Den värsta katastrofen i Afrika, säger FN. Värre än Darfur. Somalia är med USA:s direkta understöd ockuperat av Etiopien, och en miljon människor är på flykt i sitt eget hemland. Men det är tyst i medierna och Säpo jagar dem som bryr sig. Tre svensksomalier hotas av långa fängelsestraff för att de skickat pengar till Somalia. De kallas terrorister. En artikel i Aftonbladet 18 mars 2008.
TUNGT BEVÄPNADE poliser, tränade att oskadliggöra de farligaste våldsverkare, tränger sig in i tre hem i Rinkeby tidigt på morgonen den 28 februari. Barn skriker i skräck medan de svartklädda männen vänder upp och ner på allt, till och med sophinken. Strax lyser ordet ”terror” i rubrikerna och säkerhetspolisen meddelar att den gripit tre svenska medborgare som ”förberett terrordåd och även finansierat terrorbrott”.
Ekobrottsmyndigheten larmar samma dag om hemliga penningnätverk, hawalas, som ”används av muslimer över hela världen” och är perfekta ”för kriminella grupperingar och terrorister att verka i”.
Men nu tar Säpo ”seriöst” på frågan, försäkrar Magnus Ranstorp, terroristexpert vid Försvarshögskolan, i medierna. Han är belåten, och han säger att det inte förvånar honom att de gripna är somalier. Det har ju ”pågått terrorverksamhet där under lång tid”.
Den verksamhet Magnus Ranstorp och Säpo bedriver är något annat. Den kallas krig mot terrorismen. Till vapnen hör en förvriden bild av världen och en med rasism mättad föreställning om muslimens ondska. Det våra terroristexperter har att säga om Somalia är filmen Black Hawk Down på byråkratprosa: historien om ett svart hål av våld och terror, ett land som med kulsprutor och raketer möter världssamfundets försök att främja fred och försoning.
FN:s flyktingorgan beräknar att minst en miljon somalier, en tiondel av befolkningen, är på flykt i sitt eget land. Många bor i tält eller plåtskjul i hettan och har brist på vatten och förnödenheter. Flickor våldtas, koleran sprider sig och mödrar ser spädbarn förtorka och dö av svält. Det är, säger FN:s företrädare, den värsta humanitära katastrofen i Afrika. Värre än Darfur. Men det råkar också vara en i det närmaste okänd katastrof. Inga storstilade hjälpkampanjer, inga larm om folkmord, inga krav på att de ansvariga ska utsättas för sanktioner och ställas till svars. Skälet är enkelt: bland de ansvariga finns de högsta företrädarna för ett självutnämnt världssamfund.
Magnus Ranstorp talar i Dagens Nyheter om ”regionala konflikter i Somalia”. Som om USA inte skulle vara inblandat. På Sidas hemsida finns bara ett ändlöst somaliskt inbördeskrig. Inget USA, inget Etiopien, inga främmande makter alls. Då är det inte konstigt att nyhetsreportrar och säkerhetspoliser föreställer sig en kamp mellan sittande regering och islamistisk opposition.
Det är sant att Somalia i snart två årtionden härjats av inre strider. Det är också sant att världssamfundet, det så kallade, på alla upptänkliga sätt saboterat den somaliska nationens försök att resa sig ur sin söndring.
I en sex månader lång andhämtning 2006 kunde folket i Mogadishu njuta av fred och lag och ordning. Elva lokala islamiska domstolar hade förenat sig och sina miliser för att få slut på striderna. De hade starkt folkligt stöd och företrädde en bred koalition av politiska och religiösa krafter. Där fanns anhängare av en strikt tolkning av islam, men de var på intet sätt dominerande.
Kvinnor kunde nu gå till marknaden utan frukta att bli angripna och våldtagna av beväpnade, påtända tonåringar. Våldsmännens vägtullar försvann, vapnen samlades in och frivilliga röjde upp i bråten. Ungdomar spelade fotboll på gatorna, och hjälporganisationerna kunde plötsligt verka utan allvarliga hinder. Det var, som FN:s högste representant för Somalia förklarat, ”en gyllene tid”.
