Gör Barack Obama slut på kriget i Irak om han blir president? Det tror många europeiska kommentatorer. Men något verkligt återtåg lovar inte den tilltänkte fredspresidenten. Det handlar om en strategisk omgruppering i kampen om Mellanöstern och dess olja. Liksom John McCain planerar Obama att höja militärutgifterna. Svt opinion 6 oktober.
”EN NY PRESIDENT ändrar inte USA:s utrikespolitik. Det spelar ingen roll om han är republikan eller demokrat, vi är under alla omständigheter helt emot ockupationen.” Så kommenterar Nassar al-Rubaie, talesman för Moqtada al-Sadrs shiitiiska rörelse i Irak, utsikten att Barack Obama flyttar in i Vita huset.
I den europeiska debatten låter det annorlunda. Här framstår Obama som en ny Kennedy, en hjältefigur som ska sprida fred och frihet över världen.
Kommentatorerna förbiser att demokratiska presidenter genom historien varit väl så krigiska som republikanska. Det var Kennedy som började skicka soldater i tiotusental till Vietnam.
Retoriken i presidentvalskampanjen säger sällan något bestämt om den efterföljande politiken. Få minns idag att Bush gick till val på en mer återhållsam utrikespolitik – USA skulle i större utsträckning sköta sina egna affärer, inte sylta in sig i andras.
Kommer Obama att dra hem trupperna och avsluta kriget i Irak? Det är inte så säkert.
Han var visserligen emot marschen mot Bagdad, och han har lovat att inom 16 månader ta hem soldaterna. Men med hans krigsmotstånd har det länge varit si och så, och hans löfte är försett med finstilta reservationer.
2004 förklarade Obama att USA måste stanna i Irak så länge som krävdes för att operationen skulle bli framgångsrik. Sedan blev han, liksom stora delar av det politiska etablissemanget i USA, bekymrad över det irakiska motståndet och svårigheterna att skapa en stabil lydregim i Bagdad. Han tog intryck av råden från den grupp kongressen utsett att utreda läget – det gällde att med aviseringar om truppnedskärningar få de trätande fraktionerna i Bagdad att skärpa sig.
Obamas plan är inget återtåg från Irak. Han ämnar skicka hem ”stridande” förband och eftersträvar inga ”permanenta” baser i landet, men USA ska, förklarar han, ”lämna efter sig en minimal övervakningsstyrka i regionen för att skydda amerikansk personal och utrustning, fortsätta utbildningen av irakiska säkerhetsstyrkor och utrota al-Qaida”. Hur stor är denna minimala styrka? Obamas rådgivare Colin Kahl har nämnt siffran 60.000 till 80.000 man.
Det handlar om en strategisk omgruppering. USA:s krigsmaskin har kört fast i Irak och Afghanistan. Krigen kostar enorma summor, soldaterna är slitna och det blir allt svårare att hitta nya rekryter. Nästan två tredjedelar av hemmopinionen är emot härtåget i Irak, i omvärlden har USA aldrig förr varit så illa sett, och såväl Ryssland som andra länder vågar utmana amerikanska intressen. Till råga på allt är det nu kalabalik på Wall Street. Då är det nödvändigt för statsledningen i Washington att tänka sig för.
En av Obamas mest prominenta supportrar, den tidigare presidentrådgivaren Zbigniew Brzezinski, varnar för ett fyrfrontskrig med USA:s krigsmakt indragen i både Irak, Afghanistan, Pakistan och Iran: ”Det vore slutet för Amerikas dominans.”
Men samtidigt tilltar den amerikanska statsledningens intresse för regionen. Richard Holbrooke, tidigare FN-ambassadör och möjlig utrikesminister om Obama vinner valet, kallar fyrdubblingen av oljepriset ”den största överföringen i historien av rikedom från en grupp av länder till en annan”. USA:s nästa president måste, förklarar han, uppmärksamma ”de ofantliga långsiktiga geostrategiska följderna”. Oljeländerna kommer inte bara att få allt större ekonomiskt inflytande. De kommer också att få styrka nog att utmana USA i världspolitiken: ”Är det till exempel någon som betvivlar att den nuvarande internationella påstridigheten från Iran, Ryssland och Venezuela har att göra med de ekonomiska muskler som deras växande petrodollarreserver ger?” Venezuela spenderar redan fem gånger så mycket som USA i ekonomiskt bistånd i Latinamerika, och i framtiden, varnar Holbrooke, kommer ännu mer pengar att ”finnas tillgängliga för att finansiera farliga ickestatliga aktörer som söker förgöra Israel eller destabilisera delar av Afrika och Latinamerika – eller attackera Förenta Staterna”.
En lösning är att minska USA:s beroende av importerad olja och utveckla alternativa energikällor. Men strategerna i statsledningen och de privata tanketrusterna tror inte att det räcker långt. Oljan i Mellanöstern förblir avgörande under överskådlig tid. ”I hjärtat av den geostrategiska utmaningen för Förenta Staterna ligger fem länder med sammanknutna gränser”, skriver Holbrooke: ”USA:s Natopartner Turkiet, Irak, Iran, Afghanistan och Pakistan.”
I Barack Obamas plan ingår en förflyttning av trupper till Afghanistan, där det nu dör fler amerikanska soldater än i Irak. Han ämnar också pressa USA:s bundsförvanter i Europa, bland dem Sverige, till större krigsinsatser.
Till detta kommer en fortsatt upprustning av USA:s krigsmakt. Militärutgifterna är idag mer än 25 procent högre än under Vietnamkrigets värsta år (inflationen avräknad), men Obama planerar att höja dem ytterligare. Armén och marinkåren ska utökas med 92.000 man.
Liksom George W Bush förbehåller han sig rätten att ”använda militära maktmedel i omständigheter bortom självförsvar”.
För första gången på 14 år är krigsindustrins kampanjbidrag till demokraterna större än tillskotten till republikanerna. Den tilltänkta fredspresidenten är löftesrik.
Mikael Nyberg, svt opinion 6 oktober 2008