Jan Myrdal försvarar i ett blogginlägg sin medverkan i Nya Tider. ”När det gäller vem som tjänar som språkrör för Förenta staternas krigsförberedelser i landet så är det Dagens Nyheter och inte Nya Tider”, skriver han bland annat. Här är min replik, publicerad på Clartés blogg 31 oktober 2016.
JAN MYRDAL har invändningar mot min kritik av hans medverkan i tidningen Nya Tider. Han retar sig bland annat på inledningen till min artikel.
Varför berättade jag om Lars Adelskogh, en stolle med antisemitiska böjelser? ”Det är politiskt taskspeleri”, skriver Myrdal.[1] Försökte jag kleta brun färg på honom?
Jag föreslår att Myrdal läser avsnittet igen med större eftertanke. Anekdoten om Adelskogh är riktad mot en mekanisk tillämpning av enhetsfrontsstrategin. Jag strök av utrymmesskäl ett annat exempel, också hämtat från kampen för nej till EU: ”Ett liknande problem var unga militanter som vandaliserade Ja till Europa-kontor på några platser i landet, vilket slogs upp stort i ja-pressen.” Slutsats: ”Alla som ansluter sig till enhetsfronten är inte till gagn för den. Provokatörer och stollar får man hålla kort, de obetänksamma och missriktade får man försöka tala till rätta.”
Det finns ingen enkel formel att sortera politiska aktörer och rörelser efter. Varje situation, varje ställningstagande, kräver konkret analys.
I det fall vi nu diskuterar hjälps det inte att publikationer som Nya Tider och Fria Tider förefaller ha en mot USA-imperialismen kritisk tendens. De tjänar i praktiken motståndaren, eftersom de förvandlar motsättningar inom folket till antagonistiska motsättningar och därigenom splittrar och försvagar de klasskrafter som måste till om den pågående samhällsutvecklingen ska kunna vändas. Det gäller inordningen i Nato såväl som annat.
Vi har bekymmer också på den andra kanten, i en vänster som försummar de avgörande klassfrågorna, förlorar sig i normkritik och identitetspolitik, demoniserar den vite, heterosexuelle mannen, blandar samman ledare och förledda hos Sverigedemokraterna och för kampen mot rasismen efter linjer som ibland tjänar de brunas syften. Det gör inte Myrdals artikel i Nya Tider ursäktlig. Tvärtom, hans tilltag virrar till det ytterligare, sprider missmod bland de kloka, får de obetänksamma att gå i spinn och skapar nya öppningar för de bruna.
Myrdal blev inbjuden att skriva i Nya Tider. Samma inbjudan fick skribenter med anknytning till Proletären. De senare tackade nej.[2] Inviterna är inte utslag av ett tilltagande marxistiskt inflytande bland de bruna. Det handlar i stället om en utveckling som pågått en längre tid på kontinenten och i mindre skala på svensk botten: en strävan från moderna avläggare av 1930-talets nazism och fascism att absorbera resterna av 1960- och 70-talens utomparlamentariska vänster. Vilken avsikt Jan Myrdal än hade med sin artikel riskerar den att påskynda denna utveckling.
Det mest slående i hans replik är hur han envist vägrar att förhålla sig till det helt överskuggande ärendet för Nya Tider, strävan att hetsa svennen mot blatten. Han ställer återigen Nya Tider mot Dagens Nyheter: ”Båda är mig politiskt främmande.” Men Nya Tider stöder inte USA:s krigsförberedelser, tillägger han. Det är allt.
Jag är inte ensam om att tolka detta som ett närmande till de bruna. Skribenter som ställt sig på Myrdals sida i debatten läser honom precis just så. För Knut Lindelöf handlar det inte bara om en jakt efter publiceringsmöjligheter eller en manifestation för yttrandefriheten. Myrdal ”krokar arm” med de bruna ”av taktiska skäl”. Det finns risker med att ”då alltför mycket avstå från kritik”, framhåller Lindelöf. Men USA/Nato är ett större hot mot fred och demokrati än ”populismen (de identitära)”. Slutsatsen är underförstådd: i enhetsfrontens namn kan det vara lämpligt att stryka redaktörerna för Nya Tider medhårs.[3]
Om Myrdal anser detta vara en vantolkning är det hög tid att säga ifrån. De ivrigaste bland hans följeslagare rusar redan iväg i spåret de sett öppna sig.