Men USA och dess förbundna ansåg att Somalia förtjänade något bättre. Vid sidan om FN skapade Vita huset en kontaktgrupp för Somalia med företrädare för bland andra Sverige och Norge. Tanken var att få stopp på de islamiska domstolarna och stötta den övergångsregering som på utländskt initiativ bildats två år tidigare – en föraktad samling krigsherrar och korrupta klanledare, isolerad i staden Baidoa.
När de islamiska domstolarna inte lät sig hejdas, vände sig USA till Etiopien, regionens militära stormakt. Med amerikanskt understöd tågade den etiopiska armén in i Somalia med övergångsregeringen i följe.
Det var julen 2006. Operationen skulle, som kriget mot Irak, vara över på ett par månader. Men de etiopiska soldaterna är fortfarande kvar, trängda av ett tilltagande väpnat motstånd, och den installerade regeringen sitter där den sitter endast tack vare sina höga beskyddare. Förra året fick den 32 miljoner dollar från Saudiarabien för en försoningskonferens, men premiärminister Ali Mohammed Gedi la beslag på det mesta för egen del, varpå amerikanerna beordrade honom till Addis Abeba, där han efter hårda förhandlingar gick med på att avgå i utbyte mot exil i USA – och rätten att behålla pengarna.
Mot denna lydregering står den breda politiska allians för Somalias befrielse som de islamiska domstolarna, somalier i exil och avhoppare från övergångsregeringens parlament upprättade i september 2007. Vita huset talar om muslimsk terrorism, och våra säkerhetspoliser säger efter, men de jihadister de gör till företrädare för den somaliska oppositionen står i själva verket utanför motståndsalliansen.
USA:s företrädare medger idag att spelet om Somalia slagit fel. Vita huset överväger därför en ny strategi – dela landet, erkänn utbrytarstaten Somaliland och bygg brofästen i den autonoma provinsen Puntland vid inloppet till Röda havet. Somalilands regering har redan varit på officiell visit i Washington och flygplatser och hamnar förbereds för USA:s stridskrafter.
Peter Pham, rådgivare till Pentagon och State Department, går rakt på sak i en krönika i World Defense Review: ”Det är ingen hemlighet att före detta Somalia har betydande naturtillgångar.” Kina inresserar sig för oljan i Puntland, berättar han, och ”det finns all anledning att tro att det finns motsvarande rikedomar inte bara på Somalilands territorium utan också i dess vatten.” Sverigebaserade Lundin Petroleum, ägt av kanadensiska Talisman Energy, har redan hört sig för hos regeringen i Hargeisa om utvinning av olja och naturgas. Då är det hög tid att lära afrikanerna villkoren i detta nya scramble for Africa:
”Varje stat (och blivande stat) är visserligen i sin fulla rätt att ordna sina kommersiella förbindelser som den finner bäst … men myndigheterna i Hargeisa bör betänka de långsiktiga strategiska följderna av sina beslut … Även om Kanadas och Sveriges utrikespolitiska ledningar vore mindre avskilda från intressena hos sina företagarklasser, skulle de två länderna knappast utgöra mycket till strategiska allierade för någon, än mindre för en framväxande stat i en så farlig omgivning som Somaliland befinner sig i. Däremot finns det … en lång tradition hos amerikanska företag och regeringar att arbeta ihop, där de senare ofta följer de förra i spåret och USA:s politiska intressen anpassar sig för att främja de ekonomiska intressena hos sina medborgare. Regeringen i Hargeisa bör inte bara vara öppen för närmanden från amerikanska företag. Den bör aktivt uppvakta dem, medveten om att utan betydande kommersiella band med Förenta staterna kommer alla politiska förbindelser – om det blir några överhuvudtaget – att vara mycket bräckliga.”
