Medan Barack Obama och John McCain kämpade om presidentposten fördes överläggningar tvärs över partigränserna i USA om politiken mot Iran. I en rapport föreslås att USA ska ladda för krig. Men först ett förhandlingsutspel som får opinionen gynnsamt inställd till hårdare tag. Bland de ansvariga för rapporten finns flera av Obamas rådgivare. Aftonbladet 5 december.
JAG TROR ATT DET ÄR tevens fel. Vanligtvis kloka människor ser Barack Obama hålla tal och vet inte till sig av förtjusning. Nu ska det bli förändring!
Så är kampanjen över och jublet förbi. Den nyvalde ledaren träder fram för att presentera sitt team: det är gråansiktena från Wall Street, tanketrusterna och bolagsrummen.
Medan unga valarbetare värvade röster för den hägrande förändringen och teverutorna fylldes med politisk reklam i aldrig tidigare skådad omfattning, var dessa herrar och damer sysselsatta med allvarliga politiska frågor. Sådant som utsikterna att säkra tillförseln av olja från avlägsna delar av världen.
Debatten handlar inte längre om USA ska genomföra en ”förebyggande” militär attack, förklarade diplomaten James Dobbins nyligen. Argumenten bryts ”mellan dem som vill tala först och bomba sedan, och dem som inte tror att det behövs några förhandlingar innan bombningen drar igång”.[1]
Det är som vid uppladdningen inför kriget mot Irak: mot världssamfundet, det vill säga USA och dess förbundna, tycks en skurkstat med ett hemligt program för massförstörelsevapen stå. Visserligen har Iran, till skillnad från det självutnämnda världssamfundet, inte i modern tid startat krig mot något land, och visserligen har varken USA:s spioner eller Internationella Atomenergiorganet IAEA hittat belägg för en pågående iransk utveckling av kärnvapen, men det spelar ingen roll.
Redan med en ”breakout capability”, den praktiska möjligheten att på kort tid skaffa sig kärnvapen, korsar Iran den ”röda linjen”, heter det i en nyutkommen rapport från tanketrusten Bipartisan Policy Center.[2]
Ickepridningsavtalet ger Iran rätt att anrika uran. Likväl måste arbetet stoppas eller omgärdas med drakoniska restriktioner, förklarar författarna till rapporten. De har tänkt ut hur det ska gå till.
Först hårdare ekonomiska sanktioner, sedan förhandlingar utan krav på att Iran först avbryter anrikningen. I stället en tidsgräns: ger Iran inte efter inom ”till exempel 90 dagar” ska USA och dess förbundna stoppa importen av bensin, vilket får svåra följder eftersom Iran har klen kapacitet att raffinera olja. Om inte det förslår: stryp Irans export av olja och naturgas.
Men då blir det oljekris igen. Den nye presidenten måste därför, heter det, ”från dag ett” rusta USA:s styrkor i regionen för en militär attack som kvickt undanröjer det iranska hotet.
Författarna tänker sig att öppningen för förhandlingar ska få hemmaopinionen och de allierade gynnsamt inställda till hårdare tag. Men Kina och Ryssland måste också med. Vita huset bör därför, förslås det, förmå saudierna att hota kineserna med indragna oljeleveranser om de inte ställer upp.[3] Ryssarna ska erbjudas förhandlingar om de planerade missilbaserna i Östeuropa.[4]
Skulle anslutningen likväl bli otillräcklig kan USA med flyg och flotta och mineringar av hamnar på egen hand blockera Irans handel.
Försöker iraniena värja sig är det dags för bombplanen att lyfta mot kärnkraftsanläggningar och militära mål – och sedan kraftverk, elnät, broar och fabriker.
När landet på detta sätt förötts ska det bli som i Irak efter Kuwaitkriget, med inspektörer i en ändlös jakt efter massförstörelsevapen medan USA tar sig rätten att med fortsatta ekonomiska sanktioner och återkommande militära aktioner ingripa mot ”varje återuppbyggnad av den nukleära kapaciteten” och mot ”Irans förmåga att slå tillbaka”.[5]
Författarna ser i sitt krig ”en kinetisk aktion”, ett fysikaliskt fenomen bortom all vedervärdighet, men de fruktar ändå att opinionseffekterna i Mellanöstern och på andra håll kan bli svåra. Ett besvär är att bombningar av kärnkraftverket i Bushehr ”kan få allvarliga ekologiska följder”.[6]
Humanitär hjälp måste till. Annars skulle USA ”förlora internationellt stöd för militära aktioner mot Iran – och för framtida aktioner mot andra stater”. Det kan handla om att ”släppa ner livsmedel och mediciner från luften” eller ”skydda och om nödvändigt förflytta flyktingmassor”.