Bloggaren Anders Romelsjö ger sig på att ifrågasätta det farliga hos Nya Tider och identitärerna. Kritikerna har inte framfört tillräckligt med empiriska belägg, anser han. Men när Myrdal i Nya Tider anför en (1) artikel i sin värdering av tidningen, har Romelsjö inget att klaga på. I stället låter han sig lugnas av följande stycke ur ett mejl från Jan Myrdal: ”I Sverige har vissa grupperingar definierat sig som identitära, om Nya Tider gjort det vet jag inte, har inte läst tillräckligt många nummer. Ideologien är dock tydlig. Till skillnad från rasister som söker en biologisk grund (ras) talar identitären om en kulturspecifik. … Detta innebär ett avståndstagande från nazism och rasism. Man kanske kan säga att ideologien närmar sig den europeiska nya högerns.”[4]
Romelsjö reagerar inte. Myrdal skickar alltså – utan närmare undersökningar – en artikel till Nya Tider i vilken han framhåller tidningens förtjänster. Det blir kalabalik, varpå skriftställaren börjar utröna vad det är för redaktörer han kallat balanserade. De är varken nazister eller rasister, anser han sig kunna slå fast. Frid och fröjd alltså?
Ännu lugnare blir Romelsjö sedan han tyckt sig kunna sammanfatta min värdering av Nya Tider med följande citat: ”De jure förekommer, så vitt jag kan se, ingen hets mot folkgrupp.” Så vad bråkar vi om? Följande mening, det centrala i min värdering av tidningen, har Romelsjö raderat ur internminnet: ”De facto är inget viktigare än att hetsa svennen mot blatten.”[5]
För tydlighetens skull: Det kvittar fullständigt vilket ideologiskt utanverk denna strävan förses med. Folkhetsarna kan kalla sig nazister, fascister, svenska patrioter, vit makt-kämpar, Illuminatijägare eller identitära etnopluralister. Det spelar ingen roll. Slagriktningen avgör.
Jan Myrdal bör i sitt bläddrande i Nya Tider ha uppmärksammat en artikel av Renaud Camus den 26 oktober. Den franske författaren beklagar att kampen mot Hitler och nazismen under andra världskriget slagit över i en antirasism som utlämnar Europa åt ”Det stora utbytet”, det vill säga muslimernas övertagande av kontinenten. Slutorden sammanfattar Nya Tiders politiska ärende:
”Hela vår kontinent hotas till sin civilisation och sin självständighet. Hela kontinenten måste göra uppror och först av allt mot förrädarna som överlämnar den till invasionen. Om några talar om ett inbördeskrig har de trots allt fel. Kampen som ska föras liknar snarare ett klassiskt självständighetskrig, ett antikolonialt uppror. Medlen och målet är ett: återvandringen, de erövrande folkens återfärd hem till sig.”[6]
Ska vi kroka arm med dessa krigare? Hjälper det oss att resa klassfrågorna och bekämpa imperialismen?
Det är frågan.
Mikael Nyberg, Clartés blogg 31 oktober 2016
NOTER
[1] Clartés blogg 161030, http://clarte.nu/clartebloggen/bloggartiklarna/9734-var-star-fienden
[2] Proletären 161025, http://www.proletaren.se/ledare/myrdal-och-fiendens-fiende
[3] http://www.lindelof.nu/det-svenska-hatet/, 161027.
[4] http://jinge.se/allmant/jan-myrdal-vs-margareta-zetterstrom-fortsatt-debatt-om-yttrandefrihet-och-publicering.htm
[5] https://mikaelnyberg.nu/2016/10/27/jan-myrdal-hoppar-ner-bland-de-bruna
[6] Nya Tider 161026, http://nyatider.nu/folkutbytet-och-det-tragiska-fallet-sverige/