Allt är inte försenat i den avreglerade och privatiserade svenska kollektivtrafiken. Ibland går bussen till och med en kvart före utsatt tid. Om resenären underrättas är en annan sak. En notis i Clarté 3/2013.
SISTA HÖGSOMMARDAGEN kommer jag med Stockholmståget till Östersund. Jag hinner med en promenad innan buss 142 ska ta mig till Hammerdal.
13.35 är avgångstiden enligt min biljett och anslaget vid busshållplatsen.
Jag sitter ensam på bänken. Ingen buss syns till.
Bäst att ringa Länstrafiken. Bussen gick redan 13.15, får jag veta. Tidtabellen är ändrad sedan en vecka tillbaka.
– Då får ni skicka en taxi.
Det går inte, hävdar den unge mannen i luren. Länstrafiken har möjligen brustit i informationen, men biljetten har jag köpt av SJ. Följaktligen är jag SJ:s problem.
Personalen på SJ:s biljettkontor anser sig ha gjort vad de kunnat: utrop i högtalaren och ny tid på monitorn uppe i taket. Den missvisande tidtabellen vid hållplatsen är felanmäld.
Jag ringer Länstrafiken igen. En vänlig tjej lovar att genast beställa en taxi. Ber om mitt telefonnummer.
Jag väntar fem, tio, femton minuter. Ingen taxi, inget telefonsamtal. Det har gått över en timme sedan 142:an for iväg och nu rullar 45:an, nästa buss norröver, in på hållplatsen. Ska jag missa den också?
Nytt samtal till Länstrafiken.
– Per-Erik sitter i telefonkö.
I själva verket är det inte Länstrafiken jag talar med utan det fristående bolaget Trafikupplysning. Det har inga pengar till taxi. Per-Erik, som handlägger mitt ärende, försöker få kontakt med det privata bussbolag som för Länstrafiken trafikerar linje 142. För att eventuellt förmå dem att skicka mig en taxi.
Jag sätter mig på 45:an.
Läser på Länstrafikens hemsida: ”Entreprenörerna är utvalda efter anbudsprövningar vilket borgar för en kraftfull produktivitetsutveckling i verksamheten.”
I nya effektiva Sverige har Länstrafiken bara har en handfull anställda. De är så få, förklarar en chef för mig, att det i semestertider inte finns tid att trycka upp reviderade tidtabeller för hållplatserna. Resenärerna får vänta medan allmännyttan far all världens väg.
Mikael Nyberg, Clarté 3/2013