På scenen två musiker och Jenny Wrangborg, kallskänka och poet. ”Vi är här nu”, heter föreställningen. Det är kollektivets löfte. En recension i Aftonbladet 22 oktober 2009.
UPPSALA STADSTEATER tisdag kväll. Vi är några tiotal i publiken. På scenen två musiker och Jenny Wrangborg, kallskänka och poet.
Bandet kallar sig Stormen. Med sparsamma toner från ett elpiano och en leksaksxylofon anger det rytm och stämning. Allt skulle gå bra, läser Jenny Wrangborg i ett omkväde som sträcker sig från dagis och ärvda overaller till ett arbetsliv där inget löfte gäller: ”vi skulle inte sitta som daglönare, timavlönade och vänta på att telefonen skulle ringa … Vi skulle bli människor och allt skulle gå bra”.
Jag tänker på The Last Poets, ett afroamerikanskt band, rappare innan rappen blev massmedialiserat gangstermode, bara trummor, röst och ord. Anslaget är mjukt men vreden stark.
Hon använder sällan poetiska omskrivningar, hon skriver om det vardagliga med det vardagligas bilder, ger dem nya språkliga omgivningar så att de blir synliga. ”Klassresan” är inget avlägsnande från kollektivet, det är barnens glädje som lönen kanske inte räcker till. Klassförtrycket är ”inget tvetydigt svar på en konstig fråga”. ”Det är överklasskärringen som snäser av dig i kassalinjen”, det är slöa köksknivar, hårda golv och slitna axlar.
”Vad ska vi göra?” frågar Jenny Wrangborgs i ett annat omkväde. Det är personligt men inte privat. Det handlar både om uppbrottet ur en kärlek och slutet för en löftenas kapitalism.
En kväll intog kallskänkan och Stormen scenen i Uppsala. Nu borde de ut över landet. ”Vi är här nu”, heter föreställningen. Det är kollektivets löfte.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 22 oktober 2009