat omställningen. Men de hypermoderna snabbköpen möter motstånd. Uppretade gatuförsäljare och ägare till småbutiker tvingade Ambani att stänga 20 varuhus i Uttar Pradesh i början av oktober.
Protesterna framstår i frihandelsretoriken som hinder för utveckling och välfärd. Upp till 40 procent av den mat bönderna skördat ruttnar bort, hävdar ekonomerna, och småbutiker och stånd vid vägkanterna står för 98 procent av försäljningen i detaljhandeln. Vad skulle inte storskalig grosshandel och moderna affärskedjor kunna åstadkomma?
Kalkylerna bortser från det avgörande. Den småskaliga tjänstesektorn är räddningen för de indier som flyr misären på landsbygden. 40 miljoner människor arbetar i detaljhandeln, och räknar man med anhöriga försörjer den kanske 160 miljoner. Småhandlarna har redan börjat trängas undan, och om de utländska jättarna får fritt tillträde förlorar tiotals miljoner indier sin försörjning. De hårda inskränkningar av gatuhandel och gatukök som myndigheterna i Delhi, Mumbai och andra storstäder nyss infört är en föraning.
Vart ska gatuförsäljaren som affärskedjorna och polisen driver bort ta vägen? Den omtalade IT-sektorn har inte arbete för mer än någon procent av befolkningen.
När Sverige höjde sig ur fattigdom sög en allsidig industriell utveckling upp överflödet av arbetskraft. Arbetarrörelsen gjorde det omöjligt för exportkoncernerna att lita till låga löner och långa arbetstider i konkurrensen. De tvingades utveckla sina produkter och sin produktionsteknik och fick i detta arbete statligt stöd. Ericsson, Asea och Astra växte i symbios med en stark offentlig sektor. Främmande företags patent var sällan ett besvär, bolagen hade skydd mot utländska övertaganden och de gynnades av statliga subventioner och nationella regleringar av kapitalmarknaderna.
På liknande sätt närmade sig Sydkorea överskiktet. Handelshinder omslöt hemmamarknaden, och staten stöttade ledande exportkoncerner. Landet sålde över 4 miljoner bilar utomlands 2005 – men importerade bara 30.000, 2 procent av den inhemska försäljningen.
Frihandeln, den så kallade, ändrar förutsättningarna. 1996 träffade jag Meera Shankar, en stjärndiplomat som företrätt Indien i handelsförhandlingarna.
– Den sydkoreanska utvecklingsmodellen är nu mycket svår att tillämpa till följd av det ändrade internationella läget, förklarade hon.
De kapitalistiska stormakterna gör det svårt för ytterligare länder att följa exemplet. WTO-avtalet förbjuder många av de åtgärder en nationellt kontrollerad industrialisering kräver. Om EU genomdriver sitt Global Europe och USA har framgång med sina påtryckningar försvinner de öppningar som finns kvar.
Återstår att växa med hjälp av gynnsamma villkor för produktion under utländsk kontroll. Det utesluter inte snabb tillväxt och framgångsrika inhemska företag. Smala samhällsskikt kan leva gott på att betjäna de stora monopolen, och enskilda lokala kapitalister kan bli ofantligt rika. Indiska media kungjorde nyligen att Mukesh Ambani gått förbi Bill Gates på listan över världens rikaste. Rankningen är omdiskuterad och förknippad med en bubbla på Mumbaibörsen, men på Malabar Hill reser sig ett påtagligt prov på Abamanis förmåga att ackumulera kapital. Åtta miljoner invånare i de omgivande kåkstäderna kan mäta den mot sina egna tillgångar: de bor 10 till 12 i varje rum och saknar vatten, avlopp och elektricitet. Flera tiotusen barn under fem år avlider varje år i slummen till följd av fattigdom och undernäring.
Det är svårt för en allsidig ekonomi och allmän välfärd att få fäste i de nedre delarna av de globala näringskedjorna. När 80 procent av förädlingsvärdet tillfaller Europa, och när den lokala överklassen fått sitt, blir det inte många rupier över för gatuförsäljaren som affärskedjorna och polisen drivit bort.
Söder om Mumbai planerar Mukesh Ambani Asiens största ekonomiska frizon, ett undantagsland för företagsamheten, en frälsning från skatter, arbetsrätt och fackföreningar. Här ska utländska koncerner erbjudas förstklassig infrastruktur och avskilda, luftkonditionerade kvarter. Boendet, shoppingmiljön och allt annat ska vara ”exakt som i USA”, heter det.
I stället för allmän välfärd höjer sig så palats och muromgärdade reservat ur de nya tillväxtländerna. Utblottade bönder och lantarbetare flyttar varje dag i tusental till Delhi, Mumbai och andra metropoler. Frizonerna och fastighetsprojekten i städernas utkanter är en möjlighet för de övre samhällsskikten att avskilja sig. Men då ska först marker exproprieras och lösas in till underpris.
I det 14.000 hektar stora området söder om Mumbai bor 250.000 människor som vägrar att lämna sina hem och åkrar. ”Vart ska vi ta vägen?” säger en företrädare i en intervju. ”I samma stund som Ambani tar över denna jord, bygger han ett slott på den. Ambani kommer inte att låta mig sätta min fot här utan visum.”
I Nandigram utanför Calcutta rasar väpnade strider om jorden. Den till namnet kommunistiska delstatsregeringen, som kurtiseras av USA och EU för sina liberala reformers skull, skickar polis och våldsmän att skjuta ihjäl och misshandla bybor som försvarar sina ägor mot en planerad frizon för utländskt kapital.
Så kommer frihandeln världen till del. Det är inte säkert att den kommer så mycket längre. Från Argentina och Bolivia är Suez redan utslängt. Dyrt och dåligt var vattnet som det globala Europa saluförde.
Mikael Nyberg, Ordfront Magasin 3/2008