Så går spelet vidare medan de etiopiska trupperna skjuter urskillningslöst omkring sig i Mogadishu och USA:s flygande fästningar far fram och åter över landet för att med Boforskanoner förinta misstänkta mål. I filmsnuttar på nätet går det att följa hur lastbilar fraktar högar med lik, med hud flagnande från kranierna, för avstjälpning i gravar utanför huvudstaden. Ingen Bono eller Sir Geldof är på plats, Läkare utan gränser har flytt landet och kvarvarande hjälporganisationer har stora svårigheter.
Det som hållit landet uppe är pengarna från somalierna i utlandet. Världsbanken beräknar att dessa överföringar stod för 60 procent av Somalias BNP 2004. Idag är siffran säkert ännu högre.
Inget Western Union eller Nordea har kontor i Mogadishu, bara de förtalade hawala-företagen. Störst i branschen var al-Barakaat, som Bushregeringen godtyckligt stämplade som al-Qaidas bank efter den 11 september. FN:s säkerhetsråd påbjöd en frysning av företagets alla tillgångar och flera medarbetare, bland annat i Sverige, försattes i ekonomisk karantän. När FBI i efterhand letade bevis tillstod man att al-Barakaats papper var i bättre ordning än många västliga bankers. Det fanns inte ett spår av någon terrorfinansiering. De utpekade svenskarna är idag strukna från FN:s sanktionslista, men svenska al-Barakaat förblir bannlyst och de pengar 800 flyktingar från Somalia satt in är ännu frysta. Alltså går somalierna i Sverige till andra hawala-företag, en del av dem med sämre ordning på räkenskaperna.
De tre män den nationella insatsstyrkan störtade in hos har organiserat insamlingar till flyktingarna, till sjukhusen och till andra välgörande ändamål i sitt forna hemland. Pengarna har de förmedlat på det sätt som stått öppet för dem. De stöder alliansen för Somalias befrielse, en av dem har en ledande ställning i den, och de hävdar sitt folks rätt att göra motstånd mot ockupationsmakten. För detta riskerar de långa fängelsestraff, och vare sig de släpps eller inte har de terrorstämpeln på sig. En hel folkgrupp i Sverige känner sig utpekad och utlämnad till rättsligt godtycke.
Magnus Ranstorp är belåten: ”Säpos arbete sänder positiva signaler både utanför och inåt landet. Det här får kanske de som planerar att samla in pengar till en konflikt eller direkt till terrorism att … tänka sig för eftersom deras agerande kan få konsekvenser.”
Det är ingen oberoende expert som uttalar sig. Ranstorp är en av riktkarlarna. Han har arbetat för USA:s försvarsdepartement, och han är rådgivare till kommissionen i Bryssel i frågor om ”våldsam radikalisering och rekrytering av extremister inom EU”.
Den terroristlag de tre somalierna riskerar att dömas efter är en apartheidlag. Terrorism är för EU och dess medlemsstater terrorism bara i den mån den riktas mot den egna sidan i det som Harvardprofessorn Samuel Huntington kallar civilisationernas krig. Det stadgar EU:s ministerråd uttryckligen i ett uttalande som svenska domstolar har att beakta. Rambeslutet om terrorism omfattar, heter det, endast ”personer vars syften utgör ett hot mot /EU-ländernas/ demokratiska samhällen … och den civilisation på vilka dessa samhällen bygger”. Rättfärdigt motstånd mot de nya kolonialkrigen kriminaliseras medan de västerländska värdenas våldsmän kan utföra alla de illdåd som uppräknas i paragraferna utan att någon nationell insatsstyrka störtar in i deras hem klockan sex en morgon.
Sverigedemokraterna är småhandlare i branschen. Det är dags att sätta stopp för hetsen mot somalierna i Sverige. Skänk pengar till Somalia genom lämplig hawala! Svensk-somaliska freds- och utvecklingsorganisationen SFU har ett plusgirokonto för humanitärt bistånd: 459388-5.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 18 mars 2008