”Dessa aktiviteter”, avslutar författarna, ”kan pågå i åratal eller kanske till och med årtionden.”[7]
En rapport bland andra?
Tja, bland initiativtagarna till Bipartisan Policy Center finns fyra av landets ledande republikanska och demokratiska kongressmän de senaste åren, bland dem Tom Daschle, utvald av Obama till posten som hälsovårdsminister. Styrelsens ordförande är chef för Exelon, ett av landets största energibolag och stor sponsor av Obamas kampanj.[8]
Till undertecknarna av rapporten hör Dennis Ross, tidigare sändebud för president Clinton i Mellanöstern, nu en av Obamas förtrogna.
Ordförande för projektgruppen bakom dokumentet är Natos tidigare överbefälhavare, general James Jones, som sitter i styrelserna för oljebolaget Chevron och flygplanstillverkaren Boeing. Obama utsåg honom nyligen till rådgivare för nationell säkerhet och framhöll då särskilt att Jones ”förstår sambandet mellan energin och den nationella säkerheten”. [9]
Det är ännu ett ämne tanketrusterna fördjupat sig i.
Nyckelordet är ”energisäkerhet”. James Jones varnar i en rapport för US Chamber of Commerce för långtgående miljöregleringar. Utan växande mängder energi kommer ”den fria, rörliga livsstil vi åtnjutit” att vara i fara.[10]
Men beroendet av fossila bränslen är ett bekymmer. Landet behöver olja till 96 procent av sina transporter. Det gör USA sårbart för störningar av tillflödet. Höga militärer och företagsledare drar i rapporten A National Strategy for Energy Security slutsatsen att USA måste minska sitt oljeberoende med alternativ energi – och samtidigt försäkra sig om ett ökat utbud av olja. Oljeländerna ska förmås att släppa in de utländska oljebolagen så att det blir fart på investeringarna, och USA:s krigsmakt ska skydda den världsomspännande infrastrukturen av oljekällor och transportvägar mot ”sabotage, attacker och politisk manipulation”.[11]
Pentagon bör, föreslås det, ta upp diskussioner med sina allierade om att ”skapa en arkitektur som förbättrar säkerheten i strategiska nyckelområden”. Ett exempel är Centralasien, där ”krig i årtionden har förhindrat byggandet av en rörledning över Afghanistans territorium”, ett annat är området kring Persiska viken.[12]
Det spelar ingen roll hur långt Iran sträcker sig i eftergifter kring kärnenergin. Så länge landet stör den planerade arkitekturen förblir det fredlöst.
Försvagningen av USA:s ställning i världen talar visserligen för försiktighet. Den gamle presidentrådgivaren Zbigniew Brzezinski varnar för ett fyrfrontskrig med USA indraget i både Irak, Afghanistan, Pakistan och Iran: ”Det vore slutet för Amerikas dominans.”[13]
Men spelet är redan långt gånget.
Med Barack Obama får fossilkapitalismen ett fräscht fejs. När gråansiktena satt hangarfartygen i rörelse kommer han att tala i teven igen.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 5 december 2008
NOTER
[1] National Iranian American Council 081120, http://www.niacouncil.org/index.php?option=com_content&task=view&id=1279&Itemid=29
[2] Meeting the Challenge: U.S. Policy Toward Iranian Nuclear Development, A report of an independent task force sponsored by the Bipartisan Policy Center’s National Security Initiative, 19 September 2008, s. i, 52, 72. Jfr. Dennis Ross, Iran: Assessing US Strategic Options, CNAS, s. 52.
[3] Meeting the Challenge, s. vi, 57.
[4] Meeting the Challenge, vii, 57.
[5] Meeting the Challenge, s. 75.
[6] Meeting the Challenge, s. 72.
[7] Meeting the Challenge, s. 75.
[8] Newsweek 080602, http://www.newsweek.com/id/138519
[9] http://change.gov/newsroom/entry/key_members_of_obama_biden_national_security_team_announced/
[10] Thomas J. Donohue & James L. Jones: Energy Security In the 21st Century: Facts, Choices, and Challenges, Institute for 21st Century Energy & U.S. Chamber of Commerce, s. 1, <http://energyxxi.org/reports/Energy_Se08, s. 104.
[11] A National Strategy for Energy Security, Energy Security Leadership Council & Securing America’s Future Energy, Sept 2008, s. 104.
[12] A National Strategy for Energy Security, Energy Security Leadership Council & Securing America’s Future Energy, Sept 2008, s. 114ff.
[13] Financial Times 080721